Med en kuldiameter på 10,4 millimeter tycker vi att det är en riktig grovkaliber, men engelsmännen klassade den som en Large Medium Bore, vilket jag fritt översätter till en grov mellankaliber. Enligt denna klassning räknades kalibrar mellan .600 och .450 till de riktiga grovkalibrarna.
I den nämnda Large Medium Bore finns kalibrar runt .400 ned till .375. Därefter kommer Medium Bore som omfattar kalibrar till och med .30, eventuellt också .275. Sedan är det Small Bore. Denna indelning har jag tagit från John Taylors klassiska African Rifles and cartridges.
450-400 3 1/4” baseras på en 450 3 1/4”-hylsa som strypts ned till .400 med en markant lång hylshals. Den kom på 1880-talet, då för 110 grains svartkrut bakom en 230 grains- eller 255 grains-blykula.
Övergångsperiod
Under en övergångsperiod fanns den även med en Nitro for Black Powder laddning med 270 grains-kula och 40 grains röksvagt krut. Den moderna Nitro laddningen är 60 grains Cordite krut och en 400 grains (26 gram) kula. Runt 1910 presenterade Jeffery en version med 3”-hylsa, laddning och kula är samma. Detta var redan från början en Nitro-patron. Efterhand kom den även med andra kulvikter och laddningar, vilket säkert komplicerade användningen av dubbelstudsarna som var reglerade med en viss patron.
Populära i Afrika
Båda dessa patroner blev mycket populära i Afrika och det byggdes både dubbelstudsare och fallblockstudsare i stort antal för dem. Det vanliga när någon skriver om Afrika-kalibrar och inte själv har någon erfarenhet av dem är att hänvisa till John Taylor och det får även jag göra en gång till.
Han skriver att han har skjutit praktiskt taget allt vilt i Afrika med någon av dessa patroner och att han är mycket, mycket nöjd med dem.
Han hade Purdey- och Jeffery-dubbelstudsare och en Westely Richards fallblockstudsare i någon av dessa kaliber .400 patroner. Dessa patroner var de vanligaste för allroundbruk i Afrika fram tills de efterhand började ersättas av 375 H&H Magnum som introducerades 1912.
Tyngre kulor bättre
Taylor menar emellertid att 400-kalibern med sina tyngre kulor är att föredra framför de lättare men snabbare kulorna i 375-kalibern.
Den första dubbelstudsaren här är en Simson av tysk tillverkning. Vanligtvis finner vi de grova engelska kalibrarna i engelska vapen. Men då det knappast konstruerades några tyska patroner i dessa kalibrar använde även de tyska bössmakarna de engelska patronerna när de fick beställning på dubbelstudsare i grövre kalibrar.
Det var förståndigt eftersom det redan fanns mer än tillräckligt med lämpliga kalibrar av engelskt ursprung.
Ovanligt i tyska vapen
Men tyska dubbelstudsare i dessa engelska kalibrar är ändå ovanliga. Förmodligen vände sig även kontinentala storviltjägare i första hand till de engelska bössmakarna.
Första gången jag träffade på denna Simson var hos H&H i London i slutet av 1970-talet.
En mycket vapenintresserad god vän och jag var i London för att besöka en Christies-auktion och gå rundan till de kända vapenfirmorna. I ett hörn hos H&H fick vi ögonen på denna Simson och lyckades också efter lite besvär få någon i personalen att ta fram den. De visade inget större intresse att ge information om den, det var ju bara en gammal tysk bössa. Det var väl inget att ha när det fanns fina engelska dubbelstudsare att köpa.
Till slut fick man fram ett pris. Jag vill minnas att det var i storleksordningen 4 000 kronor och min vän köpte den.
Det dröjde kanske ett år innan H&H tog sig samman och skickade dubbelstudsaren till Sverige, men efter många påstötningar kom den.
Stockades om
Av någon anledning lät min vän stocka om den. Jag tror att han hade tänkt använda den och ville ha stockmått som passade. Originalstocken var nog för krokig.
Tyvärr har piporna någon gång fått provstämplarna bortslipade. Därför kan jag inte tidsbestämma vapnet exakt, årtalsstämplingen finns inte kvar. Med ledning av tillverkningsnumret och kända årtal för andra Simson-bössor, vill jag tidsbestämma den till de sista åren på 1920-talet. Dubbelstudsaren kom emellertid knappast till användning utan såldes efter några år. Nu finns den i en större samling i Sverige, där jag har fått möjlighet att fotografera den. Simson-dubbelstudsaren är byggd på en kraftig baskyl med ett traditionellt Anson & Deeley-system. Den har ingen ejektor eller dubbelsäkring med fångstänger.
Förreglingen är förstärkt med kryssbult och sidoöron, alltså helt i traditionell tysk stil. Gravyren är anpassad till kaliber och användningsområde.
Afrikanska djurmotiv
Gravyren är mycket fint gjord med djurmotiv från Afrika. På sidorna av baskylen finns lejon, leopard, antiloper och fåglar i olika jaktsituationer. Undersidan pryds av en elefant i en dramatisk strid med ett lejon.
Siktet har väl arbetade fällbara blad med avstånd upp till 500 meter, vilket knappast är aktuellt med en dubbelstudsare i denna kaliber.
Skydd för tuffa tag
Kornet är väl skyddat med ett fast kornskydd på sidorna. Detta är utan tvekan en dubbelstudsare gjord för att användas.
Den andra dubbelstudsaren här är från en av de välkända bössmakarna i London, nämligen Charles Lancaster.
Lancaster var även innovatör. Firman tog fram flera egna konstruktioner. Mest känd är nog deras Non-Fouling Smooth Oval Bore Rifling från 1851. Vid den tiden användes fortfarande mynningsladdare och svartkrutet som användes då smutsade ned och lämnade mycket rester i piporna.
Detta var speciellt besvärligt i räfflade pipor. Lancasters Oval Boring har inte räfflor i vanlig bemärkelse utan pipan är invändigt svagt oval. Ovaliteten är spiralvriden liksom en vanlig räffling, varför kulan sätts i rotation.
Många fördelar
Enligt Lancaster gav deras Oval Boring många fördelar. Kulan får högre utgångshastighet, eftersom motståndet i pipan blir mindre. Hastigheten bibehålls bättre eftersom kulan inte har spår efter räfflingen.
Kulans rotation bibehålls också bättre och den släta ytan i pipan gör att den håller sig renare och är lättare att rengöra.
Detta stämmer säkert med pipor för svartkrut och hel blykula. Oval Boring fungerade förmodligen inte lika bra med moderna patroner. Runt 1920 skriver Lancaster i sin katalog: ”Vår Non Fouling Smooth Spiral Oval Bore Rifling som har använts i många år, har med hänsyn till moderna patroners högre hastighet ersatts med konventionell räffling.”
Det intressanta här är att Lancaster-dubbelstudsaren i denna artikel har Oval Boring trots att den är avsedd för Cordite-laddade patroner med mantlad kula. Enligt nummerlistan i Nigel Brown: London Gunmakers är denna Lancaster tillverkad 1909. Förmodligen är detta brytningstiden då Oval Boring ersattes med konventionell räffling.
Märkligt nog träffade jag även på denna Lancaster hos Holland & Holland någon gång på 1970-talet. Om jag minns rätt låg priset runt 10 000 kronor, men pundet var billigt då, kanske 7-8 kronor för ett pund.
Detta var också vid en tidpunkt då vapen i de gamla engelska dubbelstudsarkalibrarna inte var speciellt eftertraktade. Det tillverkades inte heller ammunition till dem då. I dag är det annorlunda, dubbelstudsare är heta på marknaden. En svensk vapenhandlare tog hem Lancastern och den byttes snart mot ett knippe Husqvarna-bössor. Prisutvecklingen för Husqvarna-vapen och engelska dubbelstudsare har sedan gått skilda vägar.
Fint skick
Denna Lancaster sidolås-dubbelstudsare är i ett förvånansvärt fint skick med tanke på åldern.
Förmodligen är den inte renoverad utan har kvar det mesta av originalflamhärdning och blånering. Texten på piporna talar klart om att piporna har Oval Boring. Alla data om laddning, kula och hylslängd finns också med i stämplarna på pipplanet.
Adressen på piporna är 11 Panton Street, där Lancaster fanns 1904-1925. På etiketten i locket till den lite slarvigt omklädda läderkofferten är adressen emellertid Mount Street, där Lancaster fanns 1925-32. Det är ganska tydligt att detta inte är originalkofferten. Det vore intressant att veta något om Lancasterns öden innan den kom till Sverige.
Kanske har den beställts till en safari och sedan ställts undan när denna var över. På 1970-talet hämtade H&H mycket vapen i Indien, kanske har Lancastern levt sitt tidiga liv där.
Dessa två dubbelstudsare är ganska skilda vapentyper. Lancastern var en lyxbössa när den beställdes. Simson mer en rejäl bruksbössa. Den påkostade gravyren visar dock att även denna beställdes av någon som ville ha något extra.
Normalt levererades inte Simson-dubbelstudsarna med en sådan gravyr. Vad de har gemensamt är kalibern och den höga kvaliteten. Båda kommer från respekterade tillverkare i respektive land. Egentligen kan man inte säga att Lancastern kvalitetsmässigt är den bästa bössan. Däremot var den klart den dyraste när den var ny.
Ett vapen blir inte bättre för att det har sidolås eller sämre för att det är en boxlåsbössa. Det är hur omsorgsfullt de är byggda som avgör resultatet. När det gäller dessa två vapen är båda av en mycket hög kvalitet, byggda för att klara att skjutas med den grova 400-kalibern.