Charles Lancaster, 1785-1847, startade som pipmakare 1811. Han fick ett mycket gott rykte för sina pipor och gjorde pipor åt alla de kända bössmakarna inklusive Manton. Hans pipor är lätta att identifiera, de är stämplade CL.
År 1826 etablerade han sig som bössmakare på den exklusiva adressen 151 New Bond Street.
Lancasters vapen höll samma höga klass som hans pipor och han fick kunder i de högsta samhällsskikten, inklusive det engelska kungahuset och flera indiska prinsar.
Lancaster var även innovatör och deltog ivrigt i utvecklingen av percussion- eller slaglåsvapen.
1833 annonserade han om sin New Patent Detonation Gun, där en koppartändhatt användes för att antända krutet.
Efter Charles Lancasters död drev hans två söner Charles William, 1822-1878, och Alfred Lancaster,1827-1890, firman vidare.
Ovanlig räffling
År 1850 fick Charles Lancaster patent på sin pipräffling Oval Bore samt verktyg för räfflingen.
Oval Bore är en räffling utan egentliga räfflor. Pipan är svagt oval och ovaliteten är spiralvriden längs loppet liksom en vanlig räffling, vilket ger rotation på kulan. Detta tillkom på mynningsladdartiden och en fördel var att pipan blev lätt att hålla ren. Dåtidens svartkrut lämnade mycket rester i pipan. Det var inte helt lätt att rengöra en pipa som endast var öppen i en ände. Lancaster fortsatte emellertid att använda sin Oval Boring även i pipor för röksvagt krut och mantlade kulor, i varje fall in på 1920-talet och för kalibrar från .250 till .577.
Lancaster var också tidigt med i utvecklingen av bakladdade vapen med gastäta patroner. Lancasters tillverkade sina första vapen för ”Base-Fired”-patroner 1857. Dessa patroner hade inte en separat tändhatt, som dagens patroner, utan bottnen på hylsan var hel. Det påminner om kaliber 22-patroner.
Lancaster hade även sitt eget system för att regla piporna mot baskylen, ”Slide and Tilt”. Med en exenter kopplad till en underliggande hävarm förs piporna framåt innan de fälls ned.
Reglingen är helt enkelt en klack baktill och under piporna som går in i baskylen när piporna förs bakåt. Lancaster utvecklade också fyrpipiga vapen, både som mynningsladdare och senare bakladdare.
Framgångsrikt företag
Företaget var framgångsrikt men 1859 delade bröderna på sig. Charles fortsatte i de gamla lokalerna och Alfred öppnade eget på 27 South Audley Street. Han verkade där med framgång fram till sin död 1890, familjen drev sedan firman ytterligare något år.
Efter Charles Lancasters död 1878 köptes företaget av Henry A A Thorn och ändrade då namn till Charles Lancaster & Company.
Thorn hade arbetat för Lancaster sedan runt 1870. Han var mycket driftig som företagsledare och även innovatör. Thorn blev känd som Mr Lancaster trots att han inte hade någon anknytning till familjen Lancaster, vilket Alfred Lancaster inte tyckte om.
Thorn vidareutvecklade Lancasters fyrpipiga vapen, som byggdes både som gevär och pistoler med hagelpipor eller räfflade pipor.
Thorn fick också patent på ett enkeltryck 1896, men detta liksom flera andra engelska enkeltryck var inte helt perfekt.
Charles Lancaster & Co under Thorns ledning fick många kunder i det engelska kungahuset, inklusive kungarna Edward VII och George V.
Etablerade hos eliten
Lancaster var nu etablerade i den engelska aristokratin som första klassens bössmakare. Lancaster hade också kunder i de kontinentala kungahusen och inte minst hos de indiska maharadjorna och prinsarna.
När George V 1911 skulle besöka Indien beställde han en Lancaster boxlås dubbelstudsare i .280. Han använde den bland annat vid en tigerjakt i Nepal och bilder från den jakten visas i Lancasters kataloger.
Här jagas med hjälp av elefanter. Kungen och hans betjäning färdas i en korg på ryggen av en elefant. På en av bilderna siktar George V mot en tiger och elefantföraren, som sitter just framför mynningen på dubbelstudsaren, håller för öronen.
På en annan bild i samma katalog är maharadjan av Hyderabad med skinnen av elva tigrar, fyra björnar och två pantrar, vilket var bytet av en sex veckors jakt.
Lancaster hade också några av dåtidens kändisar som kunder. Den berömda amerikanska trick- och uppvisningsskytten Annie Oakely köpte bland annat två par Lancaster hagelbössor i kaliber 12 och 20.
Alla som har läst Karen Blixens bok Min Afrikanska Farm eller sett filmen, som är baserad på boken, känner till Denys Finch-Hatton. Han var en välkänd storviltjägare och arrangerade safarier för amerikanska och europeiska kunder, däribland prinsen av Wales.
Denys Finch-Hatton var en av de första att använda flyg i sitt yrke, men omkom tragiskt när hans flygplan störtade nära Mombasa 1931.
År 1911 levererade Lancaster en ”best” dubbelstudsare i kaliber 475 med Oval Boring till den då 24-årige Finch-Hatton. Den pipades 1929 om till 450 3 och 2001 såldes den på Holts auktion i London. Förväntat pris var 3 000 till 5 000 pund, men den klubbades för inte mindre än 25 000. Där ser man vad rätt proveniens kan göra.
Känsla för PR
Henry A A Thorn hade känsla för PR och marknadsförde Lancaster-namnet skickligt. Han drev en skjutskola, Charles Lancasters Shooting Ground, där han personligen anpassade vapen och undervisade kända personer, däribland Annie Oakley.
Han skrev också boken The Art of Shooting, men under namnet Charles Lancaster.
Henry A A Thorn dog 1914 efter en influensa, 59 år gammal. Företaget drevs vidare av familjen, men klarade liksom flera andra av Londons kända bössmakare inte depressionen på 1920-talet och tvingades gå i konkurs 1932.
Charles Lancaster gick upp i Stephen Grant och Joseph Lang, som efterhand även kom att omfatta namn som H Atkin, F Beesley, Harrison & Hussey, Charles Hellis, Watson Bros och Churchill.
Senare har en del av dessa namn köpts av bössmakare eller investerare, som nu bygger vapen under deras namn. Juridiskt är det rätt, men för övrigt tycker jag att man kan ha kritiska synpunkter på detta sätt att utnyttja gamla fina namn.
Två bössor
Anledningen till denna artikel är jag nyligen fick möjlighet att se och fotografera två intressanta Lancaster hagelbössor. Det är dels en sida-sida sidolåshammerless, känd som Lancasters Wrist Breaker, dels en sidolås bockhammerless. Vi skall här se lite närmare på dem.
Sida-sida hammerlessen bygger på ett patent från 1884 av F Beesley. Det är samma Beesley som 1880 konstruerade den självöppnande mekanismen. Patentet köptes omgående av Purdey och har sedan använts av Purdey på alla deras sidolåshammerless.
Beesleys patent från 1884, som används av Lancaster, bygger på samma principer som det patent som såldes till Purdey. Det gemensamma är att båda är självöppnande och att slagfjädern används för att öppna bössan. Detta gör att både slagfjädrarna och ejektorfjädrarna skall spännas upp när bössan stängs. Även en Purdey är tyngre att stänga än en vanlig hammerless, men det är bara Lancasters version som fått öknamnet Wrist Breaker, eller vristknäckare på svenska.
Lancaster gjorde en överenskommelse med Beesley att de fick använda denna konstruktion på sina vapen. Först användes den bara på deras ”best” sidolås-vapen, men modifierades senare så att den även kunde användas på boxlåsbössor.
Tidigt 1900-tal
Bössan på bilderna är tillverkad cirka 1907. Den är i originalskick, frånsett kolven som är omstockad för att passa nuvarande ägaren.
Vapnet ligger i sin originalcase som har texten ”Baron Dickson, Gothenburg Sweden” på locket.
Dickson var en känd industriman och jägare. Han hade en enorm jaktvilla på sina fågelmarker i Norrland.
Sidolåsarna är bakåtliggande och när de tas bort går det att se att de inte har någon slagfjäder. Dessa sitter i stället inne i baskylen ungefär som på en Anson & Deeley-mekanism.
Baktill, i nederkanten på baskylen, sitter en stor skruv med texten ”M Spring Cramp” runt om samt en pil som visar hur den skall vridas. M Spring står för Main Spring, vilket i detta fall avser slagfjädern.
När skruven vrids ett halvt varv i pilens riktning trycks fjädern ihop och låset kan lätt tas ur. Försöker man ta bort låset, utan att spänna upp fjädern först, är det stor risk att den undre armen på fjädern skadar stockträet.
På piplanet baktill finns två tappar, i baskylen finns motsvarande rörliga tappar. De senare står i förbindelse med slagfjädrarna och påverkar tapparna på piplanet så att bössan blir självöppnande när den avfyrats. Detta är en äkta självöppnare som verkligen öppnar bössan.
Typiskt utseende
Sidolåsarna på denna Lancaster har ett speciellt utseende typiskt för de flesta Lancaster sidolåsbössor. Holland & Holland hade en liknande knick på låsarna på sina tidiga Royal-bössor. Även Rigby hade en liknande utformning, men det är mer markant på Lancaster. Jag tycker det är trevligt när vapen från en tillverkare har speciella kännetecken som skiljer dem från andra tillverkare.
Jag vet inte hur många Lancaster ”Wrist Breaker” som tillverkades, men det måste har varit åtskilliga eftersom de ganska ofta finns med på vapenauktioner i England. På Widforss vapenauktion i november 2006 fanns en sådan med. Tillverkningsnumret är endast sex nummer från den som visas här.
Förvånansvärt många av dessa Lancaster har damaskerade pipor. Lancaster tillhörde de bössmakare som använde sådana långt fram i tiden. Andra som också länge hade damaskerade pipor på programmet var S Grant och Dickson.
Sidolåsbocken på bilderna här är intressant. Tillverknings-
numret 138xx daterar den till runt 1913-1915. Formen på låsarna är typisk för Lancaster.
Brist på information
Jag har sökt information om Lancasters bockbössor i litteraturen men mycket lite är skrivet om dem. Geoffrey Boothroyd, som under sina senare år forskade mycket om engelska bockbössor, ger följande uppgifter i sin bok The British Over and Under Shotguns.
Henry A A Thorn, som ägde och drev Lancaster, fick 1910 ett patent på ejektorer för bockbössor. Det var emellertid inget patent på bockbössan som sådan och Boothroyd ger förklaringen till detta med utdrag från The Field den 30 juni 1910. De hade vägrat att testa Lancasters bockbössa med motiveringen att de var köpta ”in the white” från Tyskland och att Lancaster sedan försett dem med sin ejektor och gjort finish på dem.
Patentritningen visar ingen sidolåsbössa. I The Field från 23 juli finns emellertid en beskrivning av Lancasters bock och ejektor. Bilderna till artikeln visar en tyskinspirerad bock med Blitzmekanism. Piporna har klackar undertill liksom en Merkel.
Lancasterbocken här är emellertid en sidolåsbössa med den för Lancaster typiska utformningen av sidolåsarna. Den har ejektor och enkeltryck. Piporna har klackar undertill, vilket ger ett högt pippaket och hög baskyl. Förmodligen tillverkade Lancaster dessa sidolåsbockar själva, eventuellt på köpta tyska baskyler.
Bra pipstål
Piporna är av Withworth-stål, vilket var det bästa engelska pipstålet vid denna tid.
På en av bilderna är bössan fotograferad på en tyvärr odaterad katalogbild med en annan Lancaster sidolåsbock. Lägg märke till den ovanliga utformningen av framstocken på båda vapnen. Bössan på katalogbilden har en annan utformning av låsarna, de är även enkelt urtagbara med hjälp av tappen vid pilen.
I en Lancasterkatalog från 1924 finns inte bocken med längre, den blev nog ingen större succé.
Utöver detta har jag hittat ytterligare någon information om Lancasters bockar på internet från den amerikanska auktionsfirman J D Julia. De hade nyligen en Lancasterbock nr 13922, vilket daterar den till ungefär samma år som ”vår” bössa. Den har dubbla pipset med Withworth -stål, 28” och 32” med 2 1/2” patronläge. Kolven är rak engelsk och bössan är i mycket fint originalskick med originalcase.
Utropspriset var 14 000-17 000 dollar, men den blev inte såld. I beskrivningen av Lancasterbocken skriver Julia att det totalt tillverkades mindre än 35 Lancaster bockbössor, varav endast cirka tolv var med sidolås.
En annan lite udda Lancaster hagelbössa är modell 12-20. Det är en lätt sida-sida hagelbössa i kaliber 12, som endast väger som en kaliber 20.
Lancaster framhöll i sin reklam gärna sin modell Colindian som är en paradoxbössa, vilket innebär hagelpipor med räffling vid mynningen. En sådan kan användas både som hagelbössa samt kulbössa med bra precision upp till 100 meter.
Utöver dessa, lite ovanliga, modeller hade Lancaster ett fullständigt program av mer konventionella hagel och kulgevär.