Har du dragit ren pipan någon gång? undrar handlaren. Han tittar menande över de små glasögonbågarna som ligger och vinglar längst ut på hans blanka och storporiga näsa.
Luften känns unken och instängd i hans lilla källarvrå till vapenaffär.
I ett plötsligt infall av raseri vill jag ge honom en blixtsnabb örfil, men den kultiverade delen av mitt inre tar över.
– Ja, tre gånger, svarar jag istället för att börja slåss.
Det är naturligtvis en lögn, men det kan jag kosta på mig.
Raseriet stiger
– Ja, du vet att en bössa kan mycket väl gå snett om det sitter gamla krutrester kvar i pipan.
Raseriet i mig stiger nu ytterligare några grader. Det bultar i tinningarna.
– Jo, jag har dragit ren pipan, säger jag och tar ny sats.
– Och jag har kollat med en tjuga att det är tillräckligt med plats runt pipan.
Sedan korvar det ihop sig för mig. Orden sitter som geggig kola i gommen och vill inte hoppa ut. Istället är det bara ett fånigt gapande och tystnad som trillar ut och ned på handlardisken.
Jag tittar på det avskyvärda geväret som mannen med den storporiga näsan lurade på mig för tre veckor sedan.
En slitstark raritet
För exakt 20 dagar och 18 timmar sedan var bössan ett klipp utan dess like, en raritet att slita på år ut och år in, en riktig kanon att pricksäkert fälla både guldbockar och stortjurar med.
Det svindyra kikarsiktet monterades på med äckligt dyra fästen.
Det var precis det drömgevär man bara kan önska sig – ända tills det var dags för inskjutningen.
De första tio skotten gick inte ens att hitta på den en gånger en meter stora tavlan. Ett av skotten måste sannolikt ha tagit någon meter framför tavlan, för där fanns en djup grop efter kulan.
De övriga skotten stod inte att finna spår efter.
Efter timmar av skruvande både framåt och bakåt av justerskruvarna, tog det första skottet – det 21 i ordningen – äntligen på tavlan. Då hade jag flyttat fram skjutstolen och satt nu på 30 meters avstånd från skjutvallen. Efter diverse finjusteringar var ammunitionen slut och jag tvingades åka in till stan och köpa mer skott.
Naturligtvis tillhandahölls det inte jaktmatchskott till denna kaliber, man fick snällt slanta upp pengar för ”skarpa skott”.
När tredje asken var slut skilde det bara 80 centimeter mellan de sämsta träffarna – på 30 meters håll.
– Ja, men kikaren är ju inte skottfast, sa handlaren när jag besökte honom första gången för att klaga.
Axeln börjar bli blå
Ny kikare på. Ytterligare två askar svindyr ammunition tömdes i den allt tyngre skjutvallen.
Axeln börjar bli blå
Axeln började bli blå av rekylsmällarna. Fortfarande gick det inte att få bössan att skjuta något så när tätt. Tvärtom, de 80 centimetrarnas spridning började nu bli närmare 90 centimeter.
Jag höll bösspipan mot skyn och försökte se om den var krokig på något sätt.
Nya klagomål hos handlaren, som nu erbjöd sig att skjuta in geväret mot en mindre ersättning på 200 kronor plus kostnaden för ammunition.
Han sköt för 150 kronor innan han förstod att bössan gick snett.
Det är efter det som frågan kommer, om jag rengjort pipan.
– Den sköt ju snett redan från början, försöker jag.
– Jo, men då var det ju kikarsiktet som inte var skottfast. Sedan har ju du skjutit en massa skott, svarar handlaren reptilsnabbt.
Han hummar och fnyser lite introvert.
Han vänder sig om och går mot den tunga dörren till bunkern där gevären förvaras. Han kommer ut med ett annat gevär.
– Här, förstår du, här har du garanterat en bössa som skjuter precis så tätt som man bara kan önska sig.
En riktig drömbössa
Jag får veta att den här drömbössan minsann har fyra olika säkringar, kan byggas ut med 15 olika kalibrar och inte väger stort mer än en nysning.
– 19 300 kronor emellan, så kommer du aldrig mer att behöva byta gevär, säger handlaren och tittar över glasögonbågarna igen.
Då backar jag sakta ut ur källarvrån med bultande tinningar.
Två veckor senare får jag veta att pipan sannolikt var slut redan när jag betalade för bössan och hämtade ut den.
Gamla krutrester hade skapat förträngningar som bringar kulan i vobbel.
En sådan bössa går aldrig bra.
Jag funderar på att såga sönder bössan i lagom stora bitar, så att den åtminstone kan användas som till exempel sänke vid nätfiske.
– Nej, det ska du inte göra. Stoppa den genast i en soptunna, så att ingen får för sig att ett sådant gevär kan användas till någonting, sa en god vän.