Jag har vinden till min fördel denna kväll. Men hindarna är tämligen försiktiga ändå. Det är sju dovhindar plus tre kalvar.
Jag har matat i området för att om möjligt försöka lura åt mig en ”brungris”. Trots att jag sitter blickstilla och knappt ens vågar blinka tar det inte lång stund förrän en hind plötsligt stelnar och fixerar blicken mot mitt håll.
Det dröjer inte länge innan hinden börjar stampa i marken och river i med rejäla ”skall”. Jag är mycket road av att se hur flocken snabbt stämmer in i helskön kakofoni.
En lustiger dovdans
Jag har under mina dryga 40 år som jägare aldrig hört, eller ens vetat om, att dovhjortar kan skälla. Samtidigt börjar alla hindar en lustiger dans. Stelbenta, likt någon typ av springbockar, studsar de runt på den lilla inägan där alla fyra benen lämnar marken samtidigt.
Kalvarna deltar inte, utan tittar bara på med något hängande öron. Hindarnas beteende kan nog bara förklaras med att de är osäkra på vad jag är för filur, trots att de inte riktigt kan se mig. Det kallar jag för sjätte sinne.
Lika plötsligt som allt började, lika plötsligt upphör allt. Dovflocken återgår till att mumsa vidare på fodret som finns på platsen.
Efter detta kan jag lägga till ”samlingarna” att jag hört alla hjortdjur ge ljud ifrån sig, som älg, hjort och det vanliga rådjursskällandet.
Skallen från en lite kulting
Nästa händelse är mer som en klunk vatten. En förmiddag skall jag inventera tillgången på foder till viltet. Då hittar jag något som får mig att gnugga ögonen lite extra. Bland fodret hittar jag en skalle från en liten griskulting. Den lilla skallen är cirka decimetern lång från trynet till nacken.
Skallen är snyggt och prydligt skild från sista halskotan och en liten bit randigt skinn sitter kvar, om än fransigt.
Åldern på kultingen uppskattar jag till mellan två till tre veckor. Frågan är vad som hänt. Att suggor i stressade situationer biter ihjäl kultingar är inte helt okänt. Men då handlar det oftast om suggor i fångenskap, vilket inte är fallet nu.
Kan det ha varit räv?
Upptäckten fångar mitt intresse rejält. Varför hade skallen sparats och vem hade ätit upp kroppen? Någon trodde på räv. Men eftersom kultingen haft en vikt på knappt kilot hade räven tagit med sig hela kroppen utan svårighet. Så varför göra slikt besvär?
Dessutom hade aldrig suggan utan strid lämnat ifrån sig kultingen död eller levande. Nej, mitt grundtips är att suggan själv med någon typ av överslagshandling gjort detta.
För att om möjligt få svar på frågan ringer jag slutligen Johan Truvé, som doktorerat på vildsvin, för att höra efter hans åsikt och om möjligt få svar. Johan Truvé har inte heller han något vettigt eller säkert svar, och säger att just detta fenomen har han inte stött på tidigare.
Hittat märkbrickor hos rovfåglar
Däremot berättar Johan Truvé att under en tid när det hade märkts kultigtingar hittades vid ett tillfälle en märkbricka från en kulting i ett rovfågelbo.
Bland hunddjur är det inte helt ovanligt att detta lite makabra beteende med ”skallbitning” förekommer.
Att vargar biter huvudet av hundar och gräver ner huvudet har också hänt ett flertal tillfällen.
Jag har själv varit ägare till en tik som alltid bet ihjäl första valpen och sparade skallen. Men det skedde alltid i samband vid födseln, till skillnad för den funna kultingen som hade tillåtits bli ett antal veckor. Så detta för mig ovanliga fynd kanske aldrig blir löst, vilket visar på hur nyckfull faunan kan verka.
