2016 har börjat med både omfattande och allvarliga utmaningar för alla som gillar jakt. Några exempel är vargjakten med nya juridiska bottennapp och EU-kommissionens förslag till ett nytt vapendirektiv som skadskjuter både jakt och skytte i EU-länderna.
Dessutom kom beskedet att det inte behövs en översyn av art- och habitatdirektivet samt fågeldirektivet. Det innebär fortsatt vanvård av förvaltandet av de arter som finns upptagna i direktiven.
EU allt mer ifrågasatt
Att attackerna i Frankrike under 2015 kräver krafttag mot terrorism är helt uppenbart. Men när förslaget om krafttag riktas mot laglydiga vapenägare, och grovt missar de som vill utföra terrordåd, blir EU ännu mer ifrågasatt.
Ett stort arbete pågår med att ändra förslaget till ett nytt vapendirektiv. Men tyvärr ser de förändringar som EU-byråkratin lägger fram efter alla påtryckningar inte alls lovande ut.
”Medlemsländernas fel”
När det gäller EU:s bevarandedirektiv (art- och habitat- samt fågeldirektivet) finner EU självgott att det inte är fel på direktiven, utan felet är medlemsländernas användning av direktiven. Det är enkelt att skylla på andras oförmågor, men inte vilja se egna brister!
Vi är väl medvetna om den svenska myndighetsivern att vara ”bäst i klassen” och förfina (förvärra?) den byråkratiska hanteringen.
Det vanliga inom EU är annars att medlemsländerna slingrar sig, så det nationella genomförandet blir så ”ofarligt” och orsakar så lite tankebekymmer som möjligt för det egna landet. Att då vi svenskar lätt får mer bekymmer i vår vardag än andra EU-medborgare efter EU-beslut är uppenbart, men fortfarande lika fel och måste tas tag i.
Klarar inte stora frågor
Idag undrar många varför det fredsprojekt som EU skulle vara, och vi blev medlem i, gör klåfingriga detaljregler som retar oss i vardagen, men inte klarar av att hantera de stora frågorna.
Våra valda, både i EU-parlamentet och på nationell nivå, måste driva på hårt för att ändra fokus i EU. Vi svenskar behöver verkligen fundera ordentligt på vilken nytta EU gör.
Som en effekt av svenska tolkningar av EU-regler har vi fått ännu mer krångel i förvaltningen av de stora rovdjuren.
Högsta förvaltningsdomstolen kom strax före jul fram till att miljöorganisationer ska ha rätt att överklaga beslut om jakt på stora rovdjur. Som förväntat har nu överklagandeprocesserna nått nya sorgliga nivåer.
Överklagandena ledde till att endast två av fem län fick möjlighet att starta vargjakt. I övriga tre län går den juridiska överklagandecirkusen på högvarv och ger mer arbetsuppgifter till förvaltningsdomstolar och ombud.
För Värmland, som sannolikt har minst 50 procent av de svenska vargarna, verkar inte förvaltningsdomstolen klara av att fatta beslut alls.
Likhet inför lagen?
Besluten om vargjakt har varit likartade i samtliga län, medan de olika domstolarna antingen har oerhört svårt att få fram beslut eller drar olika slutsatser från län till län. Var finns likheten inför lagen?
Hur ska vi legitimt kunna förvalta den extremt tillväxande vargpopulationen, som till större delen raserat älgstammen i Värmland och orsakar stora påfrestningar för de människor som får hundar och tamboskap sargade och dödade?
Till det kan läggas mer lokala, men lika klåfingriga, myndighetsbeslut som missar i helhetsbedömning. Småskalig kulturgärning försvåras när lokalt boende inte längre får nyttja marker så att meningsfull traditionell ripsnarning kan genomföras i Västerbotten.
Domen om Girjas sameby
En mer omfattande fråga är att Gällivare tingsrätt har gett Girjas sameby rätt till all småviltjakt på statens mark inom samebyns område.
Vilken inverkan det kan få för all jakt inom resten av rennäringens året runt-marker, och även vinterbetesmarkerna, på totalt cirka 40 procent av Sveriges yta är okänt. Jakträtten är en del av äganderätten. En grundbult i ansvarsfull förvaltning är stark äganderätt, något som Jägarnas Riksförbund (JRF) värderar mycket högt.
Som synes är många frågor som berör jakt och viltvård högaktuella. Jag hoppas att årsmöten i lokalavdelningar och distrikt, samråd inom älgförvaltningen och alla andra jaktmöten kommer med goda förslag. Det gör att JRF får mer slagkraft och att den lokala viltförvaltningen kan utvecklas efter de av naturen och människan givna förutsättningarna.
FOTNOT
Denna text skrevs i början av februari för Jakt & Jägares marsnummer.
