Som vi såg i en tidigare artikel blev Husqvarnas hammerlessmodell 310 en stor framgång med drygt 21 000 tillverkade exemplar. 310-bössorna var emellertid relativt dyra att tillverka. Baskylen var fint arbetad och mekanismen hade dubbelsäkring med fångstänger.
I Widforss katalog från 1932 kostar en 310 AS 270 kronor. Jämfört med tyska kvalitetsvapen som Merkel 8 för 300 kronor och Sauer modell 14 för 350 kronor hävdar sig Husqvarna bra prismässigt.
Men det fanns billigare alternativ också. Av Sauers enklare modeller var modell 175 prissatt till 155 kronor. Modell Habicht kostade 220 kronor. En belgisk hammerless med gravyr, kryssbult och sidoöron gick att få för endast 125 kronor. Tyska Geco och Greifelt fanns från 185 kronor.
Det var förmodligen för att konkurrera med dessa billigare bössor som Husqvarna tog fram enklare modeller.
Först ut var modell 210, som enligt Husqvarna-boken tillverkades 1939-40 i endast drygt 400 exemplar. Priset var 210 kronor.
Modell 210 finns emellertid med redan i 1938 års katalog till samma pris. Modell 310 A kostar där som jämförelse 260 kronor. Med den lilla prisskillnaden mellan modellerna var det inte konstigt att 210-bössan inte sålde så bra.
Kriget påverkade
Andra världskriget påverkade givetvis den civila vapenproduktionen. Det kan vara en orsak till att så få bössor tillverkades. Men förmodligen föll modellen som sådan inte de svenska jägarna riktigt i smaken. Jämfört med modell 310 var den klumpig med sin kantiga låda.
Rent mekaniskt var 210-bössan emellertid ingen enkel bössa. Visserligen saknade den dubbelsäkring med fångstänger, men säkringen verkade på avtryckarstängerna, vilket är en mycket bra säkring.
210-bössan hade också lösa tändstift vilket får ses som ett plus.
Piporna var av Svenskt stål, alltså inte Specialstål. Den hade också fått behålla Greeners kryssbult från 310-bössorna.
Märkligt nog använde Husqvarna här Anson framstocklåsning, vilket mer förknippas med engelska bössor. Det är en mer påkostad lösning än Deeley-tangenten som användes på 310-bössorna. Men oavsett vad som var orsaken så försvann modell 210 efter endast ett par år.
Nästa konkurrensbössa var modell 610, som tillverkades 1943-1950 i cirka 5800 exemplar.
Om modell 210 var en kompromiss mellan den mer påkostade modell 310 och de enklaste bössorna så gick man fullt ut med förenklingen på 610-bössorna.
Beträffande pipstålet gick Husqvarna emellertid upp ett steg jämfört med modell 210 och använde Svenskt specialstål. Det enklare Svenskt stål användes inte längre på hammerlessbössorna.
Kantig låda på 610:an
Lådan var helt kantig på 610-bössan. Greeners kryssbult saknades och framstocklåsningen var ett enkelt fjäderbelastat snäpplås. Säkringen verkade endast på avtryckarna.
Det kan utan överdrift sägas att 610:an är den enklaste av Husqvarnas hammerlessgevär.
Därmed inte sagt att det var en dålig bössa, men den saknade alla spår av finess och känsla. Den var prissatt i 350 kronor, som jämförelse kostade då en 310 AS som fortfarande tillverkades 440 kronor. De extra 90 kronor som 310-bössan kostade var väl använda pengar.
År 1949 kom nästa modell med beteckningen 615. Den tillverkades endast några få år fram till 1952, i cirka 2 150 exemplar. Även om den i stort sett var samma bössa som 610, så vände utvecklingen här mot det bättre.
Lådan var något rundad på 615-bössan och den fick samma Deeley framstocklåsning som använts på 310-bössorna. I standardutförande kostade den 1951 555 kronor.
615-geväret gick också att få med A- eller C-gravyr samt i lyxutförande som innebar lyxgravyr, ejektor och nickelstålpipor. Den kallades LN.
Det fanns också en modell 615 som uppföljare till Eckermann-bössorna, alltså i princip en ograverad Lyx som hette EN, förmodligen står det för ejektor-nickelstål.
Min första jaktbössa var en modell 615. Det fanns ingen hagelbössa i mitt hem när jag växte upp trots att det var en gård på landet. Min far jagade inte.
Jag började skjuta på bana med kulgevär i tolvårsåldern.
Måste ha en bössa
Intresset för jakt och skytte var väckt. När jag var 14-15 år började jag övertala min far att vi måste ha en hagelbössa. Den lokala järnaffären sålde då ut Husqvarnas 615-bössor med rabatt. Den nya modell 350 hade just kommit ut.
Det slutade med att det kom hem en ny fin modell 615. Den var min jaktbössa i drygt 15 år och användes till både jakt och visst lerduveskytte. Bössan fick tätas för glapp ett par gånger, men fungerade annars utmärkt.
I dag tycker vi att det är en något tung och klumpig bössa, men då visste jag inte om något bättre och var lycklig med 615-bössan.
Nästa steg i utvecklingen tillbaka till bättre hagelbössa var modell 350, som tillverkades i drygt 6 000 exemplar under åren 1952-60.
Bantad modell
Här hade Husqvarna bantat både låda, pipa och stock. Modell 350 är en riktigt trevlig bössa. Även kvaliteten höjdes.
Husqvarna hade skaffat en del nya maskiner. Pipklackarna djuphärdades. Från 1956 fick 350-bössan dubbelsäkring som verkade på avtryckarstängerna.
Det är enkelt att se om en 350 har denna säkring. I säkrat läge går det då att föra tillbaka säkringstangenten ytterligare en bit.
Mot pristillägg gick det att välja till förlängd spång med kryssbult samt ejektor. Den tillverkades som ograverad standard, med A- eller C-gravyr samt Lyx och vidare Special, som är en ograverad Lyx.
Skeetversion av 350:an
Dessutom fanns 350-bössan i en skeetversion.
Vid introduktionen kostade grundmodellen 555 kronor, AS 610 kronor, CS 795 kronor, Special 1 200 kronor samt Lyx 1 750 kronor.
Tillverkningen av Husqvarnas hagelgevär avslutades med modell 1310 som kom 1959. Här hade Husqvarna gått ytterligare ett steg mot modell 310. Lådan bantades och fick en flygel på sidan, liknande den som 310-bössorna har.
Modell 1310 har emellertid inte säkring med fångstänger, som 310-bössorna, utan samma säkring över avtryckarstängerna som 350-bössorna.
1310-bössorna är bra och trevliga jaktvapen, även om de inte är riktigt lika fint arbetade som de bättre exemplaren av 310-bössorna.
1310-serien tillverkades i samma modellvarianter som 350-bössorna.
Upphörde 1970
Fram till 1970, då tillverkningen upphörde, hade cirka 5 000 exemplar tillverkats.
Priset för det enklaste utförandet var då 1 150 kronor. Kryssbult kostade 100 kronor extra och ejektor 245 kronor. Lyxmodellen kostade 3 950 kronor och Special 3 150 kronor.
Försäljningen av Husqvarnas hammerlessbössor minskade efterhand under 1960-talet. Förmodligen berodde detta på två orsaker. Det kom en mängd sida-sida bössor av hygglig kvalitet till betydligt lägre priser än 1310-bössorna. Dessutom minskade intresset för sida-sida bössor till förmån för bockbössor.
Billigare Merkel
En 1310 med kryssbult och ejektor kostade 1970 1 495 kronor medan en Merkel i motsvarande utförande var prissatt till 795 kronor. Utan ejektor var priset endast 630 kronor.
En Merkel 47S med sidolås och ejektor kostade 1 780 kronor. Andra prisexempel på sida-sida bössor, som någorlunda kan jämföras med 1310, är en Miroku för 510 kronor. Med ejektor kostade Miroku-bössan 670 kronor. SKB kostade från 700 Miroku. Beretta såldes för 840 Miroku.
Spanska AYA i boxlåsutförande låg på 500-650 Miroku, men de var kvalitetsmässigt inte i klass med 1310.
AYA:s toppmodell med sidolås Super AYA kostade 2 500 kronor, att jämföra med 3 950 kronor för en 1310 Lyx.
Webley & Scott 700 kostade 1 700 kronor och deras bästa modell 701 kostade 3 385 kronor.
Det fanns också bockbössor av bra kvalitet till priser jämförbara med 1310. Berettas enklaste modell 55 kostade endast 850 kronor. Med gravyr och ejektor var priset 1 095 kronor.
SKB för 900 kronor
SKB kostade 900 kronor.
Merkel 200E var något dyrare med 1 825 kronor medan FN-bockarna startade från 2 125 kronor för en A1. Detta var alltså den ”riktiga” gamla FN-bocken med fast framstock.
När man ser dessa priser på både sida-sida och bockbössor förstår man att Husqvarna efterhand fick problem att klara konkurrensen.
Det slutade också med att Husqvarna upphörde med vapentillverkningen 1970. Vapenavdelningen såldes till FFV, som fortsatte tillverkningen av 1900-studsaren.
Liten verkstad kvar
En liten vapenverkstad behölls i Husqvarna, där Bertil Granqvist, Nils Abrahamsson och Petrus Ruckman hantverksmässigt byggde ett antal hagelvapen på befintliga delar samt renoverade äldre Husqvarna-bössor.
För att utnyttja Husqvarna-namnet blev Husqvarna under några år vapengrossist och sålde då bland annat enkla italienska bockbössor under Husqvarna-namnet.
Ett sorgligt kapitel
Detta är ett sorgligt kapitel i Husqvarnas historia som vi inte skall gå in närmare på här.
Här kommer Tommy Andersson in i bilden.
Han arbetade tillsammans med de förut nämnda bössmakarna på Husqvarna och lärde sig yrket av dem.
Tommy Andersson arbetade delvis med de riktiga Husqvarna-bössorna, men svarade även för servicen av de olika importbössorna.
Övertog lagret
Han övertog senare hela reservdelslagret inklusive resterande Husqvarna-delar och arbetar nu som självständig vapenhantverkare med Husqvarna som specialitet.
Tommy Andersson är den sista nu verksamma bössmakaren från Husqvarna Vapenfabrik. Det är Tommy som har ansvaret att föra vapentraditionen från Husqvarna vidare.
I dag finns det ingen fabriksmässig tillverkning av jaktvapen i Sverige.
FFV:s 1900-studsare
FFV fortsatte tillverkningen av 1900-studsaren, men ansåg efter några år att den var omodern och började konstruera en egen studsare, modell 2000.
Det var en del nytänkande med 2000-modellen i form av hamrad låda och rulltryck, men problemen var många under utvecklingen. 2000-bössan marknadsfördes långt innan den var färdig. Vapentidningarna skrev mycket om den, men det kom inte ut några bössor.
”Jesusbössan”
Bössmakarna från vapenverkstaden i Husqvarna döpte den med sin speciella humor till Jesusbössan – alla har hört talas om den, men ingen har sett den. Visst, den kom i produktion men problemen fortsatte och den försvann snart igen.
Andra storslagna svenska vapenprojekt som fick mycket publicitet var Flodman-Caprinus och Varberger-studsaren.
En viss produktion kom igång men såväl ekonomiska som tekniska problem gjorde att de snart var borta. I dag tillverkas ett mindre antal exklusiva Flodmanbössor hantverksmässigt av Skullman Enterprise AB.