Men frågan är om förvaltningen blir verkställd och antalet rovdjur sänks i enlighet till den lägre nivån för förslagen, det vill säga 170 vargar, 1 100 björnar, 700 lodjur, 500 järvar och 150 föryngringar av kungsörn i Sverige.
Då har ett steg tagits i rätt riktning avseende respekt för dem som bor och verkar i rovdjursområden.
Propositionen grundas bland annat på enmansutredaren Peter Egardts lämnade förslag i vargfrågan, ”Åtgärder för samexistens mellan människa och varg”, SOU 2013:60.
Har snabbehandlats
Förslagen snabbehandlades av regeringen genom att låta remissinstanser vid ett möte framföra åsikter en vecka efter att betänkandet lämnats.
Jägarnas Riksförbund (JRF) har som bekant följt arbetet. Jag har deltagit på möten med utredaren, tillsammans med flera andra representanter för olika intressenter inom jakt, areell näringsutövning och ”bevarandesidan”.
Det har varit både intressanta och laddade möten, där våra klart olika inställningar i frågan mött varandra.
I utredarens förslag framkom flera av de synpunkter förbundet framfört sedan många år tillbaka, men det är en allt för sen insikt.
Blev en tummetott
Tyvärr blev det bara en tummetott av tilläggsuppdraget att ta fram en socioekonomisk analys av hur rovdjurens närvaro påverkar förutsättningarna för näringsliv, rekreation, fäboddrift, jakt och människors vardag.
JRF hade stora förhoppningar kring den socioekonomiska analysen.
Men konsultföretaget Enveco klarade inte av att ta fram några ekonomiska beräkningar under den begränsade tid de fick till förfogande.
Som ett exempel på misslyckande i försöket till analys är att utredningen inte finner att fastigheter, mark och arrendevärde ur jaktsynpunkt påverkats av vargförekomst.
Kompetens saknas
Helt uppenbart saknas kompetens att analysera data ur denna synpunkt. Här har även fastighetsmäklarna påpekat att fastigheter i vargområden är mer svårsålda och förlorat i värde.
Utifrån vår syn i Jägarnas Riksförbund, att människan liv och leverne måste sättas främst, känns oförmågan att ta fram värden på ekonomiska effekter för dem som bor och verkar i vargrevir obegripligt.
Min slutsats är att fortfarande saknas insikt fullt ut om att enda sättet att få långsiktigt hållbar rovdjursförvaltning är att sätta människan främst.
Måste känna respekt
För mig är det är helt klart att först när människor som påverkas av rovdjurens framfart känner sig respekterade kan vi skapa en hållbar rovdjursförvaltning.
Utifrån det måste regeringen sätta allvar bakom tidigare löften och driva förändring i föråldrade internationella direktiv, så de lokala förutsättningarna får styra viltförvaltningen framöver.
I norra Sverige har älgjakt skett i rekordvärme under början av september. Det är påfrestningar för både hundar och köttkvalitet som varit utmaningar.
Men samtidigt känns livet lätt när vädret är så helt underbart!
Härligt jaktminne
Som härligt minne från septemberjakten har jag med mig bilden av jämthundstiken Nita stående på en älgtjur, som föll i en myrsjö, och en skytt som får bogsera det fällda bytet till land.
För den lokala förvaltningen av älg syns den nya älgförvaltningens brister alltmer i dessa områden, där älgförvaltningsområdena omfattar drygt en miljon hektar och saknar förutsättningar att hantera en lokal älgstam.
Att låta lokal kunskap avgöra hur förvaltningen av älgstammen ska ske är vårt logiska beslut. Här är allmän jakt på älg under lång tid, utifrån klimatiska och biologiska förutsättningar, rätt! Jag tillönskar alla fortsatt riktig ”skitjakt” denna höst!
