• Knivar_nu

Bästa mekanismen var klar redan 1898

Vapen och utrustningPublicerad: 2005-12-23 14:34

Ibland hävdas det att hagelbössan var färdigutvecklad i slutet av 1800-talet, av engelsmännen.
Det samma går att hävda om studsarmekanismen. När Paul Mauser fick den slutgiltiga versionen av sitt gevär antagen år 1898 var det kronan på verket av ett utvecklingsarbete som pågått i mer än 25 år.

Det är få detaljer som kan kritiseras på en 98-låda. Originaltrycket brukar visserligen inte uppskattas. Säkringen är förstås en ständig källa till diskussion och frustration. Säkringen är den enklaste, tystaste och säkraste som finns, men omöjlig ihop med ett lågt kikarmontage.
Herr Mauser kan dock knappast lastas för detta. I slutet av 1800-talet var kikarsikten varken billiga, praktiska eller särskilt populära. Men problemet kan ganska enkelt åtgärdas. En kvartssäkring är oftast det billigaste och snabbaste alternativet. Kvartssäkringen spärrar dessutom slagstiftet.
Övriga alternativ är sidosäkring à la 1640, ofta ihop med nytt trycke, kolvhalssäkring eller trelägessäkring av Winchester-typ. De senare alternativen är dyrare. Winchester-säkringen kan dessutom fungera sämre på grund av dålig inpassning.
Den tredje punkten som brukar få utstå viss kritik är på Mauser-lådor i originalutförande är tumurtaget i vänstra lådväggen.
Det påstås att urtaget försvagar lådan och gör den mindre vridstyv. Dessutom finns risk för sprickbildning i det tunna godset vid urtaget, enligt kritikerna.
Vridstyvheten är egentligen endast intressant för bänkskyttar. Den vanliga skytten/jägaren lär inte märka någon skillnad. Den som ändå är orolig bör köpa en 640 med den senare versionen av FN-lådan, som saknar tumurtag.
Sprickor vid tumurtaget är nog mest en vandringssägen. Jag har själv aldrig hört talas om eller sett någon Mauser som varit sprucken vid urtaget.
Mauser-mekanismerna utvecklades med tyngdpunkten på säkerhet – säker funktion i alla lägen och skyttens säkerhet. Funktionen är också oklanderlig. Den kontrollerade patronmatningen, den lådmonterade utkastaren och den breda ickeroterande utdragaren fungerar. Alltid!
Skulle, mot förmodan, utdragare eller slagstift haverera kan även den mindre tekniskt begåvade byta dem på några minuter utan specialverktyg.
Utdragaren är konstruerad så att den griper hårdare om hylsan ju större kraft man lägger på slutstyckshandtaget. Om en avskjuten hylsa skulle kärva vid utdragningen åker den ut ändå. Vid samma scenario minimerar också den breda kloliknande utdragaren risken att hylsflänsen rivs sönder.
Utdragaren är också så kraftigt konstruerad att risken för att den skulle gå av är i det närmaste obefintlig.
Visst kan någon ifrågasätta nyttan av kontrollerad matning. Några saker kan i alla fall lätt konstateras. Patronen är under sin väg från magasinet och in i patronläget alltid övervakad. Patronen har aldrig möjlighet att hitta på något rackartyg på egen hand. När matningsrörelsen påbörjas styrs den av slutstyckets stötbotten och styrlisterna i lådväggen. Efter drygt halva vägen glider patronflänsen upp under utdragaren. Därpå har slutstycket full kontroll över matningen. Här kan man välja att fullfölja rörelsen eller att vända och mata ut patronen utan risk för upphängningar eller dubbelmatningar.
Det går alltså alldeles utmärkt att tömma magasinet uppifrån utan att behöva stänga slutstycket över varje patron. Man kan dessutom utan risk för matningsproblem ladda om bössan hängandes i knävecken i en trädgren, om man nu tycker det är roligt.
Sako- och Remington-entusiaster bör veta en sak. Den lilla roterande utdragaren och i slutstycket integrerade utkastaren slopades av Mauser, eftersom de ansågs opålitliga.
Många har försökt att kopiera alla mauserfinesserna. Förutom FN, HVA och BRNO är väl det mest kända försöket Winchesters klassiska modell 70, ”pre-64”. Pre 64:an är mer eller mindre en kopia av det amerikanska armégeväret av modell 1903, som i sin tur är en Mauser-kopia.
Tyvärr gjorde inte Winchesters konstruktörer hemläxan ordentligt. Hur trevlig en gammal Winchester än är kvarstår ett faktum. Konstruktörerna har missat mycket av Mausers inbyggda säkerhetsfunktioner.
När det gäller 98:an finns ingen annan mekanism där det är så väl sörjt för skytten i händelse av haveri eller gasläckage. En 98:a är helt enkelt stark där det behövs. Här finns också ett antal viktiga skillnader jämfört med den svenska m/94-mekanismen.
I framänden på 98:an har pipmuttern en större diameter med mer gods runt patronläget. Pipmuttern har även invändigt en förstärkning i form av en ring, där bakre änden av patronen och slutstyckets stötbotten vilar.
98:an har endast ett urtag på höger sida för att ge plats åt utdragaren. Denna konstruktion gör att det är mycket stål runt den del av mekanismen där det behövs som bäst. Denna innerring gör visserligen tillverkningen lite mer komplicerad. Det var en av de saker som FN ändrade på sina efterkrigslådor. FN gjorde en öppning till i ringen, mittemot öppningen för utdragaren.
Därmed försvagades låsningen en smula, men man sparade antagligen också en hel del tid vid tillverkningen. Det är nämligen betydligt enklare att ta upp låsklackarnas spår i lådväggarna om det inte är stopp i ena änden.
Med tanke på hylsbristningar, tändhattsbrott och andra haverier har 98:an försetts med en del extra finesser. Slagstiftet är försett med en fläns för att stoppa läckande krutgaser från att blåsa bakåt genom slutstycket.
Gaserna tvingas istället ut i spåret i vänstra lådväggen, genom ett par rejäla evakueringshål i slutstycket. Bakåt stoppas gastrycket av styrhylsan, som just för detta ändamål är försedd med en rejäl fläns runt hela framkanten.
Kvarvarande gaser har att välja på att pysa ut genom tumurtaget i vänster lådvägg eller nedåt genom magasinet.
Sålunda har man räddat synen på skytten om en olycka skulle inträffa.
Några år in på 1900-talet försågs slagstiftet med två styrtappar i framkanten samt med matchande urtag inne i slutstycket. Det är för övrigt den sista förbättringen som har gjorts på den här mekanismen. Den här konstruktionen hindrar slagstiftet från att slå fram om inte slutstycket är ordentligt stängt. Det är viktigt vid till exempel ett eventuellt brott på slagstiftet.
Det kompletta slutstycket består för övrigt av endast tio delar, lätt isärtagbara utan specialverktyg.
Det är svårt att verkligen förstå att uppskatta det nästan 30-åriga jobb som Mauser la ner på utvecklingen av sitt gevärslås. 98-mekanismen är så nära perfektion det går att komma.
Vid en kort jämförelse med den svenska mausern kan man alltså konstatera följande. Pipmuttern är av grövre kaliber. I 98:an finns dessutom en inre förstärkningsring. Mekanismen spänns till största delen vid öppning av slutstycket. Slutstycket har dessutom en tredje säkerhetsklack baktill. Styrhylsan är försedd med en rejäl skyddsfläns och slutstycket har fått ett bra gasuttag. Slagstiftet är försett med två styrtappar för att förhindra oavsiktlig kontakt med tändhatten.
Under efterkrigstiden modifierade FN m/98.
Jag ska här endast i korthet beröra 640-mekanismen, eftersom den i grunden är en 98:a. De modifieringar som FN gjorde var oftast produktionsförenklingar. Förändringarna användes naturligtvis på deras egna vapen, men också på mekanismer som gick på export, bland annat till Husqvarna.
I tur och ordning försvann laddramsurtaget och tumurtaget i vänstra lådväggen. Den inre förstärkningsringen (ofta kallad C-ring) klövs nu på två sidor. Husqvarnas 640:or har C-ringen kvar fram till 1949-50. Slutstyckshandtaget fick en ny kikarvänligare form. FN tog i sinom tid även fram ett modifierat enkeltryck samt en enkel men effektiv kvartssäkring.
1640 nödlösning?
Modell 1640 har kallats för en nödlösning. Modellen har även fått utstå en hel del spott och spe för att den ”inte är en riktig Mauser”. En förklaring är missvisande reklam. 1640-modellen har kallats för en ”förbättrad Mauser-mekanism”. Men här föreligger en del missförstånd. Att 1640:s föregångare var en 98:a lär ha bidragit till att översättningarna till engelska var lite oklar. Faktum kvarstår. Vid tiden för introduktionen av 1640-studsaren var den absolut vanligaste repeterstudsaren baserad på den svenska m/94-mekansimen.
I den svenska originalreklamen skrev Husqvarna att 1640 var en förbättring av ”armémausern”. Och då går tankarna givetvis till en m/96:a.
Konstruktionen av 1640 hämmades av bristande budget. Det ledde till att Husqvarnas verkstadsfolk till stor del fick använda sig av befintliga verktyg, fixturer och maskiner.
En inspektion av en 1640 ger vid handen att den har många likheter med den svenska mausern, fast försedd med lite 98-finesser.
Slaglängden är halverad jämfört med mausern, framhöll Husqvarna i marknadsföringen. Det är den också, om man jämför med de svenska m/94 och m/96. Men det stämmer inte i jämförelsen med m/98. I övrigt delar 1640-mekanismen bland annat sina yttermått, pipgänga och pipmutterns invändiga konstruktion med den svenska modellen.
1640:an har övertagit en del av 98:ans finesser. Slutstycket spänns till största delen vid öppning. Slutstycket är också försett med en tredje låsklack baktill. Styrhylsan är rejält tilltagen för att medge lite skydd för skyttens ögon och ansikte. Tyvärr missade Husqvarna att förse utdragaren med den självlåsande finessen, en ständig källa till gnat från Mauser-fantaster.
Lite egna finesser hittade Husqvarna dock på för 1640. Lådvalvet har naturligtvis inget laddramsurtag, och det finns heller inget tumurtag i lådväggen. Trycket är det gamla militära tvåstegstrycket, som Husqvarna tyvärr byggde om till direkttryck med tveksamt resultat. Ett justerbart fintryck fanns att tillgå som tillbehör. Detta monterades dessutom som standard på lyxmodellerna. Man frångick flaggsäkringen till förmån för en sidosäkring.
Tyvärr säkras bara avtryckaren, men å andra sidan är säkringen väl utförd, ganska tyst och med distinkta lägen. Lådan var förborrad för kikarklackar. På högra sidan av lådvalvet var det dessutom förberett för en diopter av Lyman-modell.
Spåret för utkastaren flyttades från vänster låsklack och ner en bit. Därmed slapp man klyva låsklacken och kunde dessutom nästan helt bygga in utkastaren i lådan. Tyvärr var, framför allt på de första modellerna, utkastaren gjord av en lite flamsig plåtbit som ibland kan orsaka vissa problem. Från serienummer 200 000 ändrades utförandet.
Vid serienummer 220 000 gjordes tyvärr en annan ändring. Det ledade stålunderbeslaget byttes, troligen av besparingsskäl, mot en ny enhet gjuten i lättmetall. Funktionen är det inget fel på, men den är inte vacker. Tyvärr åldras den svartlackade aluminiumbiten heller inte på samma vackra vis som blånerat stål.
På det stora hela är dock 1640 en mycket trevlig mekanism. Studsaren är slank, smäcker, välbyggd och riktigt snygg. För den som vill ha ett ombyggt vapen är 1640-modellen ett mycket intressant alternativ om det gäller att ta fram en lätt bössa som ska bäras mycket. Eftersom 1640:an har ärvt den svenska mauserns yttermått är den relativt smidig och är en perfekt hundförarbössa med en smidig stock och kalibrar som .270 Win, 6,5x55 eller 7x57.
Jaktgevär från utlandet satte hård prispress på Husqvarna. 1967 insåg ledningen för Husqvarna att den till stora delar manuellt tillverkade 1640-modellen i längden inte skulle gå att sälja med vinst.
1900-modellen var ett försök att göra en mekanism med lägre produktionskostnader.
1900:an är egentligen ingen märkvärdig mekanism – lite Remington, lite Sako. Den lilla, icke roterande, utdragaren och slutstyckets försänkta stötbotten är nog arv från Sako. Låsklackarna gjordes kilformade med matchande spår i lådväggarna. Höger låsklack försågs dessutom med en liten styrlist. Dessa två finurliga detaljer, tillsammans med en mycket fin invändig slutfinish, gav den mjuka och smidiga slutstycksgången.
Sidosäkring låser både avtryckaren och i praktiken slagstiftet.
Trycket var naturligtvis också en ny konstruktion. Trycket var justerbart och oftast mycket bra. Den separata slutstycksspärren gjorde man sig av med genom att låta upphaket även fungera som slutstycksspärr.
Utvändigt behöll Husqvarna även nu de ungefärliga yttermåtten från 1640 och m/94. Resultatet var återigen en mycket elegant och smidig mekanism.
Även om jag personligen är anhängare av Mauser-kulten gillar jag Husqvarnas 1900-modell. 1900:an är en minst lika bra konstruktion som samtida Sako, Winchester och Remington.
Dessutom är det mycket trevligt att Husqvarna faktiskt kostade på sig att ge 1900-studsarna en mycket fin slutfinish, framför allt invändigt, men även på utsidan.
Varför någon vill köpa någon av de nytillverkade 1900-kopiorna, när man kan få originalet för samma pengar, är för mig helt obegripligt. En jämförelse mellan originalbössan och en av de italienska kopiorna visar att utvecklingen inte alltid går framåt. De enda massproducerade standardvapen som i kvalitet och detaljfinish kan jämföras med en HVA 1900 är möjligtvis en HVA 1640.
En 1900 står sig bra i andrahandsvärde. Men det är märkligt att en fin 1640 oftast är flera tusenlappar billigare – och en modell 46, 146 eller 640 är nästan gratis.
Vi kan och bör vara stolta över vårt svenska studsararv även om Husqvarna-epoken fick ett snöpligt slut. Oavsett om man är en reaktionär gammal stöt eller en mer modern anhängare av frimatande, rostfria plaststudsare är en sak säker. Ända in i det sista satte Husqvarna stort värde på hantverkskvalité.

SKRIV EN INSÄNDARE!

Kommentarsfunktionen är borttagen. Du är välkommen att debattera via insändare till vår webbplats på .

Skriv kort, vi publicerar max 3000 tecken och förbehåller oss rätten att refusera och redigera texterna. Skriv att din text är en insändare. Vi tar inte emot insändare under signatur, lämna därför fullständigt namn och dina kontaktuppgifter. Du kan självklart också dela våra nyheter i andra forum, till exempel på Facebook.

  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • AnnonsGyttorp Norma
  • AnnonsFähallen Jakt AB