Att utnyttja en befintlig patrons hylsa för att skapa en ny patron, eller en hel serie nya patroner, är ingen ny företeelse. Metoden har använts flitigt såväl av ammunitionsindustrin som av experimentglada amatörer.
Bortsett från den rena experimentlustan eller behovet av en ny patron har förfarandet naturligtvis flera fördelar, både för vapentillverkare och användare.
Enklare tillverkning
Utgår man från en och samma hylsa blir tillverkningen av ett vapen enklare och billigare. Det går att använda samma mått på slutstyckets stötbotten och i de flesta fall samma magasin. Av samma orsaker kommer detta även till godo för den vapenägare som är intresserad av pipbytessystem.
En av de mera välanvända hylsorna i sammanhanget är naturligtvis .375 H&H, som inte bara har stått fadder åt Hollands egna .300 Magnum (eller .30 Super). .375 H&H-hylsan har även omvandlats till ett stort antal av de bältesförsedda magnumpatroner vi använder idag. Däribland våra alldeles egna helsvenska .300 och .358 Norma Magnum, som är baserade på nedkortade och nedstrypta .375-hylsor.
.404 Jeffery är ett annat exempel på en storviltpatron som fått stå modell för nya konstruktioner. Denna patron var, trots sin en gång omfattande popularitet i framför allt Afrika, sakta på väg att tyna bort. Men så kom något ljushuvud på att den stora bälteslösa hylsan nog vore utmärkt som bas för modernare patroner. Bland andra amerikanska Dakota har använt Jeffery-hylsan som utgångspunkt för flertalet av sina egna patroner.
Även vissa andra ultramoderna påhitt, till exempel somliga av de nya ultrakortknubbiga magnumpatronerna, har sitt ursprung i .404-Jeffery.
Lustig bieffekt
Som en lustig bieffekt har det ökande intresset för Jeffery-hylsan också lett till ett ökat intresse för originalpatronen. Norma gör hylsor, fler kulor i kalibern (.423) dyker nu upp, och CZ har börjat producera gevär i kalibern. Ibland går utvecklingen både framåt och bakåt samtidigt!
Mer på hemmaplan, i Skandinavien, har det också förekommit en del hylsförvandlingar, om än i mindre skala. Vår egen 6,5×55 öppnades upp till 8 mm och kallades 8x54KJ. Tanken var nog att man för en billig peng skulle kunna pipa om eller brotscha upp piporna på sina före detta militära Krag- och Mauser-gevär. Utan andra förändringar skulle dessa gevär bli en billig och relativt effektiv älgklubba.
Norma laddade en tid fabriksammunition och bland andra Vapendepoten kunde erbjuda ombyggnad av vapen.
I Danmark ströp man, för sportskytteändamål, ner 8x58RD-hylsan till 6,5 mm för användning i ombyggda Krag-gevär.
Mest framgångsrika
Men de tidigaste, och utan tvekan de mest framgångsrika, hylstransplantationerna skedde i Tyskland från 1888 och framåt.
1888 antog Tyskland, skrämda av fransmännens framgångar med sitt nya repetergevär, det nya hastigt framtagna ”kommisionsgeväret” m/1888. Det var en blandning av Mauser- och Mannlicher-lösningar. Till geväret antogs en 8 millimeter patron m/1888. Den har under årens lopp gått under många olika beteckningar. Hos oss är den mer känd som 8x57I (Infanterie). Den kom att bli tyska arméns standardpatron genom två världskrig. 8x57I blev bara lätt modifierad år 1905, med spetskula och 0,1 mm större kaliber, nu med beteckningen 8x57IS (Infanterie Spitzgeschoss).
Spreds i västvärlden
8×57, i sina båda tappningar, kom att bli en av de mest spridda och välanvända jaktpatronerna i västvärlden. Efter en tids stiltje kan man till och med här i Sverige ana en ökande efterfrågan på patronen, troligtvis i direkt anslutning till ökande björn- och vildsvinsstammar.
Läsare med filosofisk läggning kan ju ägna en stund åt att fundera på om konstruktörerna på 1880-talet ens hade tänkt sig tanken att patronen fortfarande skulle vinna nya anhängare långt in på 2000-talet.
Det har redan skrivits spaltkilometer om skillnaderna mellan 8x57I och IS samt vikten av att inte blanda ihop ammunitionen till de två olika vapnen. Jag ser ingen direkt anledning att repetera detta här.
Drog snabbt nytta
Hos Mauser var man inte sena att dra nytta av den nya patronen i kommersiellt syfte. Nya patroner baserade på 57 millimeter-hylsan såg raskt dagens ljus. Från 6×57 till 10,75×57. Somliga var lysande konstruktioner och andra var mindre bra.
Den lilla 6 millimeter-patronen var en övning som inte blev särskilt långlivad. Vapen i den kalibern är nu ovanliga.
6,5×57 kan man dock stöta på ibland, även om den också är lite ovanlig. Den togs fram vid samma tid som vår egen 6,5×55. Mycket riktigt är också 6,5×57:an förvillande lik 6,5×55:an, både till utseende och prestanda.
Förvillande lika
Apropå förvillande likheter finns det väl få patroner som är så förvirrande lika som 9×57 och 9,3×57. Det som skiljer är 0,3 millimeter i kuldiameter och naturligtvis det faktum att Norma laddar den senare.
Hade det inte varit för Husqvarna och svenska älgjägare hade nog nioåtrean varit lika bortglömd som nian är idag. Ibland är det bara slumpen som avgör vilka patroner som överlever. Hade HVA valt att kamra sin modell 46 för 9×57 istället hade förhållandet naturligtvis varit omvänt idag.
Å andra sidan kan man fortfarande hitta mycket fina tysktillverkade 9×57:or till väldigt rimliga pengar. Så hittar du en fin gammal Oberndorf-Mauser i 9×57, räds för all del inte att köpa den bara på grund av kalibern. Kulor finns och även hylsor. Vi har ju 9,3 inrikes, som enkelt kan strypas till 9 millimeter.
Den minst lyckade och minst kända varianten är troligen 10,75×57. Patronen var ett försök att krama det allra sista i stor- viltskapacitet ur 57-hylsan. Be-tänk att redan somliga studsare i 9,3×57, med dess minimala hylsbröst, kan ha problem med för stort patronläge. Flänslösa standardhylsor låser ju som bekant mot hylsbröstet. Desto mindre det blir, ju mindre blir naturligtvis också toleranserna på låsmåttet. 10,75 millimeter-varianten har ett hylsbröst så försvinnande litet att man nästan behöver förstoringsglas för att se det.
Tålamodskrävande
Därmed ställs stora krav på tålamodet hos den vapensmed som ställs inför uppdraget att brotscha ett patronläge. Kulan är dessutom väl stor och tung i förhållande till hylsan. Ytterballistiken är inte särskilt imponerande, ens i jämförelse med den i sin tur mycket moderata 9,3×57.
En version med längre hylsa, 10,75×68, var en betydligt mera lyckad konstruktion som torde utgöra en synnerligen effektiv älgklubba än i dag. Tiosjuttiofemmorna delar för övrigt kuldiameter med .404 Jeffery.
1892 togs en annan succé fram – 7×57. Den introducerades året därpå i 1893 års version av det militära Mauser-geväret, antaget av Spanien. Kalibern antogs sedermera även av Mexiko och ett antal sydamerikanska länder. 7×57 blev, precis som 8×57, en vinnare. Som jag ser det är 7×57 egentligen den intressantaste av alla femtiosjuorna. I likhet med storebror är den fortfarande populär överallt. Med nya moderna kulor är 7×57 en mycket kompetent och välbalanserad jaktpatron. Den torde vara närapå perfekt för skandinaviska förhållanden och den jägare som önskar sig en hårdslående men lättskjuten patron, lämplig att placera i ett nätt vapen.
Stort intryck
Men 7×57 har gjort större intryck i vapenhistorien än så. Det är nämligen på grund av den här patronen som Winchester tog fram sitt legendariska ”riflemans rifle”, modell 70. I alla fall nästan.
Spanska trupper på Kuba var nämligen beväpnade med dylika gevär när de med framgång försvarade sig mot numerärt mycket överlägsna amerikanska trupper, beväpnade med Krag-gevär. Upplevelsen skrämde hickan ur amerikanerna så till den milda grad att man ganska omedelbart tog fram dels en egen Mauser-kopia, Springfield modell 1903, dels en egen ”Mauser-patron”, .30-06. Springfieldgeväret var sedan förlaga när Enfield P14- och P17-gevären utvecklades, vilka i sin tur stod som förlaga när Winchester tog fram sin civila modell 54, som 1934 förfinades och blev till modell 70…
Att den legendariske elefant-jägaren W D M Bell dessutom lär ha använt en 7×57 för nedläggandet av merparten av sina över tusen elefanter gör heller inte patronens plats i historien mera ringa.
De flesta av Mausers 57-patroner finns, eller fanns, också som randpatroner. Detta tack vare brytvapnens popularitet på kontinenten. En del av dem har fallit i glömska, men 6,5x57R, 8x57IRS och 7x57R är fortfarande gångbara. Den senare är väl förresten mer än gångbar. 7x57R var och är väl, tillsammans med 7x65R, åtminstone Europas vanligaste och populäraste bryt- och kombivapenpatron. I likhet med sin flänslösa släkting liten nog för att vara lättskjuten och väl anpassad för smidiga brytvapen. Samtidigt är 7x57R kraftfull nog för att utan problem kunna ta sig an klass 1-vilt.