Leoparddräparen som blev en svensk rådjursbössa

Håkan Spuhr har hittat prototypen till Bill Rugers 44 Carbine.
Den gasomladdade halvautomaten för .44 Magnum-patroner gjordes om till en rakrepeter för Bill Rugers Afrikajakter.
Bland annat leoparder fälldes med vapnet. Nu är karbinen en halvautomat igen och finns i Sverige.
Ruger 44 Carbine är ett bra vapen för smygjakt på rådjur eller en hundförare på eftersök.

William (Bill) Batterman Ruger var mycket mekaniskt intresserad. Han experimenterade runt en halvautomatisk konvertering av Savage m99 bygelrepeter när han var fattig och nygift. Konverteringen gjordes på enklaste sätt utan tillgång till ordentlig verkstad och utfördes med bågfil, fil och massvis med timmar.

Denna halvautomatiskt konverterade bygelrepeterstudsare demonstrerade han för Savage-ledningen i hopp om att sälja idén. Men de ansvariga på Savage var mycket kallsinniga och ansåg att de inte hade något som helst intresse av en halvautomat.

Detta skedde någonstans runt 1938-39. Vapnet var gasomladdat och skall ha fungerat utmärkt.

När Bill Ruger inte hade någon lycka med Savage visade han upp vapnet för överstelöjtnant Spalding som blev lätt imponerad över lösningarna. Det tog sedan inte mer än några veckor innan Bill Ruger fick ett telegram från krigsdepartementet.

Erbjöds jobb

Han blev erbjuden jobb som vapendesigner på Springfield Armory, som då var den stora statliga vapenfabriken i USA. Men där blev han inte gammal. Han ansåg att lönen var för låg och slutade redan 1940.

Armén hade redan tidigare ställt upp en specifikation för en ny lätt kulspruta som intresserade Bill Ruger. Han startade med att konstruera denna nya kulspruta utan anställning.

Ruger sökte arbete och jobbade under kortare perioder vid ett antal firmor i regionen. Han sökte jobb hos både Smith & Wesson och High Standard och presenterade sin kulspruta för de olika firmorna. Ingen var intresserad av konstruktionen, men väl av att anställa honom.

Chefen på High Standard hette Carl Gustav Swebilius och rekommenderade Bill att söka jobb på Auto-Ordnance eftersom de tillverkade automatvapen. Auto-Ordnance var framför allt kända för Thompson-kpisten.

Bill Ruger blev anställd 1940 och stannade i fem år. Han lämnade Auto-Ordnance när företaget såldes 1945 och startade en egen liten verkstad i Southport, Connecticut.

Fick kontrakt

Auto-Ordnance upphörde med automatvapen och startade istället tillverka grammofonspelare med magasin. Bill Rugers eget företag Ruger Corporation fick ett kontrakt med sin förra arbetsgivare och så var verkstaden igång.

Ruger hade även en lokal järnhandlare som kund och började tillverka verktyg som handvevade drillborrar. En del av de här tidiga verktygen är idag samlarprylar som inte sällan har ett högre värde än vapnen.

Men ekonomiskt gick det dåligt och snart gjorde Ruger Corporation konkurs.

Investerare dök upp

Alexander McCormick Sturm var en Yale-student som var författare, skådespelare och vapenintresserad. 1949 gick han in och investerade i det nya företaget som kom att bli Sturm, Ruger & Co.

Första produkten var en .22-kalibrig pistol, som i princip finns i produktion fortfarande.

Inom en tio års period hade man startat två vapenfabriker och tillverkade pistol- och revolvermodeller som Single six, Blackhawk, Bearcat och Super Blackhawk.

Hade Colt-fabriken skötts bra och tillverkat kvalitetsvapen, och vad folk ville ha, så hade det inte funnits någon marknad för Ruger. Det är min bedömning att Rugers succé berodde på att Colt ansågs sig veta bättre än sina kunder vad de ville ha.

Colt hade både Peacemakern och Woodsman, som egentligen helt hade täckt behovet. Men eftersom Colt inte tillverkade dem tillräckligt bra eller tillräckligt billigt förlorade de oerhört mycket av sin marknad till nystartade Sturm, Ruger & Co.

Symbolen för Sturm, Ruger & Co blev den röda örnen. Syftet var naturligtvis att ha ett märke som var enkelt att prägla in i vapnen och enkelt att känna igen.

1951 dog Alexander Sturm. På omedelbar order från Bill Ruger ändrades örnen till att vara svart för att visa sorgen.

Nu kom Deerstalker

1960 introducerades Rugers 44 ”Deerstalker” Carbine som det ultimata vapnet för hjortjakt i tät och slyig buskterräng. Vapnet är en gasomladdare med tubmagasin för fyra plus en patron.

44 Carbine är tillverkad av frästa delar, till skillnad från dagens vapen som till stor del är gjutna.

Även om modern precisionsgjutning är en mycket bra tillverkningsmetod går den inte att jämföra med fräsning, vad gäller precision och hållfasthet.

1964 introducerades Ruger 10/22 som egentligen kan sägas vara en .22-kalibrig .44-karbin. Ruger 10/22 har blivit otroligt populär medan produktionen för .44-karbinen stängdes 1985 efter en tillverkning av 250 000 vapen.

10/22 är tillverkad i över fyra miljoner exemplar och populärare än någonsin.

Intresset för 44 Carbine höll i sig och 1974 startades tillverkningen av Mini-14, som har en helt annorlunda mekanism. Mini-14-gevären kamrades för bland annat .223 Remington men inte .44 Magnum.

År 2000 ansåg man att tiden för en ny .44 Magnum Carbine var inne och man introducerade Ruger 99/44 Deerfield Carbine, som var en halvautomat för .44 Magnum.

På den nya modellen 99/44 Deerfield Carbine hade man istället valt att använda sig av en variant av sin Mini 14-mekanism. En mycket bra mekanism som har sin grund i det amerikanska armégeväret M1 Garand.

Populär mekanism

Denna mekanism blev så populär att man även gjorde M1 Carbine och M14 som i princip är varianter av densamma.

Till skillnad från den förra varianten hade den nya ett roterade magasin. Tyvärr fanns bara 99/44 Deerfield Carbine på modellprogrammet några få år innan den lades ned.

Vapnet på bilderna är en förprototyp av Ruger 44 Carbine med tillverkningsnummer X8.

Förprototypen tillverkades innan produktionen startade och testades under jakter i Östafrika som Bill Rugers privata gevär.

Vapnet var konverterat av Bill Ruger till rakrepeterande eftersom halvautomater var förbjudna i Östafrika. På jakten fälldes åtta djur med Ruger-bössan, bland annat leopard.

Med vid rådjursjakt

Vapnet ägs av en tidigare kollega till mig.

Han använder med förkärlek Ruger-vapnet som hundförarbössa på rådjursjakter, eftersom kalibern .44 Magnum endast är godkänd för klass 2-vilt.

Vapnet köptes från England för snart tio år sedan och såldes som halvautomat. Vi var då väldigt förvånade när vi konstaterade att den inte fungerade.

Vapnet plockades isär och det var snabbt konstaterat att allting som hade med gasomladdningen var bortplockat.

Dessutom var gasporten (hålet) i pipan, där gasen strömmar ut, igenpluggad och svetsat.

Vi förstod inte varför och beställde originalprylar från USA för att kunna reparera vapnet.

Prylarna kom och Mats Hartell, som äger vapnet, kunde inte installera dem eftersom de var av helt fel dimension.

Ännu mera förbryllad svarvade Mats nya prylar till bössan. Vi förstod inte då varför originaldelarna inte passade. Nu efteråt är det självklart. Eftersom vapnet är en prototyp ändrades måtten till den riktiga produktionen.

Vi förstod inte heller varför gasporten var pluggad. Det var när jag läste om Afrika-jakten i Gun Digest 1963 års upplaga och artikeln ”The Ruger Carbine in Africa” som jag förstod sammanhanget.

Använd i Afrikajakt

Ruger har även skrivit ett brev där det intygas att detta var en prototyp som användes vid dessa Afrika-jakter.

Ägaren Mats har viss beslutsångest och kan inte riktigt bestämma sig om han skall sälja vapnet.

Egentligen vill han ha plats för en annan bössa i garderoben. Men om någon vill ge honom ett bud kan jag framföra det.

Bill Ruger gjorde vid slutet på 50-talet två stora Afrika-jakter. Den ena i Kenya och den andra i Uganda. Han sköt en mängd djur, bland annat Afrikas fem stora, det vill säga elefant, noshörning, buffel, lejon och leopard.

För ändamålet hade han med ett helt batteri vapen.

Som enhandsvapen hade han en Rugers Blackhawk revolver i .44 Magnum, som förmodligen är den första revolvern som var speciellt utvecklad för jakt.

När det gäller gevär använde Ruger en Mannlicher-Schoenauer i kaliber 30-06, en Winchester modell 70 i .375 H&H Magnum, en Lancaster-dubbelstudsare i .470 Nitro Express samt en Holland & Holland-dubbelstudsare kamrad för .450 3,25 Blackpowder Express.

Harry Sefried var en vapenkonstruktör som tidigare hade arbetat på bland annat Winchester och High-Standard.

Han började hos Ruger 1959 och 44 Carbine var det första projektet han arbetade med.

Utöver 44 Carbine har han varit starkt involverad i det roterande magasinet på 10/22-geväret, ett halvautomatiskt .22-gevär.

Han var chefskonstruktör när Security Six-revolvern togs fram och även ansvarig för M77, ett konventionellt repetergevär, och fallblockaren Nummer 1.

Ruger 44 Carbine är ett oerhört bra och funktionssäkert vapen.

För den som har mycket rörlig rådjursjakt, eller kanske går mycket på eftersök efter

trafikskadat vilt, kan absolut Ruger-modellen 44 Carbine vara intressant.

Precisionen är dock ingen höjdare. Det är den väldigt sällan i Rugers vapen.

Men för de kortare avstånd modellen egentligen är optimerad för är precisionen inget egentligt problem.

Fakta Ruger 44 Carbine

Kaliber: .44 Magnum, men vissa prototyper gjordes i .38-44 Magnum och .40-44 Magnum.

Magasinskapacitet: 4+1 i tubmagasin.

Längd: 93 centimeter.

Piplängd: 18,25 tum som blev förlängt till 18,5.

Serienummer: 102-64701.

Räffling: 12 högervridna räfflor, stigning 1-38 tum.