Jag är avstängd som debattör på de svenska och norska vargvännernas sidor på sociala medier. Jag har aldrig varit i närheten av de kränkande kommentarer som tillåts där. De slängde helt enkelt ut mig eftersom de inte orkade debattera.
Jag tar tillfället i akt att bemöta några av argumenten här. Låt oss bara bena ut
ett par utgångspunkter:
1) Vargen är inte utrotningshotad, inte ens i Sverige. Uppstår det, mot förmodan, brist på vargar i den skandinaviska och isolerade ryska satellitkolonin, är det inga problem att åka till Ryssland och hämta nya. Eftersom planen är att flytta vargar från norra Sverige till vargodlingen i söder, kan samhället lika gärna hämta dem direkt i våra östra grannländer. För vargen spelar det ingen roll, politiskt kan det bli mer trixigt.
2) Den skandinaviska vargstammen var sannolikt utdöd när det plötsligt dök upp vargar med östligt ursprung på den plats Naturskyddsföreningens Projekt varg pekat ut på kartan. De vargar den svenska stammen bygger på idag har i alla fall inte samma genetiska ursprung som de skandinaviska vargarna, enligt forskarna. Det finns inga släktskapsband mellan den gamla vargstammen och de som poppade upp i Värmland. Vargstammen som skapas kan alltså knappast anses vara ”naturlig”, speciellt då vargar inte får bilda revir på drygt 50 procent av landets yta och nytt genetiskt material ska tillföras med bilar och flygplan.
3) Den södra och folktäta halvan av landet kan aldrig hysa så många vargar att de någonsin kommer att spela någon ekologisk roll. Det krävs nämligen vargar överallt som efterlämnar kadaver till exempelvis rävar, kråkor och insekter. Vargens ekologiska roll är en naturromantisk utopi och lever vidare eftersom det ännu så länge inte är politiskt korrekt att säga nej till den.
Nu till ett återkommande inlägg i debatten: En skribent på sociala medier brukar upprepa att Sverige är en banandemokrati, när det tillåts att vargar skjuts. Nu drar han fram ”bananrepublik-argumentet” igen. Vad vill skribenten? Att de som berörs av hans ohyggligt värdefulla rovdjur ska omdana sina liv helt och tacksamt godkänna att den södra landsändan i Sverige helt förvandlas till en vargodling?
Vill han kanske att företrädare för brukarorganisationerna ska tvingas sitta med vid denna ”maxvarg-terapi” som Vargkommittén kan betecknas som? Är det en bra demokrati?
En annan välkänd debattör på sociala medier tycker att det är ”sandlådenivå” att inte vilja vara med i Vargkommittén. Hon har missförstått. Det är just i den kommittén som brukarna kan vänta sig att få leka sandlåda med människor som inte har en aning om hur det är att kämpa med lönsamheten i gröna näringar.
Ungefär samtidigt som beskedet om problemen för Vargkommittén rapporteras i svenska medier är en lantbrukare i Möklinta i Västmanland i färd med att samla ihop kropparna efter får som natten mot torsdagen dödades i hans hage. I Kronoberg hittade en lantbrukare två 150 kilos-kalvar vargdödade.
De flesta vargvärnare rycker på axlarna och ropar på miljoninvesteringar som främst djurägarna ska betala. De mer militanta kommer att besöka deras gårdar, fotografera deras stängsel och till och med hänga ut dem som varghatare i sociala medier.
Att bland annat den här djurägaren i Västmanland får ersättning av samhället för att ekologiskt viktig mark mulbetas, det väger noll och intet som argument för vargvännerna, människor som anser sig vara naturvänner. Det är nämligen vargen som är viktigast.
Släptåget på värnarsidan leds av en lång rad tankeingenjörer, debattörer som när en vurm om att människan helt ska låta bli naturen, sluta äta kött och helst sluta med näringar som kan komma i konflikt med ”naturen”.
Den som inte tror mig kan lyssna på Sveriges Radio på webben, Vetenskapsradion, som för några veckor frågade om det inte är dags att stora områden helt lämnas utan mänsklig inblandning. På fullt allvar.
Den gemensamma nämnaren för de inlägg från vargvännerna jag läst hittills i debatten om den bojkottade Vargkommittén, är att brukarorganisationernas företrädare är dumma och elaka eftersom de inte vill sätta sig i ett nytt grupparbete om vargen.
Allra mest dumma och elaka är företrädarna för Jägarnas Riksförbund, som säger nej till frilevande varg under de förhållanden vi har i Sverige.
Frågan är vad brukarnas företrädare skulle vinna på deltagande i Vargkommittén. Jakten är i det närmaste död den dagen det inte går att släppa löshund. De som trots allt släpper sina hundar får löpa gatlopp på sociala medier, där de idiotförklaras och till och med förföljs eftersom de inte gick med hundarna i koppel.
Mark- och fastighetsvärdena minskar och de hårt ansträngda lantbruksnäringarna pådyvlas nya och stora kostnader. Med en kraftigt växande vargstam blir det också omfattande problem för rennäringen. Om man talar med fältpersonal på länsstyrelsen i Norrbotten är det mer sannolikt att vargar som dyker upp i renskötselområdet kommer från den södra halvan av landet än från Finland-Ryssland.
Men, det måste framhållas, jag är inte negativ till en Vargkommitté. Den enda lösningen på det svenska vargproblemet är att de så kallade vargvännerna inser att det inte går att vräka på med hur mycket varg som helst i den folktäta och södra halvan av landet.
Vargkommittén kan bli en bra gruppterapi. Där kan företrädare för vargföreningarna bearbeta känslan av alla oförrätter de anser att människan ställer till i sin kamp för överlevnad på landsbygden. I rubrikform kan det utryckas: ”Vargkommittén bra för vargfrälsta”.
