Detta är ingen Norgehistoria men historien om en fin gammal tysk dubbelstudsare som levt hela sitt liv i Norge. På spången är graverat R. Bessel & Sohn Sagan.
Vapen från Bessel är ovanliga.Men namnet blev känt när Jan Åkerman skrev om sin dubbelstudsare från Bessel i sin bok Jägarens Vapen, som kom ut 1969.
Jan Åkerman beskriver här lyriskt sin Besseldubbelstudsare med vilken han sköt sin första Kenyabuffel. Han skriver bland annat att dubbelstudsaren är: ”Lätt, välbalanserad och elegant. In i minsta detalj gjord för hand av den en gång utomordentligt välkände bulgariske hovleverantören, bössmakarfirman Bessel & Sohn.”
Det stämmer att Bessel var hovleverantör. På ett brevhuvud från Bessel, daterat 1911, framgår att Bessel var leverantör till Hertig Ernst Günther av Schleswig-Holstein, Prins Philipp av Sachsen-Coburg-Gotha samt Sr Durchl, Hertig av Sagan.
Speciellt montage
Brevet är ställt till Bernhard Merkel och Bessel beställer ett speciellt kikarmontage till en studsare. Där nämns också om några drillingar som B Merkel bygger åt Bessel.
Vi vet att Bessel & Sohn, liksom andra tyska vapenfirmor utanför Suhl, var mer handlare än bössmakare. Men det gör inte deras vapen sämre. De beställde vapen efter sina egna specifikationer hos olika bössmakare i Suhl.
De olika Merkelfabrikerna byggde till exempel många vapen åt andra vapenfirmor. Vem som har byggt Besseldubbelstudsaren i artikeln här vet jag inte. Men piporna är stämplade GM, vilket kan tyda på att i varje fall piporna är gjorda av Gebrüder Merkel.
De få Besselvapen som jag har sett genom åren har alla varit av hög kvalitet. Det gäller också bockdubbelstudsaren här.
Vid en första blick ser den ut som sidolåsbössa, men den är byggd på Anson & Deeley-system med sidoplattor.
Avtryckarstången är lagrad upptill, vilket är en bra metod.
Bössan har också ejektorer.
En udda detalj är att dubbelstudsaren har två säkringssystem.
Tangenten baktill på sidoplattan är en Greenersäkring, som säkrar avtryckarna. Hävarmen framför blockerar hanarna.
Tanken bakom detta kan nog diskuteras, men den som beställde bössan ville ha en absolut säker säkring.
När skytten stod på pass osäkrades den ena först och när det blev aktuellt att skjuta kunde jägaren snabbt osäkra den andra.
För mig låter det onödigt komplicerat. Risken finns alltid att en säkring glöms bort.
Hur som helst med detta. Herr Janiel i Oslo ville ha och beställde detta dubbla säkringssystem.
Originalpiporna är i 9,3x74R och är provstämplade i mars 1927, så vi vet när dubbelstudsaren byggdes.
Dessa pipor har ett originellt hakmontage som förmodligen är original.
Tidstypiskt kikarsikte
Stilen på kikarsiktet från Zeiss stämmer väl med den tiden.
Montaget är förskjutet ut åt höger på spången. Därmed är de öppna riktmedlen fria att användas med kikarsiktet monterat.
Vid snabba skott kan skytten använda de öppna riktmedlen.
När det mer är frågan om precisionsskytte är det bara att luta över huvudet åt höger och använda kikarsiktet.
Mer vanligt var att kikarsiktet monterades högt med en tunnel under, som gav fri sikt åt de öppna riktmedlen.
Jag har inte jagat med något av alternativen och vet inte hur bra det går att skjuta med de här lösningarna.
Det finns ytterligare ett dubbelstudsarpipset till denna Bessel. Det var ursprungligen i 6,5x57R, märkt Ernst Steigleder och provade i maj 1928, alltså året efter 9,3×74-piporna.
Pipsetet är reglerat för 5 grams-kulor, vilket är mycket lätta kulor för den kalibern.
Orsaken är att pipsetet skulle användas för sportskytte på löpande hjort. Detta var en populär gren vid den tiden. Löpande hjort var även en olympisk gren en tid. Se Jakt & Jägare nummer 7/8 2009, där en annan norskägd dubbelstudsare som användes för detta skytte beskrivs.
Steiglederpiporna har gjorts om flera gånger genom åren, men mer om detta längre fram.
Vapnets historia
Den nuvarande ägaren till Besseldubbelstudsaren har forskat i historien runt vapnet och har nu en bra dokumentation över dess öden i Norge.
Dubbelstudsaren beställdes ursprungligen av C A Janice som bodde i Oslo. Han använde den för jakt och sportskytte, men ändrade snart om 6,5x57R-piporna till dåvarande norska (och
även svenska) militärkalibern 6,5×55.
Strax efter andra världskriget fanns Besseldubbelstudsaren till salu hos den kända vapenfirman L H Hagen i Oslo. Förmodligen såldes bössan av den första ägarens dödsbo.
Nuvarande ägarens far hade fått sina jaktvapen beslagtagna av tyskarna under kriget och behövde nya jaktvapen.
Han köpte Besseln någon gång 1946-47. Sedan har dubbelstudsaren använts i familjen för älgjakt med 9,3x74R-piporna under många år utan problem.
Däremot har det genom åren varit många turer runt det andra pipsetet.
Välskjuten pipa
När Besseln köptes av den nuvarande ägarfamiljen efter andra världskriget var den ursprungliga kalibern 6,5x57R ändrad till 6,5×55. Förmodligen tyckte den förste ägaren att ammunitionen var dyr. Detta pipset användes till tävlingsskytte och då blev det mycket skjutet.
Nu provade den nya ägaren att skjuta med 7 grams och 10 grams-kulor. Men kulorna stabiliserade inte. Det blev nyckelhål på tavlan.
Räffelstigningen var förmodligen anpassad till lätta 5 grams-kulor. Piporna är också stämplade 5 gr och förmodligen reglerade med den kulvikten.
Norma laddade tidigare så kallade hjortpatroner i 6,5×55 med 5 grams kulor till V0 på drygt 1000 m/sek.
Nytt kaliberbyte
Vapnet med 6,5 millimeterspiporna skickades därför genom dåvarande Merkelimportören With till Gebrüder Merkel i Suhl för att åter få piporna ändrade till en annan patron. Nu var det .25-35 Winchester, eller 6,5x52R som är den metriska beteckningen, som var aktuell.
Denna patron är mindre än 6,5×55, varför en bussning lades in i patronläget. Sedan brotchades det nya patronläget i bussningen. Detta blev heller ingen succé, vilket kanske inte är så konstigt. Både loppet och kulan för 6,5x52R är någon tiondels millimeter klenare än för 6,5×57, som piporna ursprungligen var avsedda för. Man kan undra över varför Merkel alls gjorde detta arbete.
Men skam den som ger sig. Nu skulle pipsetet göras om radikalt.
Vi är nu framme vid 1958 och i Norge fanns då bössmakaren Karl Karlsen, mer känd som Kalle Klink. Han hade arbetat som bössmakare i USA en tid och var mycket skicklig att bygga precisionsstudsare.
Norska mästerskapet vanns flera gånger med vapen han hade byggt eller pipat om.
Kalle Klink räfflade om dubbelstudsarpiporna och gjorde patronläge för .303 British och det fungerade någorlunda.
Gick i arv
Nuvarande ägaren ärvde Besseldubbelstudsaren efter sin far.
Hans vapenintresse väcktes på 1970-talet och han började då skjuta med .303-piporna.
Samskjutningen var emellertid inte helt bra. Förmodligen i samband med omborrningen till .303 hade en liten flisa av metall lossnat vid nedre tändstiftet. Delar av tändhatten kröp in där och ägaren var rädd för tändhattsbrott.
Bössan kärvade också när den öppnades efter skott.
Turen gick till Hartmann & Weiss i Hamburg, vilka idag tillhör eliten av bössmakare i världen. H&W borrade upp nedre tändstiftshålet och satte i ett större tändstift som slutade tvärt, utan någon avrundning i spetsen.
När H&W fick veta alla ändringar som gjorts på pipsetet skickades det till provhuset i Birmingham för omprovning, vilket pipsetet klarade utan problem.
Dubbelstudsaren sköt nu bra, men kärvade fortfarande när den öppnades efter skott.
Stiftet nådde inte
Av en tillfällighet fick ägaren kontakt med Bössmakaren i Klippan och det blev en utflykt dit. Där konstaterades att undre patronläget för .303-patronerna låg något för djupt, med resultat att tändstiftet inte hade nått tillräckligt långt fram.
För att åtgärda detta hade någon, förmodligen Karl Karlsen, tagit bort lite metall i framstocken där spännarmen går emot. Detta gjorde att tändstiftet nådde lite längre fram. Det är väl inte helt korrekt att göra så. Det grundläggande felet är kvar.
Hans Englund åtgärdade felen. Det undre tändstiftshålet svetsades igen och ett nytt med rätt dimension borrades och nya stift monterades. Besseln fungerar nu bra, även om den fortfarande kärvar något när den öppnas.
Problemet är förmodligen att piporna måste öppnas något innan spännarmarna börjar lyfta hanarna. Tändstiften ligger då kvar i tändhattarna för länge.
För att helt få bort problemen med uppspänning och kärvning skall detta nu gås igenom av Ola Nyhuus i Klippan.
Det är ett par detaljer till som kan nämnas, så att hela historien om alla ingrepp som gjorts genom åren kommer med.
Kortare stock
Stocken var ursprungligen stor och klumpig med lätt svanhals och svinrygg. Bakkappan var röd och svart av engelsk Silvertyp. Nuvarande ägarens far var kort och kraftigt byggd. Han tog därför ned kolvkammen och kortade stocken.
Detta gjorde att kolvkammen blev låg och inte passade för skytte med kikarsikte. I dag är stocken åter förlängd för att passa den nuvarande ägaren.
Nuvarande ägarens far klarade inte att hantera de två säkringarna. (Det hade inte jag heller gjort.) Därför sattes sidosäkringen som blockerar hanarna ur funktion. I dag är båda säkringarna i funktion och dubbelstudsaren används så.
Det är ganska intressant att se hur entusiastiska ägare genom åren ändrade kalibrarna. För det ena pipsetet skedde det inte mindre än tre gånger.
Med den ursprungliga kalibern blir det fyra olika, 6,5x57R, 6,5×55, 6,5x52R och slutligen .303 British.
Ingen av ändringarna har av olika orsaker blivit någon riktig succé.
Kanske skall vi lära av detta, att verkligen tänka efter innan vi börjar göra om fina gamla vapen. I varje fall skall vi vara noga med vilken vapensmed vi lämnar vapnet till för sådana arbeten.
Nu tycks det sluta lyckligt. Det behövs förmodligen bara några finjusteringar för att även 6,5x57R- och .303 British-piporna skall fungera lika bra som innan ombyggnaderna började.
Det gläder mig att dubbelstudsaren hamnade hos en verklig entusiast, som såg till att få vapnet i ordning. Det är denna fina Bessel verkligen värd.
Den är nu drygt 80 år, men kan säkert göra ett fint arbete även för nästa generation.