”Celebrating 100 years of autoloading shotguns 1905 – 2005” står det på den graverade pistolgreppsrosetten på nya Remington 105 CTi. Förvisso kom modellen ut på marknaden med ett drygt års försening, men det verkar ju vara en regel för nya halvautomater numera, oavsett fabrikat.
Uppgraderingen var på tiden. Modell 1100, som introducerades 1963, var en otroligt lyckosam modell för Remington.
Populär i allmogen
Den bidrog starkt till att göra halvautomaten populär bland allmogen.
1100:an är fortfarande vanlig som klubb-, ban-, och jaktstigsbössa. Det är en rejäl och pålitlig bössa.
De som har problem med den är nog oftast sådana personer som avskyr vapenvård.
Vissa exemplar av modellen äter o-ringar på löpande band. 1100 kan endast med svårighet fås att ladda om 24 grams-patroner.
I övrigt har den få mekaniska problem. Men tiden har ändå för länge sedan sprungit från 1100:an i och med att konkurrensen på halvautomatsidan blev knivskarp.
De senaste två decennierna har Browning, Beretta och Benelli i en jämn ström presenterat allt lättare, mer välbalanserade, driftsäkra och användarvänliga halvautomater.
Remingtons halvhjärtade försök att uppdatera 1100 i form av 11-87 och 11-96 har egentligen bara varit halvmesyrer.
Krävde något radikalt
Till sist insåg Remington att för att ta tillbaka andelar på den viktiga hemmamarknaden krävdes något radikalt och modernt.
Resultatet blev modell 105 CTi, en gasomladdad halvautomat med flera intressanta nyheter.
CTi lär stå för kolfiber/titan, vilka är de material som använts i lådan. Och det första som slår en när man tittar på bössan är just lådans utseende. Huvuddelen är tillverkad av en lätt och stark titanlegering.
Lådan är skeletterad och överdelen har fått ett lock av kolfiber. Intrycket för omedelbart tankarna till en racerbana.
Även utkastarhål
Nästa slående detalj är att det inte finns någon utkastaröppning. Detta är naturligtvis en av de stora nyheterna på 105 CTi. Det som på en ”vanlig” bössa är laddöppningen undertill, fungerar här också som utkastarhål.
Detta möjliggörs av en finurlig konstruktion där slutstycksföraren har en trippelfunktion som slutstycksstyrning, utkastare och patronhiss.
Rekyldämpare
Andra nyheter är en kolvmonterad hydraulisk rekyldämpare, ett helt nytt trycke, overbore-pipa och en ny rekyldämpande bakkappa.
Pipan är som sagt av overbore-typ, och som standard försedd med Remingtons BroBore-tuber, av vilka tre följer med i köpet: kvarts, halv och full choke. De är stålgodkända naturligtvis.
Pipan görs i två längder, 66 och 71 centimeter. Den har en förhöjd ventilerad spång med korn av klassiskt amerikanskt snitt. Till och med ett hjälpkorn faktiskt, något som inte är så vanligt idag.
Kolven är av valnöt med laserskuren vältäckande nätskärning i prydliga paneler som ger gott grepp.
Förstocken är rund och ganska fyllig. Lite väl fyllig i min smak, men långt till Baikal-nivå kan man väl säga.
På lådans undersida ser det ut som vanligt, förutom att där som sagt gapar ett hål istället för den vanliga patronhissen. På grund av dess trippelfunktion blir inte hissen synlig förrän slutstycket är i sitt bakre läge.
Varbygeln är gjord i något plastmaterial.
Säkringen är av traditionell typ och placerad i varbygelns bakkant. I dess vänstra framkant sitter slutstycksspärren.
Annorlunda laddning
Att ladda bössan första gången är en intressant upplevelse. Proceduren är på grund av konstruktionen lite annorlunda.
Man hakar upp slutstycket och vänder bössan upp och ner. Sedan för man in en patron lite drygt halvvägs i magasinet, precis förbi hissen.
Därpå släpper man den, varpå det rasslar till och patronen matas ut i hissen. Hissen åker upp och slutstycket stängs. Bössan är nu laddad.
Det där kanske låter krångligt och farligt klätt i ord, men i verkligheten fungerar det mycket smidigt.
Därefter kan man om man så önskar fortsätta med att fylla på magasinet.
Bössan kamras i nuläget enbart för 12/76. En banversion i 12/70 påstås vara på gång.
Kapaciteten i opluggat skick är fyra plus en patron.
Jag hade förväntat mig att omladdningen, eftersom utkastning och laddning sker så att säga linjärt, skulle bli märkbart långsammare, men så är det inte. Det är bra utväxling på prylarna. Tomhylsorna kastas ut med en våldsam fart och omladdningen är inte långsammare än på en normalt konstruerad bössa.
Tomhylsorna kommer faktiskt ut med sådan kraft att om underlaget är sand borrar de elegant ner sig i sanden.
En prydlig hög
Dessutom landar tomhylsorna i en prydlig hög två meter framför fötterna, till fromma för den som ska samla upp hylsorna. Men blir det höga ”fasanskott” tillryggalägger hylsorna en imponerande distans.
Utkastet på undersidan gör att bössan, även om förstås slutstyckshandtaget sitter på höger sida, lämpar sig väl även för vänsterskyttar.
En annan fördel är att det inte hamnar hylsor, krutstänk eller rök i ansiktet.
Den bantade totalvikten och den lätta lådan gör att 105 CTi, åtminstone för mig, känns mer välbalanserad och livligare i svingen är gamla 1100:an.
Skjutegenskaperna ligger mer i klass med de konkurrerande europeiska sportautomaterna.
På klassiskt amerikanskt manér har Remington försett kolven med ett ganska kraftigt fall, cirka 3,8 centimeter vid näsan och cirka 6,3 centimeter vid hälen.
Detta i kombination med den lite fylliga förstocken ger en lite omodern ergonomisk känsla, som kanske inte helt rimmar med kolfibern och titanet i lådan.
Själv lider jag, med äppelkinder och storlek 61 på mössan, inte nämnvärt av det. Men en klenare byggd person, som använder hård kindkontakt, lär titta in i den förhöjda spången snarare än över den.
Rent, släpfritt trycke
Det nya trycket är en riktigt positiv upplevelse. Trycket är rent, lätt och släpfritt för att vara en automat. Den breda och släta avtryckarskon bidrar helt säkert till den fina känslan i trycket.
Huruvida bössan laddar om 24 grams patroner eller inte brukar vara en viktig fråga för den presumtive köparen. Det kan vi svara direkt att det gör den här bössan inte.
105 CTi har en fast regulator, varken självreglerande eller manuellt ställbar. Remington säger att vapnet är optimerat för att fungera med 32 grams patroner. Lite märkligt är det ju ändå att Remington med sitt renommé bland banskyttar, och på 2000-talet, väljer att konstruera en ny automat som inte har ett system som klarar lätta patroner.
Varför 76-patroner?
Och varför då förse bössan med 76 millimeters patronläge?
Att skjuta de tyngsta 76-laddningarna kommer att utsätta bössan för onödigt slitage. Den hängivne banskytten får offra plånboken, eller ge sig till tåls tills 12/70-versionen blir tillgänglig.
En möjlighet är att porta pipan, så att bössan går med 24-grammare. Men det innebär ökat slitage och hårdare rekyl vid användning av jaktammunition. En extra pipa är förstås ett annat alternativ.
Rekylupplevelsen med normala jaktpatroner är annars mycket mjuk och behaglig. Bakkappa och hydraulik fungerar uppenbarligen. Först med tunga 76:or börjar rekylen bli kännbar.
Slutstycksspärren sitter lite dumt till. Den är dessutom skarp och lite trög och otrevlig att manövrera. I synnerhet om händerna är kalla.
Pillrigt efter avbrott
En annan sak värd att notera med det bottenmatade systemet är att eldavbrott kan bli ganska pillriga att reda ut.
Eftersom det bara finns en öppning, och in- och utmatning sker genom samma öppning, säger det sig självt att matningsfel kan innebära trassel. Det är ju inte bara att stoppa in fingrarna och dra ut den trilskande tomhylsan om det redan ligger en ny patron i hissen.
På skjutbanan kanske det inte gör så mycket, men i fält kan det bli mer än lite irriterande.
Dock har testvapnet fungerat bra med allt från 30 gram bly i 65 millimeters papphylsa och upp till tunga 76:or.
Det är bara 24 grams-laddningarna som orsakat bekymmer.
Trots möjligt krångel med att reda ut eldavbrott tycker jag mycket om den stänkfria bottenmatningen, eller ”double down” som Remington kallar det.
Jag gillar också bössans balans och rekylupptagning och trycket är riktigt bra.
Omodernt kolvstuk
Å andra sidan är jag lite tveksam till kolvens ergonomiska utformning, som känns lite omodern i förhållande till vapnet i övrigt.
Att halvautomaten inte vill med 24-grammare för spekulanten själv ta ställning till.
Är man ute efter en jaktbössa först och främst så kvittar det nog. Annars gör man kanske bäst i att invänta 12/70-versionen.
Slutligen tycker jag faktiskt, efter att ha funderat på det en tid, att 105 CTi är riktigt snygg.
De moderna nätskärningspanelerna, den USA-influerade stockningen och kolfibern direkt från racerbanan gör sig faktiskt riktigt bra ihop och ger bössan en helt egen nyklassisk stil.
Är det här en framtida Remington-klassiker och en värdig efterträdare till modell 1100?
Ja, kanske. Men då måste man nog först ordna till det där med tjugofyrorna.
Remington 105 CTi
Kaliber: 12/76.
Pris: cirka 13 900 kronor.
Levereras med: väska och tre choker.
Piplängd: 66 eller 71 centimeter.
Kolvlängd: cirka 365 millimeter.
Fall: cirka 3,8/6,3 centimeter.
Vikt: cirka 3,1-3,3 kilo.
Generalagent: Jaguargruppen, Torsbo Handels AB
Tel: 0321-740 40. www.jaguargruppen.com