Flyttvargstiken baxas iväg för att förberedas för en tredje flytt till Mellansverige – nu utan sändare. Det här vittnar mer om desperation än om smart vargpolitik.
Foto: Ulf Grinde Flyttvargstiken baxas iväg för att förberedas för en tredje flytt till Mellansverige – nu utan sändare. Det här vittnar mer om desperation än om smart vargpolitik.

Potocniks spökskrivare

Samhället är en skörare skapelse än många tror. Det vilar på ett outtalat kontrakt mellan medborgarna på ena sidan och politiker och myndigheter på den andra sidan. Gnisslar samhällsfunktionerna är det inte bra. Men förlorar folk förtroendet för både myndigheter och politiker är det katastrof. Det öppnar för att samhällskontraktet bryts med allt vad det kan innebära. I bevakningen av vad som händer i rovdjursfrågan börjar det här bli skrämmande.

EU:s miljökommissionär Janez Potocnik har visat sig vara negativ även till utökad skyddsjakt på varg i Sverige. Han har dessutom haft en svensk spökskrivare som kryddat utsagan med de värsta vulgärargumenten från bevarandesidan i Sverige.
Rovdjursföreningens gamla propagandatrick med Agriastatistik om dödade jakthundar dyker plötsligt upp som ett Potocnik-uttalande från EU-kommissionens kontor i Sverige. Vem på kontoret som agerat som spökskrivare verkar vara svårt att få fram.

Här kan ni själva läsa vad kontoret lagt ut:
Ingen skadegörande varg får skjutas förrän det först provats att sätta upp elstängsel runt boskap, eller sätta pinglor på hundarnas halsband, förkunnar Janez Potocniki i en TT-intervju.
De som läst Rovdjursföreningens insändare och fått djur tagna, trots stängsel och bjällror, lär stöna över Potocniks utspel.

Trovärdigheten är borta
Men när lungorna tömts på luft efter stönet är det någonting mer som försvunnit – Potocniks trovärdighet.
Påbudet från Bryssel mot den svenska landsbygden framstår nu verkligen som intervention från en okunnig, främmande makt. Argumenten kommer i själva verket från Rovdjursföreningen, en liten extremistorganisation med cirka 5 000 medlemmar i Sverige.
Både Potocnik och hans spökskrivare har därmed gjort den värsta tänkbara björntjänsten för att skapa acceptans för vargstammen.

Ministrarnas löfte gäller inte längre
När den nya C-märkta miljöministern Lena Ek besökte vargdrabbade Rörbo gård i Sala kommun var hon i en bygd som är ett klassiskt centerfäste. Kan inte Centern stå fast i myllan i dessa trakter har partiet verkligen problem.
Efter pressträffen på Rörbo gård dras Jakt & Jägares utsände undan av Eks medarbetare, som förklarar att löftet från C-ministrarna Erlandsson och Carlgren om fortsatt licensjakt på varg efter uppehållet 2012 inte längre är något som man kan räkna med.
Frågan är vad det på sikt gör för regeringens trovärdighet om man inte vågar ta en domstolsstrid med EU-kommissionen om svensk vargjakt.

Vad vill regeringen värna?
Vad är det regeringen helst vill försvara och värna om? Ett friktionsfritt samliv med EU eller sina kärntruppsväljare på Salas landsbygd?
Den regionaliserade rovdjursförvaltningen har bara fått två givna konsekvenser. De som drabbats av rovdjursproblem saknar nu förtroende både för Naturvårdsverket och länsstyrelserna.
Verkets mörkläggningar i samband med det misslyckade flyttandet av en invandrad vargtik är närmast en katastrof för trovärdigheten.

En desperat vargpolitik
Att ge sig på ett tredje flyttförsök – nu utan sändare på den stackars vargen – vittnar mer om desperation än en smart vargpolitik.
Inte blir det bättre med trovärdigheten när till exempel Mats Rapp, länsstyrelsens vargspårare i Dalarna, gör egna, felaktiga rapporter om tjuvjakt på varg och har kurser i rovdjursspårning åt Rovdjursföreningen.
Rovdjursdrabbade ser allt för ofta på länsstyrelserna som överhetens fogdar, som ska verkställa en politik som förstör deras tillvaro. Myndigheten är inte längre till för länsinvånarna. När dessa frön börjat gro på allvar får samhällsgemenskapen en bitter skörd.

Går det att lita på polisen?
Polismyndigheten låter både expoliser och anställda agera i medborgargardet APU i jakt på illegal jakt i Rialareviret, helt i strid med lagen om offentligt anställda. Det är också illavarslande för samhällskontraktet.
Naturligtvis måste jägare, djurägare och markägare utanför Norrtälje kunna lita på att polisen inte är samma sak som ett gäng fanatiska rovdjursaktivister.
Törs någon polisanmäla att de tillämpat paragraf 28 och dödat ett rovdjur för att freda ett tamdjur? Tänk om det är en polis från APU-kommandot som ska utreda händelsen?

Eftersöksbojkotten ett symptom
Bojkotten mot eftersök på trafikskadat vilt är ytterligare ett exempel på att samhällskontraktet är i upplösning.
Det framförs dessutom allt oftare synpunkter på att båda jägarorganisationerna bör bryta sitt samhällskontrakt i form av det allmänna uppdraget att jobba med viltvårdsfrågor.
Det finns jägare som tycker att deras organisationer ska tacka nej till att få ett återflöde av jägarnas inbetalda jaktkortspengar (bidrag av regeringen från viltvårdsfonden) för att arbeta med olika viltvårdsfrågor, där rovdjuren är en del.
Så långt har det gått, kära makthavare, att allt fler inte längre vill ställa upp att vara en given aktör i samhället.
Har ni börjat fundera över vad det här kan betyda på sikt?