Förutom gravyren och pipämnena är allt byggt av konstruktörerna själva. Smakfullt nog har de inte låtit gravyren ta överhanden, utan istället låtit gravyren samverka med baskylens form.
Förutom gravyren och pipämnena är allt byggt av konstruktörerna själva. Smakfullt nog har de inte låtit gravyren ta överhanden, utan istället låtit gravyren samverka med baskylens form.

Leve enkelskottaren!

Enkelskottsstudsare är en trevlig vapentyp, som med få undantag är relativt sällsynta i Sverige.
Tyvärr behandlas de ibland ganska styvmoderligt av både press och jägarkår. Antagonisterna brukar främst peka på just patronkapaciteten som enkelskottarens främsta nackdel.

Personligen tycker jag dock att dess fördelar överväger nackdelarna. Bland dem kan främst nämnas att enkelskottaren, oavsett konstruktionstyp, kan byggas som ett otroligt lätt och smidigt vapen.

Vidare är enkelskottaren, i sitt enklaste utförande, ett mycket tyst vapen att hantera. Laddning, omladdning och patron ur går oftast att utföra utan att jägaren skrämmer iväg viltet till nästa socken.

Individerna i gruppen enkelskottare kan vara av lite olika grundkonstruktion. Mest känd i Sverige torde kronans gamla rullblockare av Ryders patent vara.

Utöver den konstruktionen förekommer även vridblockare, fallblockare, som till exempel Rugers trevliga No. 1, och slutligen ”enkelpipiga brytvapen för kula”, kipplaufbüchsen, eller kort och gott kipplauf, som de numera kallas på svenska.

Här finner vi oftast lite dyrare och exklusivare vapen från bland andra Merkel, Krieghoff och Blaser. Brno har dock en trevlig lite billigare variant i sitt program.

Ville ha en egen

Roger Johansson utanför Karlskoga ville också ha en kipplauf.

Om budgeten var för skral eller nyfikenheten var för stor kan jag inte riktigt svara på. Han byggde dock sin egen.

Möjligheten uppenbarade sig när han gick den numera nedlagda vapenhantverkarutbildningen på Bössmakarskolan. Där blev han kurskamrat med Dino Wildt, båda för övrigt numera invalda medlemmar i Bössmakargillet.

Tycke uppstod och tillsammans ritade de och klurade ut en alldeles egen kipplauf.

– Det var väl heller inte enbart längtan efter en enkelskottare som lockade, kommenterar Roger Johansson.

– Vi tyckte snarare att det vore kul att bygga något helt eget från grunden och dubbelstudsare byggde ju alla andra!

Roger Johansson anser att den som ska lära sig hantverket riktigt från grunden bör börja med en enkelskottare för att senare gå vidare till dubbelstudsare.

– En enkelskottsstudsare har ju bara en del av varje och borde således vara hälften så komplicerad att bygga, säger han.

Jag får intrycket av han har omvärderat det påståendet vid ett eller annat tillfälle under projektets gång.

Egenhändigt byggda

Bössorna som presenteras här är alltså hemmabyggen från början till slut.

Byggherrarna har själva stått för hela arbetet, så när som på pipämnen, härdning av baskyl och gravyr.

Det är främst Rogers arbete vi tittar på, eftersom det vid fototillfället tyvärr inte var praktiskt möjligt att ha med båda två.

Båda vapnen är invändigt identiska, men utvändigt har de två skaparnas respektive egna idéer och smak tagit sig lite olika uttryck.

Till exempel kamrade Roger sitt exemplar för 8x57IRS, medan Dino valde den mer potenta 7x65R.

Roger gjorde också något av en Kajsa Warg, så till vida att han för den åttkantiga pipan valde en bra begagnad 8 millimeters-pipa från en HVA 640, medan Dino använde ett nytt pipämne från Lothar Walther som utgångspunkt.

Baskylen och dess innanmäte har således också byggts från grunden.

För baskylen utgick de från ett stycke rundstång av lämplig stålkvalitet, som sedan bearbetats med ett oräkneligt antal operationer, i maskiner såväl som med handverktyg. Baskylens utvändiga form har också arbetats fram helt för hand.

Roger och Dino har valt att utrusta bössorna med enbart utdragare, ingen utkastare.

Naturligtvis blir det avsevärt enklare så rent tillverkningstekniskt. Men personligen anser jag att det också är ett helt korrekt val för den här typen av vapen.

Funktionssäkerhet och den mer tystlåtna funktionen bör, som jag ser det, gå före möjligheten till en något snabbare omladdning.

Avfyringsmekanismen med säkringen är av relativt enkel modell. Upphaket sitter, i likhet med somliga av bland andra Berettas enpipiga brytvapen, i nedre inre delen av hanen. Detta är väl inte helt geometriskt optimalt, eftersom hävstångseffekten blir onödigt stor.

Enkel lösning

Bössmakarna har också gjort det lite enklare för sig genom att göra säkringen endast enkelverkande och hanen utan fånghak. Rogers kommentar till det valet av konstruktion är enkel.

– Har det fungerat i alla tider så gör det nog det nu också, säger han.

Och visst kan man hålla med honom. Vi har ganska länge nu i diverse tidskrifter och böcker matats med åsikten att dubbelsäkringar och fånghak är det enda tänkbara på ett brytvapen, så till den milda grad att det snart blivit en absolut sanning.

I den krassa verkligheten förhåller det sig så att dubbelverkande säkringar även är ett kryphål för massproducenterna.

Finns fånghak och dubbelsäkring på en bössa så kan fabrikörerna sänka produktionskraven något med hjälp av ökade toleranser på inpassningen av säkringen och det primära upphaket.

Korrekt inpassat är det system som Roger och Dino använt sig av naturligtvis alltid att föredra framför en halvdant inpassad bössa, försedd med både hängslen och livrem.

Olika utgångsmaterial

Johansson och Wildt har som sagt använt olika utgångsmaterial för piporna, men arbetsmetoderna har varit de samma. I båda fallen har piporna slipats ner till tunn oktagonal profil, varpå de sleevats och lötts fast i kammarstyckena.

Vidare har piporna försetts med öppna riktmedel och hakmontage och slutligen strykblånerats.

Stockningen har naturligtvis också gjorts för hand. Med utgångspunkt i ett par riktigt trivsamma bitar turkisk valnöt har både inpassning och utvändig form arbetats fram med handverktyg, varpå de slutbehandlats med Tru-Oil.

Kolven sitter på plats med god passning mot baskylen och en genomgående stockbult. Roger har färdigställt sin kolv utan bakkappa och istället pyntat aktern med nätskärning. Dino har valt att montera gummibakkappa. Ett sansat val skulle jag tro, med tanke på den potenta kalibern och den nätta bössan.

Diskret gravyr

Båda vapnen har utsmyckats med diskret gravyr, utförd av Stanley Stoltz. Om det var en kostnadsfråga eller bara god smak vet jag inte. Dock är jag mycket förtjust i icke heltäckande gravyrer, där även mellanrummet mellan de graverade områdena kommer till tals. Väl utfört framhäver det faktiskt både gravyr och baskylens form på ett tilltalande vis.

Ingen av herrarna är naturligtvis enbart bössmakare. Roger har ett sadelmakeri i bakgrunden och Dino ett urmakeri. Uppenbarligen är det en lyckad kombination.

Båda sysselsättningarna är naturligtvis av hantverkskaraktär och bör mentalt ha förberett dem båda för det pyssel och den problemlösning som vapensmideriet ofta innebär.

Såsom varande sadelmakare har Roger dessutom också naturliga förutsättningar för att bygga egna kassetter till sina bössor. Något han också gör. Mycket trevligt, tycker åtminstone redaktören.

Ett custombygge, eller vilken finbössa som helst egentligen, känns inte riktigt komplett förrän den har fått ett eget hem med nödvändiga tillbehör och allt.

Naturligtvis tog vi en tur till skjutbanan med Rogers bössa. Den både förvånade och imponerade. Av bilderna att döma, och även när man betraktar den på riktigt, så får man lätt intrycket av att det är en baktung bössa.

Men ögonen luras lite. Faktum är att den här kipplaufen är betydligt mer välbalanserad än vad den visuellt ger sken av. Mycket lätthanterlig är den också.

Med en totalvikt på cirka 3,2 kilo med kikare och en totallängd på under metern blir man knappast sned i ryggen, ens om man bär den på axeln hela veckan.

Trots det kompakta paketet har Roger fått ut en piplängd på 57 centimeter och en högst normal kolvlängd på 36,5 centimeter.

Se där en fördel med enskottsvapen!

Förväntningar på skam

Dessa mått gav dock undertecknad en något rynkad panna inför de första provskotten, som skulle ske i bänk. De kompakta måtten i kombination med avsaknaden av bakkappa föranledde mig att tro att rekylen skulle vara av betydande karaktär.

Mina förväntningar kom dock på skam. Bössan visade sig riktigt behaglig att skjuta med. Visst är 8x57IRS en ganska mild patron, men den främsta förklaringen ligger nog i balansen och den föredömligt raka stockningen.

Att den första treskottsserien sedan producerade en träffbild mindre än 20 millimeter kanske berodde på en smula tur, men visst verkar bössan ha potential för välskjutning.

På frågan om de skulle göra något annorlunda om byggena utfördes en gång till svarar Roger att avtryckaren skulle ha gjorts längre.

Dessutom skulle han gärna ha konstruerat bössan med manuell spänntangent och kanske även placerat upphaket annorlunda.

Dino är lite mera blygsam.

– Allt! är hans korta svar på samma fråga.

En sund inställning hos en hantverkare, tror jag. Genom att vara svårtillfredsställd antar man och klarar nya och större utmaningar.

Slutligen tittade vi lite på ett pågående projekt i den Johanssonska smedjan.

Det är ett dubbelstudsarbygge i 8x57IRS på en italiensk baskyl, med kassett och allt.

Vi hoppas få anledning att återvända till detta eller andra projekt.

Johanssons kipplauf

Kaliber: 8x57IRS.

Vikt: cirka 3,2 kilo inklusive kikare.

Kolvlängd: 36,5 centimeter.

Pipa: 8 mm från HVA 640, omformad till oktagonal.

Sleevad och lödd i kammarstycket.

Piplängd: 57 centimeter.

Hel längd: 99,5 centimeter.

Riktmedel: Fast expressikte och pärlkorn samt hakmonterad kikare.

Telefon: 070-37 34 188.

Wildts kipplauf

Kaliber: 7x65R.

Vikt: cirka 3,35 kilo.

Pipa: Lothar Walther, omformad till oktagonal.

Sleevad och lödd i kammarstycket.

Piplängd: 58 centimeter.

Hel längd: 101 centimeter.

Riktmedel: Fällbart klaffsikte och pärlkorn samt hakmonterad kikare.

Telefon: 073-36 11 455.