• Knivar_nu

Rävvaket som blir en Åsa Nisse-jakt

KrönikaPublicerad: 2009-12-28 11:11

Det här skulle kunna handla om Humle & Dumle, eller Åsa-Nisse och Klabbarpar’n. Men det gör det inte. Det handlar Västerås motsvarigheter och nybildade föreningen Våga vara värdelös.

Det är två sådana här burkar med surströmming som är utgångspunkten i vår rävjakt.

Allt börjar så bra. Snön ligger kvar, men det är milt och skönt. I alla fall för den som inte försöker sitta tyst och stilla i timme efter timme på en liten, vinglig och oergonomisk ryggsäcksstol i arktiskt klimat.

Jag och grannen, storjägaren Björn Eriksson, är sugna på att få testa det senaste heta tipset som nått våra öron. Det är en mas, en ohejdad storjägare, som satt griller huvudet på oss. Så här säger masen:

”Skjut sönder burken”
– Sätt upp en surströmmingsburk i ett träd. Skjut sönder den och sätt er och vänta på att rävarna ska komma. En gång struntade jag i att skjuta sönder burken. Jag öppnade den istället och det sprutade spad över hela mig när burkfan gick upp.
– Jag satte mig i alla fall på pass och det tog max en kvart, sedan kom räven, men inte mot platsen där jag öppnat burken – utan rakt på mig, berättar han.
En frisinnad storbonde i närheten hör om planerna på att testa masens idé. Han upplåter jakt på räven som brukar springa tvärs över hans gårdsplan och vidare till skogen med jämna mellanrum.
Om det inte hade handlat om att vi är två medelålders män, Björn och jag, hade vi stått upp och jublat som barn, med armarna sträckta i luften.

Jakt till kvällen!
Det blir ju jakt till kvällen!
Två burkar surströmming inhandlas omgående.
Det är en sådan där fuktdrypande februarieeftermiddag med kraftigt fallande temperaturer när vi kommer fram till jaktplatsen – 300-400 meter från bondens mangårdsbyggnad, alldeles i kanten mellan åker och skog. Här ska vårt byte ha sin övergång, enligt säkra källor. 500 meter bort ligger ett gryt.
Björns glasögon är lätt immiga, kinderna rodnade och andedräkten står som en kvast ur munnen på honom i kylan. Han står lite på skrå i diket och häver sig på tå för att nå en gren i en björk.

Hummar nöjt och skjuter
Sedan är blicken helt klart stolt när han är klar och granskar sitt jobb. Snabb titt på burken, lika snabb snörpning med munnen, sedan hummar Björn nöjt.
Pang!
Surströmmingsnipern har tagit stöd med .30:06:an och spränger burken fullständig med sitt skott. Sargen slits i stycken och utgångssidan på burken finns inte mer. Nya nöjda hummanden.
– Nog fan luktar det surströmming!
Kraften från min .308:a är inte lika stark, men det torde i alla fall vara en svårsåld surströmmingsburk den lämnar efter sig.
Som ni märker är det ont om citat i den här delen av texten. 

Korthuggen dialog
Det skulle bli djävligt dålig radio, eftersom det är nästan uteslutande meningar med ett ord som utväxlas.
Som de stora, starka, tysta män vi är, fäller vi ut våra stolsryggsäckar, petar i magasinen och repeterar i varsin patron. Vi tar pass bakom en omkullvält bil och en utbrunnen huggarkoja på hjul och sedan håller vi käften, så gott som.
– Kaffe?
– Mmmm...Tack!
Nu börjar helvetet.
Det blir mer och mer outhärdligt svinkallt för varenda sekund som solen sakta sänker sig bakom skogsridån. Fukten och den trängande kylan går som en målstyrd robot rakt genom jacka och byxor. 

Benen lyder inte längre
Efter två timmar lyder inte benen längre, när jag försöker ställa mig upp för att lätta på blåsan. Ryggraden är nog köld­skadad.
Det är spännande första två timmarna. Då infinner sig i alla fall jaktfebern, det där sjukdomstillståndet när man tycker att man ser jaktbart vilt överallt. Vänta nu, var det inte en räv som gluttade fram där mellan träden?
Björn sitter som en gammal uv på sin ryggsäck, med närmast outhärdlig envishet, stirrande rakt framför sig. Stundtals har han blicken liksom i fjärran. Sitter han och mediterar och njuter, den djäveln? Det skulle vara orättvist.
En viktig punkt skiljer honom från uven, det måste framhållas, han har immiga glasögon. Och så bjuder han på kaffe.

Tar en påtår
Jag skulle behöva lätta på trycket igen, men jag håller mig och tar en påtår istället.
Timmarna går och min jaktkamrat försöker muntra upp situationen med ännu mer kaffe. Vid det laget är jag helt övertygad om att jag hellre äter en burk daggmask än sitter på en ryggsäcksstol och dricker kaffe under de här förhållandena.
Blåsan är nu så sprängfylld att det utan vidare skulle klassas som självmordsförsök att tacka ja till ytterligare dryck. Jag vill inte bli hämtat av vitrockade män som brottar ned mig på åkern och paketerar mig i en tröja som tvingar mig att hålla armarna på ryggen.
Bara så ni fattar läget.
Ändå tackar jag ja och sörplar andäktigt i mig den värmande drycken.

Sväljer ångestladdat
”En timme till”, tänker jag och sväljer ångestladdat. Dessutom undrar jag hur ålderdomen kommer att te sig för en medelålders man som roade sig med att nästan frysa ihjäl i yngre dagar. Är det jag som ska ge Reumatikerförbundet och Spruckna urinblåseklubben ett ansikte år 2029?
– Vi ger oss, lyckas jag kvida fram utan att avslöja att kroppen egentligen kräver att jag omfamnar mig själv i fosterställning och går in i en pissnödig-kallt-hacka tänderna-frysa-ihjäl-jag-blir galen-paroxysm.
Med ben som inte går att räta ut stapplar vi upp mot bondens gård och de väntande bilarna. På väg därifrån upptäcker vi två katastrofer. Min reportagekamera är inte med och Björn saknar sitt slutstycke.

Var är slutstycket?
Kameran hittas snabbt på den omkullvälta bilen som vi passat vid. Det är värre med slutstycket.
– Jag gick ju här, och så gick jag här, och här, svamlar Björn för sig själv när han söker i snön med lite trulig blick och immiga glasögon.
Vi försöker att trampa i de spår vi redan lämnat i snön, allt för att inte trampa ned gevärets vitala del.
– Du lär åka och hyra en metalldetektor, säger jag till Björn.
– Mmmm, svarar han och fortsätter sitt introverta malande samtal med sig själv.
– Vafan, jag gick här, och sedan stannade jag här, och så...

Räven har lurat oss
Det är då vi upptäcker att räven lurat oss. Det är alldeles färska spår i kanten mot åkern och de leder rakt fram till den plats vi suttit och passat på hela kvällen.
Till råga på allt har räven roat sig med att bajsa bara några meter från passet. Vi är så lurade två jägare bara kan bli.
Dagen efter återvänder vi med metalldetektor. Björn blir jätte­glad när apparaten skriker rakt ut och det visar sig att han hittat sitt slutstycke. Jag är mer surmulen, jag grämer mig fortfarande över den misslyckade rävjakten.
– Vi är två klantskallar. Du får fan ta på dig ordförandeskapet när vi bildar vår nya förening, Våga vara värdelös.
– Det är taget, säger Björn med immiga glasögon och ett leende på läpparna.

Storjägaren Björn Eriksson jagar slutstycke under snötäcket.

Jaktlycka? Björn är nöjd, för han har efter ett dygns letande hittat sitt slutstycke.

SKRIV EN INSÄNDARE!

Kommentarsfunktionen är borttagen. Du är välkommen att debattera via insändare till vår webbplats på .

Skriv kort, vi publicerar max 3000 tecken och förbehåller oss rätten att refusera och redigera texterna. Skriv att din text är en insändare. Vi tar inte emot insändare under signatur, lämna därför fullständigt namn och dina kontaktuppgifter. Du kan självklart också dela våra nyheter i andra forum, till exempel på Facebook.

  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • AnnonsGyttorp Norma
  • AnnonsFähallen Jakt AB