Verkligheten i denna fråga finns i Voxna, Äppelbo och alla andra ställen som har ett eller flera vargrevir inpå knutarna. Det är för dessa människor vi måste forma en rovdjurspolitik!
Foto: Göran Ekström Verkligheten i denna fråga finns i Voxna, Äppelbo och alla andra ställen som har ett eller flera vargrevir inpå knutarna. Det är för dessa människor vi måste forma en rovdjurspolitik!

Hur kan 200 vargar dominera jaktdebatten?

För bara tre-fyra år sedan var förvaltningen av älgstammen och rådjursstammen, liksom jakten på räv, mård och andra predatorer för att förbättra förutsättningarna för hare, skogsfågel med mera, stora diskussionsämnen vid olika jaktförekomster.
Detta gällde både vid möten i jaktlag, i lokalavdelningar och vid distriktsmöten. Vi ”bråkade” ibland lite om tilldelningen i de olika licensformerna.

Inte minst var tvångsanslutningen till viltvårdsområdena kanske den fråga som var vanligast förekommande för min del.

Nu har nästan hela jaktdebatten tagits över av rovdjursfrågan! Och det är vargetableringen som dominerar.

Hur kan cirka 200 vargar helt dominera debatten i Jaktsverige? För bara några år sedan var det ju ”bara” cirka 100 vargar.

Hur är det möjligt att 100-200 vargar, spridda från Halland till Norrbotten, kan väcka sådana känslor?

Här är det viktigt att veta att dessa vargdebatter inte bara förekommer i jägarkretsar utan i minst lika hög grad hos andra landsbygdsboende.

Nästan ingen ville ha varg i sitt närområde

I den så kallade Voxna-enkäten var det bara 27 procent av de svarande som var jägare. Nästan ingen ville ha varg i sitt närområde.

I folkomröstningarna i Dalarna handlade frågan visserligen om bättre möjligheter till skyddsjakt, men även där måste ju flertalet av de röstande ha varit icke jägare.

Det som till en början ”bara” var en jägarfråga är i allra högsta grad en fråga som berör väldigt många landsbygdsbor.

Inför den fortsatta hanteringen av rovdjursutredningen är det viktigt att denna fråga även i debatten lyfts upp som den stora landsbygdsfråga det verkligen är.

Här är det viktigt att tunga landsbygdsorganisationer, som till exempel LRF, verkligen står upp för sina medlemmar.

Jag vågar påstå att jag har ett ganska stort kontaktnät. Jag kan inte påminna mig att någon enda som jag frågat vill ha varg i sitt närområde.

De flesta vill inte ha rovdjur i sin närhet överhuvudtaget!

Ändå har riksdagen sagt att vi skall ha minst 200 vargar, 1 500 lodjur och 1 000 björnar. Idag har vi enligt uppgift cirka 200 vargar, 1 500 lodjur och 3 000 björnar.

Var skall rovdjuren vara?

Men var skall de vara? Relativt många tycker att det är okej med rovdjur, men inte där de själva bor!

Var tycker de som bor i Stockholm, Göteborg och Malmö att rovdjuren skall finnas? Och med vilken rätt skall dessa människor bestämma över livsvillkoren på landsbygden?

En del som läser detta kommer kanske att tycka att jag nu är en ”billig populist” men i själva verket vill jag påstå att jag är realist!

Verkligheten i denna fråga finns i Voxna, Äppelbo och alla andra ställen som har ett eller flera vargrevir inpå knutarna. Det är för dessa människor vi måste forma en rovdjurspolitik!

För dem som bor i Stockholm, Göteborg eller Malmö kommer detta aldrig att bli ett problem.

Vi kan inte fortsätta som hittills och stoppa huvudet i sanden. Vi skall ha minst 1 000 björnar och har nu minst 3 000. Vi har uppnått etappmålet på 200 vargar och behöver under kommande år skjuta cirka 50 för att frysa antalet, enligt rovdjursutredningen.

Fel i inventeringar påverkar jaktbeslut

Årets inventering av lodjur i de nordligaste områdena tyder på en kraftig ökning jamfört med i fjol.

Även om den mest troliga anledningen är att fjolårets inventering var fel, mycket fel, så låg den som grund för tilldelning inför årets jakt på lodjur, vilket då också naturligtvis blev fel. Det har nu resulterat i riktad skyddsjakt bara för renskötarna, vilket också är fel.

Just nu är vi mitt uppe i vår interna remissbehandling av rovdjursutredningen och förberedelserna inför stämman med inte minst motionsbehandlingen. Kanske kan vi hitta något guldkorn till lösning i dessa två processer.

Ett är dock säkert, beslutsfattarna måste den här gången lyssna på dem som berörs i sin vardag. På de jägare som fått sin jakt helt eller delvis spolierad, på tamdjursägarna som varje morgon oroligt tittar ut i betesmarken, på de föräldrar som inte vågar låta sina barn gå till skola eller skolskjutsen utan väljer att köra själva och på alla andra som har rovdjuren som sina ”närmaste grannar”.

Är det rimligt?

Det är i ljuset av den här situationen kanske inte så konstigt att fokus i jaktdebatten har flyttats så dramatiskt som den har gjort.

Men är det rimligt?

För mig känns det på något sätt ovärdigt att 200 vargar så totalt får dominera debatten. Är 200 vargar verkligen värda detta?

När skall vi få tid och lust att åter prata om älgar, hjortar, rådjur, vildsvin, harar, skogs- och fältfågel liksom övrigt vilt?