”Farsoten” sprider sig – myndigheter tappar kontrollen

”Farsoten” sprider sig. Både forskare och myndigheter har tappat kontrollen. Hör den här rubriken hemma i Sverige idag? Ja, med vissa förklaringar gör den det.

Det här kan säkert kritiseras för att vara överdrivet och oförskämt, inte minst om vi jämför med de områden i världen där självmordsbombare och andra illdåd innebär att hundratals människoliv går till spillo varje dag.

Men nu har vi ju sådan tur att vi bor i Sverige, ett land som varit fritt från det mesta under flera århundraden. Det är här vi skaffar oss våra referenser och det är också här som vi verkar och försöker skaffa oss en så bra livsmiljö som möjligt.

På många håll runt om i vårt land har eller håller många människor på att få en viktig del av sin livsmiljö förstörd. Vargen, som framgångsrikt utrotades under första hälften av 1900-talet, har nu på ett lika ”framgångsrikt” sätt återetablerats. Det är orsaken till denna för många drastiskt förändrade livsmiljö.

Vi kan mer eller mindre dagligen läsa om nya vargetableringar, nya skadehändelser eller incidenter samt nya motsättningar mellan ortsbefolkning och myndighetsföreträdare. Dessutom finns en ökande misstro mot forskarna.

Från slutet av 2006 till nu i början på 2007 har vi i media kunnat läsa om olika vargobservationer och/eller skadehändelser från Västra Götaland/Östergötland och ända upp till Norrbotten.

Är det verkligen möjligt att alla dessa händelser kommer från bara cirka 150 vargar? Jag tror det inte!

Många av de människor som mer eller mindre dagligen drabbas av dessa inskränkningar i sin livsmiljö tror nog också att vargstammen i själva verket är större.

Å andra sidan spelar det ju ingen roll för dessa människor om det är 150 eller 300 vargar i Sverige. För dem är ju en varg eller en vargflock en för mycket, så länge ortsbefolkningen bara är hänvisade till hockeytutor och pinglor som vapen.

Men antalet vargar har stor betydelse eftersom riksdagsbeslutet anger 200 som miniminivå. Innan vi når dit är det tydligen svårt eller omöjligt att få tillstånd någon form av licensjakt, inte ens lokalt eller regionalt.

Tänk om forskarna har lika mycket fel när det gäller att uppskatta antalet vargar som man hade när det gäller björnarna!

I många år hävdade forskarna att det fanns 1 000 – 1 200 björnar i Sverige. Efter den första spillningsinventeringen var antalet helt plötsligt mellan 2 350 och 2 650. Nu, ett par spillningsinventeringar senare, är siffran nära 3 000. Hur många björnar har vi när hela björnområdet är spillningsinventerat?

Tänk om vi redan nu har 300 vargar?

Då skulle vi ha börjat med en aktiv förvaltning redan 2005 och inte som nu bara sitta och vänta tills forskarna och länsstyrelsernas spårare har hittat 200 säkra vargar.

Är det någon som tror att man någonsin kommer att hitta alla vargar, eller vargföryngringar som det egentligen heter?

Jag tror det i vart fall inte. Förbundets distriktsordförande, som var samlade till ordförandekonferens på Sterte för en tid sedan, tror det inte heller.

Enligt officiella siffror har vargstammen fördubblats på cirka fem år från 75-80 djur till cirka 150.

I framtiden är det troligt att den fördubblingen tar ännu kortare tid, kanske bara fyra år. Då kan var och en sätta sig och räkna själv hur det kommer att se ut. 2010 har vi 300. 2014 har vi 600 och så vidare. Och tänk om vi redan nu har 300!?

Löshundsjakten, som redan nu är förstörd på många ställen, kommet att vara ett minne blott i stora delar av landet. Det gäller även fårskötsel, fäboddrift och andra former av djurhållning med utedjur. Även viss turistverksamhet med ridhästar och liknande kan vi glömma.

Är en felaktig rovdjurspolitik värd allt detta? I de fyra Dala-kommunerna, som vågade låta folket ha en uppfattning om rovdjurspolitiken i samband med valet i höstas, var svaret tydligt. Från Jägarnas Riksförbund kräver vi att björn, varg, järv och lodjur måste få skjutas när de börjar uppehålla sig i närheten av bebyggelse. Politiska beslut för detta måste fattas redan nu.

Jag har här bara ägnat mig åt vargstammens utbredning. Men på många håll i vårt land är lodjurens närvaro ett minst lika stort problem. Den alltför snävt tilltagna lodjursjakten kommer inte att kunna lösa detta.

Hur många timmar kommer man att få jaga lodjur i Dalarna och Värmland i år?

Jag bara undrar.