Här kombineras både funktion och vacker formgivning. För den som endast ser sitt jaktvapen som ett redskap är detta helt ointressant.
Men det finns en mindre grupp jägare och även samlare som också har estetiska synpunkter på sina vapen.
Vi börjar med mynningsladdare med slaglås. Tidsmässigt är vi då i första halvan av 1800-talet.
Pipan pluggas baktill med svansskruven.
Motsvarar stötbottnen på brytvapen
Som namnet anger skruvas den i pipan. Enkelt uttryckt motsvarar den stötbottnen på ett brytvapen.
I svansskruven är borrat ett hål som går in i pipan. I detta hål skruvas en nippel och på denna sätts en tändhatt där tändsatsen exploderar när hanen träffar den och krutet i pipan antänds.
När tändhatten antänds finns risk att brinnande krut och delar av tändhatten sprids ut och kan träffa skytten.
För att undvika detta fick både hanen och området närmast nippeln med tändhatten en speciell utformning.
Nippeln ligger försänkt i ett flamskydd och hanen är ihålig framtill så att tändhatten ligger inne i hanen när den antänds.
Hanen är emellertid öppen i framkanten så att eventuella krutgaser går framåt och inte mot skytten.
Funktion och estetik
Utformningen av hanen samt flamskyddet runt nippeln varierade givetvis mellan olika tillverkare, men principen var densamma.
På bilder här visas hur en engelsk och en fransk tillverkare utformade dessa detaljer. Här styrs utformningen av funktionen, men det är också estetiskt tilltalande.
Nästa steg i utvecklingen var stiftantändare. De kom runt 1850 och tillverkades några få årtionden. Detta var bakladdare för gastäta patroner.
Namnet stiftantändare kommer av att tändhatten i patronen antänds av ett stift, som sticker upp genom ett hål baktill i pipan.
Här behövs inget flamskydd, eller liknande. Skulle något gå fel går krutgaserna uppåt genom hålet i pipan.
Noga med utformningen
Men även om det inte behövdes för funktionen var de lite bättre bössmakarna noga med utformningen av stötbottnarna.
Bilderna här visar hur en engelsk och en tysk bössmakare löste detta på ett elegant sätt.
Nu är vi framme vid hanbössorna för centralantändningspatroner. De började komma i slutet av 1860-talet och stod på sin höjdpunkt fram till runt 1900.
Sedan ersattes de allt snabbare med hammerlessvapen. Här behövs egentligen inga konstigheter runt tändstiften i stötbottnarna, men bössmakarna gjorde ändå mycket av formgivningen här.
För hand med filar
Enklare bössor har helt enkelt en rundad stötbotten med ett tändstift. Men på bättre bössor ägnades många timmar åt att ge stötbottnar och hanar en vacker form. När vi ser dessa fint formgivna och arbetade delar, skall vi komma ihåg att allt gjordes för hand med filar.
I dag kan man formge detta med en dator och låta datastyrda maskiner göra arbetet.
På dessa fina hanbössor omslöts tändstiftet i regel av en fint rundad kant. Vi kallar det ofta för en snäcka. Det är en kvarleva från mynningsladdarna med slaglås.
Lättare att sälja
På vapen för centralantända patroner har denna formgivning ingen praktisk funktion. Det är endast för att få ett vackert vapen.
Konkurrensen var hård och ett vackert vapen var lättare att sälja.
Generellt är de kontinentala vapnen mer utsmyckade. De engelska bössorna har mer rena linjer.
Ett par bilder visar både tyska och engelska hanbössor av hög klass samt några från Husqvarna. Sedan får läsaren själv bedöma vilket som är vackrast.
När hanbössorna började ersättas med hammerlessvapen i slutet av 1800-talet fanns det inte längre några utvändiga tändstift eller hanar att formge. Stötbottnarna fanns emellertid kvar. På dessa samt i området runt toplevern fortsatte bössmakarna att forma vackra linjer.
Personlig prägel
Det här är inget som har med funktion och användning att göra. Det är ett sätt för olika tillverkare att sätta en personlig prägel på sina vapen.
På dubbelstudsare, som ofta är för patroner med högre tryck än för hagelgevär, fick baskylen ofta en förstärkning i vinkeln mellan stötbottnen och pipplanet i baskylen. Det är här påfrestningen är som störst.
I stället för att bygga hela baskylen extra bred gjordes en förstärkning just här.
Engelska tillverkare kallar det ibland för ”bolster”. Denna kan utformas på olika sätt. Det mest extrema är de tyska Muschelverschluss eller System Stabil. En bild här visar några olika förstärkningar.
Ger baskylen vackra linjer
Olika tillverkare utformade dem på sitt sätt. De hade en praktisk funktion men gav oftast också baskylen vackra linjer.
Detta var något om både funktionella och vackra detaljer på jaktvapen.
Även om vackra linjer och fint formgivna detaljer inte ökar bruksvärdet på ett jaktvapen så kan det inte vara fel att ett vapen även är vackert. Jag vill påstå att bättre äldre jaktvapen är konsthantverk – allt blir en harmonisk enhet.
Visst är dagens jaktvapen funktionella och av hög kvalitet, men formgivningen styrs mycket av anpassningen till maskinell tillverkning. Rent kostnadsmässigt måste det vara så.
Det går inte att tillverka vapen på gammalt vis idag. Det görs, men då kostar de hundratusentals kronor och är inte avsedda för oss vanliga jägare.
Kommer aldrig ut i skogen
De mest påkostade nytillverkade vapnen kommer heller inte ut i skogen, de hamnar direkt i vapenkasunerna hos samlare och investerare.
När det gäller äldre vapen går det fortfarande att köpa fint hantverk till överkomliga priser.