Kjellmans försöksgevär från Stockholms vapenfabrik

En för de flesta nästan helt okänd del av svensk vapenhistoria är Kjellmans försöksgevär, tillverkade vid den nästan lika bortglömda Stockholms vapenfabrik. Få tillverkade vapen och litet intresse från vapenskribenter har lett till att nästan inget skrivits om detta ämne i svenska tidskrifter.

Löjtnant Friberg konstruerade redan på 1870- talet grunden till en automatisk mekanism, som låste slutstycket med hjälp av hakreglar. De tidigaste ritningar som hittats är daterade 1882. Detta var synnerligen tidigt och innan Hiram Maxim konstruerat sin kulspruta.

På grund av dåtidens krut, svartkrutet, fungerade inte automatvapen tillfredsställande eftersom slagget från svartkrut ger eldavbrott. Därmed saknades förutsättningar för att vid denna tid gå vidare med Fribergs konstruktion.

I väntan på nytt krut

Inte heller några andra fungerande automatvapen kom i produktion under svartkrutsepoken. Det var bara att vänta på det röksvaga krutets introduktion.

Stockholms vapenfabrik hette ursprungligen Palmcrantz & co och fick namnet Stockholms vapenfabrik efter 1886, när den köptes av Nordenfeldt.

Bolaget bildades 1880 och Stockholms vapenfabrik tillverkade kulsprutor av egen konstruktion samt kanoner och slåttermaskiner. Stockholms vapenfabrik hade därmed kapaciteten och kompetensen att tillverka riktiga automatvapen.

Spak för repetering

Palmcrantz- eller Nordenfeldt-kulsprutan (båda namnen används) är inget helautomatiskt vapen, eftersom den är flerpipig och avfyras med att föra en spak fram och tillbaka. Därmed var det faktiskt ett repetervapen.

Dessa kulsprutor var vida använda över hela världen, framför allt monterade på båtar.

Sverige hade den bland annat som kulspruta m/75 i kaliber 12,7x42R, samma patron som användes till Remington-gevären.

Fabriken hade en flexibel arbetsstyrka på mellan 150 och 400 man beroende på vilka tillverkningsuppdrag som fanns för tillfället.

Fabriken blev även känd för att tillverka Sveriges första ubåt i mitten på 1880-talet. Även denna var konstruerad av Nordenfeldt.

1886 togs Palmcrantz & co över av Torsten Nordenfeldt och genom senare affärstransaktioner blev det Maxim Nordenfeldt Guns and Ammunition Company Limited.

Torsten Nordenfeldt, som även en tid var delägare i fabriken, var en synnerligen aktiv konstruktör.

Han tog ut cirka 90 patent, på allt mellan slåttermaskiner till kulsprutor och kanoner.

Fabriken tillverkade många Maxim-kulsprutor på export fram till konkursen 1906. Även svenska armén köpte många kanoner samt Nordenfeldt-kulsprutor.

Disponenten Rudolf H. Kjellman på Stockholms vapenfabrik vidareutvecklade Fribergs låskonstruktion, som kom att kallas Friberg-Kjellman. Detta ledde till en lång serie av försöksvapen som tillverkades på fabriken.

Omstart och flytt

1906 begärdes likvidation av Stockholms vapenfabrik och den var helt genomförd 1909. Men 1906 startades AB Nya Stockholms vapenfabrik med adress i Finnspång.

Nya Stockholms vapenfabrik har gett ut kataloger över dessa vapen så sent som efter 1910.

AB Nya Stockholms Vapenfabrik begärdes i likvidation 1913 och allt förefaller vara definitivt avslutat före 1920.

Finnspångs bruk var under många år den enda producenten av kanoner till svenska krigsmakten.

Under 1900-talets första år övergick ägandet från familjen Ekman, som styrt över bruket i över 50 år, till Stockholms vapenfabrik.

1903 bildades Nordiska Artilleriverkstäderna som skulle fortsätta med kanonproduktionen. Efter Nya Stockholms vapenfabriks bildande 1906 var adressen på katalogerna Finnspång.

Kanontillverkningen i Nordiska Artilleriverkstäderna fanns kvar i Finnspång till 1911 när Bofors, som övertagit ägandet, koncentrerade produktionen till Karlskoga.

Vid försök 1904 i Svenska armén testades gevär tillverkade vid Stockholms vapenfabrik med den nya konstruktionen. Testerna skall ha fallit väl ut men dessvärre kom aldrig produktionen i gång. Även runt 1910 tittade man seriöst på att anta kulsprutegevären som beväpning för kavalleriet men så skedde aldrig.

Det tillverkades även ett tiotal kulsprutegevär och enstaka bandmatade kulsprutor, både sprutor och kulsprutegevären var vattenkylda och hade en eldhastighet på cirka 600 skott i minuten.

Antalet tillverkade gevär skall enligt uppgift endast uppgå till 51 stycken, varav tre-fyra var hagelgevär.

Två av varje modell

Alla gevären, utom ett, skall det finnas två av i varje modell. Nästan alla är av halvautomatisk typ, men det har även gjorts några få helautomatiska gevär.

Några kulgevär har även tillverkats med tubmagasin och Armémuseum i Stockholm har ett sådant med tillverkningsnummer 5.

Merparten tillverkades i 6,5×55 men även vapen med andra kalibrar som 8×57 tillverkades, sannolikt som försöksvapen åt tyska armén. Det är alltså uppenbart att Stockholms vapenfabriks gevärsproduktion aldrig kom över prototypstadiet. Någon egentlig produktion kan man alltså inte tala om.

Hakregellåsning

Konstruktionen är en kort piprekyl med hakregellåsning. Hakreglarna går i lås av fjädertryck.

På kulvapnen är piprekylen 18 millimeter lång. För att säkerställa reglarnas låsning tvingar slagstiftet ut reglarna i lås. Skulle dessa vara förhindrade från låsning kommer inte heller skottet att smälla eftersom slagstiftet inte når tändhatten.

Det är även slagstiftet som frigör hakreglarnas låsning genom att detta spänns upp av den korta piprekylen innan slutstycket öppnas.

Konstruktionen med hakreglar använde sig även Mauser av vid några försöksvapen under första världskriget.

Även Sovjet använde hakreglar vid konstruerandet av DP- och DT-kulsprutorna, som fungerar på samma sätt men är betydligt ruffligare tillverkade.

Senare använde tyskarna hakreglingsprincipen i MG 42-kulsprutan som används än i dag. Fast nu som MG 3 och då med rullar istället för hakreglar.

Dubbla rekylfjädrar

Däremot användes flera typer av framföringssystem. Vissa vapen hade dubbla rekylfjädrar. En fjäder för den korta piprekylen och en fjäder för framförande av slutstycket.

Men även en mycket udda lösning användes med viss framgång. Det är denna som är med i artikeln. Rekylfjädern sitter monterad runt pipan och är synnerligen kraftfull.

Denna rekylfjäder påverkar egentligen enbart den korta piprekylen, det vill säga de 18 millimeter som pipa och låda rör sig fram och tillbaka i omladdningsögonblicket. Slutstycket däremot påverkas inte av denna fjäder och därmed finns det ingen framföringsfjäder till detta. Däremot finns det en liten arm som överför kraften till slutstycket från den korta piprekylen och därmed ger slutstycket en mycket kraftfull knuff när det är i sitt bakersta läge.

Därmed är slutstycket endast påverkat av denna arm under 15-20 millimeters längd och i övrigt slungas slutstycket framåt av sin egenvikt. Denna typ av framföringssystem känner jag inte till från något annat vapen.

Dyrbar tillverkning

Tillverkaren skriver i broschyrerna att vapnen är simpla och enkla i sin konstruktion. Men det gäller bara i jämförelse med samtida automatvapen. När det gäller dagens vapen är lösningarna och bearbetningen synnerligen dyr.

Ritningarna hamnade efter företagets likvidation hos Bofors, som senare har skänkt dessa till krigsarkivet.

Armémuseum har några av dessa vapen som finns djupt undangömda och som jag varken fått titta på eller veta mer om.

Det stora privata finska vapenmuseet har 13 olika gevär och är säkerligen den största innehavaren.

Polismuseet i Malmö har ett gevär med tillverkningsnummer 29. Vapentekniska museet i Eskilstuna, som för närvarande är stängt, har åtminstone ett vattenkylt kulsprutegevär.

Jag känner till ytterligare fyra vapen i privata samlingar och i vapenhandel. Sannolikt finns det en handfull sådana gevär i svenska samlingar.

Eftersom det finns så få samlare av dessa vapen är inte värdena heller speciellt höga med tanke på det låga antalet vapen.

Cirka 15 000 kronor

De vapen som sålts på Widforss auktioner genom åren har ofta sålts för runt 15 000 kronor. Det var också det den sist sålda bössan gick för, nämligen nummer 1, som tillhört Kjellman själv.

Till artikeln har jag fått information av Lars-Yngve Ekström, Krigsarkiv och Armémuseum.

Vapnet i artikeln har lånats ut av Kjells vapen i Götene.

Det är mycket svårt att finna information om fabriken och dess verkamhet. Jämförs olika skrifter finns motstridiga uppgifter. Därför har en del fakta i artikeln osäker grund.

Jag vill gärna ha mer information om båda fabriken och eventuellt material som vapen, kataloger, planscher och så vidare.

Har någon i läsekretsen information är jag mycket tacksam för kontakt till:

hakan@spuhr.se