Solveig Larsson, förbundsordförande för Jägarnas Riksförbund (JRF).
Foto: Bertil Pettersson Solveig Larsson, förbundsordförande för Jägarnas Riksförbund (JRF).

Låt dem som äger och brukar bestämma

Det finns diskussioner om samförvaltning av i första hand klövvilt, men på sikt allt vilt, inom viltförvaltningsområden. Låt istället den lokala kunskapen få större vikt och uppmuntra mångfald i förvaltningen av vilt, skriver JRF-basen Solveig Larsson.
Lokalt anpassad allmän jakt på alla jaktbara viltarter är ett bättre alternativ, tycker hon.

Allt fler viktiga datum för oss som gillar jakt kan börja prickas av i årets jaktalmanacka. Det är härligt att känna den klara, krispiga luften på morgonen. Det ger en för­aning i kroppen av kommande högtidsstunder tillsammans med två- och fyrbenta jaktkamrater i skog och mark. 
En sval försommar och inte alltför många varma dagar bör ha gett goda möjligheter för klövviltsungar att hitta bra föda, om de klarar att undvika att bli rovdjursmat. 
På allt fler marker är det växande stammar av björn, varg, järv, lo och rovfågel som tar för sig av födda djurungar och därmed kraftigt påverkar vilken avkastning som blir kvar till eventuell jakt.

Vargarna tar älgarna
Många jaktlag ger starka signaler om få observationer av älgkalv under förra jaktsäsongen. 
Nyligen kom information från ett område i Värmland där det diskuteras att endast få skjuta 0,1 älg per 1 000 hektar. Resten tar vargen! 
Orimligheterna i rovdjurspolitiken blir bara alltmer uppenbara. Vad är nyttan med att förstöra en av världens bästa älgstammar för att göda ett av de globalt mest framgångsrika rovdjuren? 
Att forskarsidan sedan ser att lösningen för älgstammen ligger i utplantering av kronhjort ökar orimligheten. 
Jägarnas Riksförbunds stämmobeslut, nej till frilevande varg, blir allt tydligare den rätta vägen att gå. Många andra länder har klart avgränsade områden för stora rovdjur. Lagstiftarna i dessa länder har haft insikten att påverkan inte kan tillåtas vara negativ för dem som berörs av stora rovdjur. 

Underbetyg för EU
Det är ett enormt underbetyg av EU-systemet att högljudda naturromantiska påverkanskampanjer, från urbaniserade populistiska bevarandegrupperingar, får bli de som styr processen. 
Hur ska vi klara att skapa en hållbar framtid om de som skränar och slår på stora marknadsföringstrumman driver fram beslut och tolkningar, medan de som verkligen gör jobbet, förvaltar och brukar naturresurserna, inte tas på allvar av röstfiskande politiker? 
Signalerna är tydliga på att vi behöver bruka våra förnybara resurser allt mer. För att klara det måste vi använda dessa resurser utifrån förutsättningar som bygger på de lokala förhållandena. Det fungerar inte med detaljregler på överstatlig nivå. 

Ägare och brukare i fokus
Istället måste makt och befogenhet att producera utifrån varje enskild lokals unika förutsättningar fullt ut ges till den som äger och brukar. 
Dessutom behöver mångfald i brukningsmetoder uppmuntras. Så skapar vi mer produktion av förnybara resurser och försäkrar på bästa sätt att vi har goda produktionslösningar i en okänd framtid. 
Det är sorgliga bakslag emot att uppmuntra mångfald och utveckla nyttjande av naturresurser när osäkerhet för markägaren ökar. 

Osäkerhet och byråkrati
Ökad osäkerhet ger större risk och mindre vilja att engagera sig och utveckla. 
Exempel på detta är överklaganderätt för jakt och att närvaro av mer eller mindre rara arter på hotlistor kan stoppa skogsbruk. 
Med det ökar även byråkrati, som kostar tid och pengar – resurser som istället absolut behövs för att skapa mer förnybar produktion. 
Rötmånaden kom tidigt i sommar. Jag tänker på skogsvårdslagsutredaren Charlotta Riberdahls ruttna    ifrågasättande vid Almedalsveckan om privat ägande var lämpligt för en så viktig resurs som skog. 
Hennes tanke strider mot all praktisk erfarenhet omkring hur naturresurser förvaltas bäst och samhället undviker enfaldig röta. Det hela slutade, tack och lov, med att Riberdahl fick lämna sitt uppdrag. 
Även inom viltförvaltningen, till exempel älg och kronhjort, finns inslag av att storskaliga, samordnade planer som på papper ger sken av hög träffsäkerhet är det rätta. 

Ej önskat resultat
Vi anger med flera decimalers noggrannhet vissa uppgifter, men tvingas sedan se att resultatet blev något annat och tid går åt att argumentera och förklara. 
Nu för till och med flera av ”förvaltarproffsen” diskussioner om samförvaltning av i första hand klövvilt, men på sikt allt vilt, inom vad som benämns viltförvaltningsområden.
Tänk om vi lät den lokala kunskapen få större vikt och uppmuntrade mångfald i förvaltningen av vilt, så mer tid används ute i skog och mark istället för att ha kostnadskrävande möten kring sammanträdesborden.

Allmän jakt på allt vilt
Min och förbundets förhoppning är att förtroendevalda och medlemmar runt om i landet, som ideellt arbetar för våra ledord ANSVAR-FRIVILLIGHET-SAMVERKAN, når ut med budskapet om en kostnadseffektiv, avbyråkratiserad och lokalt anpassad allmän jakt på alla jaktbara viltarter.
Nu är det dags för några av årets verkligen höjdpunkter, så skitjakt på er alla!

SOLVEIG LARSSON, FÖRBUNDSORDFÖRANDE JÄGARNAS RIKSFÖRBUND