Så får du ett eftersöksvapen på tio minuter

Det går att få ett rejält och pålitligt vapen för eftersök på tio minuter. Häng med när en Enfield M1917 i originalkalibern .30-06 får vettiga öppna riktmedel, lämplig optik och blir redo för att tas med ut i nattmörkret med en eftersökslampa.

Den här bössan införskaffades ursprungligen med avsikten att bygga en storviltstudsare i riktigt grov kaliber. Eftersom vapnets originalkaliber är .30-06 uppstod tanken på att skapa ett interimsprojekt i väntan på att tid, inspiration och pengar till det riktiga bygget skulle infinna sig.

Tanken var först att brotscha upp den till .300 H&H Magnum, mest för att det är en snygg patron. Men när bössan hämtades visade det sig att någon oförstående människa hade låtit korta pipan från originalets 60 centimeter ner till måttliga 54 centimeter. Allt för kort för en .300 naturligtvis.

Drevjakt och eftersök

Men en drevjakts- och eftersöksbössa då?

Jovisst, måttlig piplängd, vettig originalkolv och en mycket robust och driftsäker mekanism gör det alternativet intressant.

Då räcker det med att fixa vettiga öppna riktmedel och någon lämplig optik. Sagt och gjort.

Vapnet i fråga är ursprungligen en Enfield-bössa M1917 i originalkalibern .30-06. Nog så intressant, eftersom dessa gevär är ganska ovanliga i Sverige. I militärt originalutförande återfinns Enfield M1917, och dess brittiska förlaga i .303 – Enfield P14, mest i samlarkretsar.

Parker-Hale byggde om en del P14 till jaktvapen efter kriget, liksom BSA byggde om ett antal amerikanska M1917. Även Remington byggde en tid jaktvapen på samma mekanism, innan de utvecklade sin nuvarande 700-serie. Modellerna 30 och 720 är båda byggda på M1917-låda.

Och via Vapendepoten kunde man en gång i tiden köpa ganska grovhugget ombyggda M1917. Dessa hade kapad originalkolv och dito pipa samt de militära riktmedlen i behåll.

Ofta mycket billiga

Byggena från Parker-Hale, BSA och Remington var betydligt mer påkostade. Både Vapendepotens, Remingtons och BSA:s varianter går ibland att hitta i handlarnas begagnathyllor, ofta längst bak bland torparbössorna och oftast mycket billiga. Dock är det intressanta och välbyggda vapen med bruksvärde och intressanta som projektbas.

Originalmodellen, Enfield P14 i .303 British, utvecklades ursprungligen av engelsmännen strax före första världskriget, som tänkt ersättare för deras Lee Enfield-gevär. Först som experimentmodellen P13 i kaliber .276 – en höghastighetspatron som skulle bli ett svar på britternas erfarenheter under Boerkriget.

Gick över till .303

Logistiska bekymmer gjorde dock att man valde att gå över till den redan etablerade .303-patronen. Krigsutbrottet satte dock käppar i produktionshjulen för Vickers, som var kontrakterade för tillverkningen av P14-gevären. Först la man då ut tillverkningen av P14 till Winchester, Remington och Eddystone i USA.

De sistnämnda ett dotterbolag till Remington för militär produktion. USA:s intåg i kriget och de tre tillverkarnas ovilja att producera utbytbara delar gjorde dock slutligen att man istället valde att fortsätta utveckla sina Lee Enfield, vilkas produktionskapacitet ju redan var utbyggd.

Istället blev det amerikanerna som blev storförbrukaren av gevärsmodellen. Vid krigsstarten visade det sig att befintliga vapen, Springfield- och Krag-gevär, var alltför få. Med produktionskapaciteten för P14 redan ordnad och ett köp av maskiner, verktyg och rättigheter av britterna för en spottstyver var problemet löst. En enkel konvertering av vapnet för den amerikanska .30-06-patronen och problemet med tillgången på vapen var löst.

M1917 tillverkades i stora mängder och var faktiskt, trots vad diverse filmer och annat försöker få oss att tro, amerikanernas standardbeväpning under första världskriget.

I England hamnade de redan producerade P14-gevären främst i reserven, men användes också som prickskyttegevär av de reguljära trupperna.

Efter krigsslutet fick M1917 reservstatus i USA. Det var ju ingen amerikansk produkt. Många vapen såldes ut på överskott och skänktes eller såldes till allierade.

Användes i kriget

Under andra världskriget, slutligen, användes vapnen både i USA och England av hemvärnet.

P14/M1917 är en konstruktion som är en blandning av Mauser och Lee Enfield. Dubbla främre låsklackar, fast stor utdragare och lådmonterad slutstycksspärr/utkastare kommer förstås från Mauser. I likhet med Lee Enfield och även vår svenska Mauser-variant spänns slutstycket när det stängs. Ett fast kryssmagasin kompletterar bilden. Bössans funktion och driftsäkerhet är som hos en Mauser, det vill säga mycket god.

Superb säkring

Vapnet är försett med vad som möjligtvis är den bästa säkringskonstruktion som har använts på ett standardvapen. En till synes vanlig sidosäkring med rejält tumgrepp, som avlastar avtryckarlänken, blockerar tändstiftet och låser slutstyckshandtaget.

Dessutom är säkringen lättmanövrerad och tyst och sitter ganska skyddad från ofrivillig manövrering i säkrat läge. Låter det som en utopi, eller kanske som ett dyrt beställningsjobb hos en duktig vapensmed? Nej, det var verklighet och massproduktion redan 1914!

Mycket god finish

För övrigt har vapnen, med tanke på dess militära ursprung, mycket god finish. Inte ens under kolvlinjen går det att hitta några allvarligare spår av maskinbearbetning.

Två svagheter, eller egenheter, finns dock. Slutstycksspärren är mycket längre än på en Mauser och har en lång, hård och spröd fjäder som kan vilja gå av ibland, vilket leder till att utkastaren slutar fungera.

Reservdelar, både nytillverkade och original, finns att få, men man får vara beredd på att beställa från det stora landet i väst. Mekanismen är stor med långt slag, och då den dessutom spänns vid stängning kräver den en viss tillvänjning för att kunna hanteras snabbt.

Vapensmedernas favorit

Mekanismen har varit och är fortfarande populär hos främst amerikanska vapensmeder. Dels beroende på den goda tillgången på vapen, dels på grund av att dess generösa mått som gör att den går att konvertera relativt enkelt. Det gäller även de allra största Afrika-patronerna, som 416 Rigby, 500 Jeffery och 505 Gibbs.

Arbetskrävande

Dock krävs det en del arbete med mekanism och magasin förstås. Men även med det yttre om man utgår från ett originalvapen och vill ha en snygg och funktionell bössa.

I originalutförande har underbeslaget en mage, med en dubbelbock på underbeslagets främre tang. Anledningen är den flänsade .303-patronens krav på ett djupt och lutande magasin. Detta måste således riktas om man ska få till en vettig kolv.

Slutstyckshandtaget har samma fula bockning och kallas med rätta ofta för hundben. Originalsiktet var en gigantisk metallklump, som satt på lådvalvet. Tog man bort originalsiktet fanns där ett stort ovalt hål i lådtaket. Mycket jobb alltså.

Men får man fatt i en Remington, Parker-Hale eller, som i detta fall, en BSA är allt jobbet redan gjort. Återstår bara matning och magasin om man inte nöjer sig med originalkalibern.

Bara det kosmetiska

För mig återstod således egentligen bara att fixa till det kosmetiska, sikten och lite annat.

BSA:n har för all del lödd kornfot med laxspår, så den duger ju. Men siktet är av den mer tveksamma modellen med en fladdrig plåtstege laxad i pipan. Om järnsikten kan man skriva så mycket att det räcker till en egen artikel.

Jag nöjer mig att konstatera att valet till sist föll på en begagnad diopter från Lyman. Lådan är borrad för en dylik, och det

råkade finnas en till hands som passade.

Dioptrarna från Lyman, Williams och Redfield har funnits lika länge som Robert Lind i Kramfors och tillverkas fortfarande, liksom reservdelar till de samma.

Skruvar man ur diopterinsatsen får man dessutom ett stort och

bra hål för användning som jakt-diopter.

Jag provades lite olika typer av korn innan valet slutligen föll på fiberoptik från HiViz. Det ger hög synbarhet förstås och HiViz-korn verkar hålla bra kvalitet i förhållande till priset. Dessutom följer det på köpet med extra insatser i olika diametrar och två olika färger.

Dimensionen på laxen är 3/8 tum, vilket torde vara den vanligaste storleken på radiellt laxade korn.

Kornet finns också i fyra olika bashöjder, vilket gjorde det lätt att hitta ett som passade ihop med dioptern. Laxen i pipan fylldes igen med en liten laxspårsfyllare.

Så var det dags för optiken. Ett lågförstorande sikte eller en rödpunkt var alternativen. När jag fick klämma på ett Aimpoint Micro tedde sig plötsligt valet ganska enkelt. Med en vikt på bara dryga 100 gram, en batteri-drifttid på 50 000 timmar, integrerat fäste och montering på bara en klack var det ett enkelt val.

Känns bra

Förutom de kompakta måtten och servicefriheten passade det utmärkt ihop med dioptern att montera rödpunktsiktet på pipmuttern. Siktet ser lite känsligt och topprankt ut där det sitter, men det är mest ögat som luras. Med bössan i händerna känns det mycket bra. Jag har även med lite milt våld försökt att provocera fram träfflägesförändringar, men än så länge inte lyckats.

Det sedvanliga vattenbadet och nedfrysningen var som väntat heller inget problem för Aimpoint Micro.

Något kvadratskjutningstest har inte utförts. Punkten i Micro är 4 MOA, och åtminstone jag kan inte skjuta så precist på 100 meter att ett sådant test skulle ha något värde. Nu är väl inte siktet heller avsett för träffbildsskjutning på små tavlor. Till det mesta andra jaktskyttet fungerar den större punkten alldeles utmärkt.

Intressant alternativ

Det här siktet torde även vara ett synnerligen intressant alternativ även på kombivapen, drillingar och liknande. Den obetydliga vikten och de små måtten gör att bössans balans inte störs alls.

– Men hallå, säger nu vän av ordning.

– Vad är det för mening med att montera en rödpunkt på en kombi, då kan du ju lika gärna använda de öppna riktmedlen?

Jo, förvisso, men nu har ju inte alla en synskärpa som får en optiker att gråta. Normala synfel, även korrigerade sådana, och ackommodationsproblem orsakade av stigande ålder, det vill säga efter 30-årsåldern, kan ställa till det rejält när man skjuter men järnsikten. Då kan ett rödpunktssikte vara ett mycket bra alternativ.

Det enda jag saknar på siktet är en hävarm till fästet, så att man slipper ha insexnyckeln med sig. Men det är under utveckling enligt Aimpoint, liksom fästen för Merkels drilling och kombi samt för 11 millimeters lax. Snabbfästen för Blaser lär visst finnas redan, från både Blaser och MAK.

Lampa behövs

Ska bössan nu kunna fungera även som eftersöksbössa krävs förstås en lampa. För att gå i linje med bössan i övrigt ska lampan vara liten, funktionell och driftsäker. Tankarna faller direkt på Surefires produkter.

Om Maglite var 70-talets stora lampikon och Underwater Kinetics på 80-talet, så hör 90- och 2000-talet till Surefire. Med sina små stryk- och vattentåliga ficklampor med xenonlampor och lithiumbatterier har man åstadkommit stora saker på ficklampsfronten, en bransch som det för övrigt händer mycket i. Utvecklingen står inte still. Det som kommer stort nu är LED-tekniken. De små lysdioderna är strömsnåla, stryktåliga och har lång livslängd. Än lyser de inte lika starkt som xenon- och halogenlampor. Men det dröjer nog inte länge innan LED-tekniken tar över.

Kolla kvaliteten

Förutom Surefire finns förstås numera även diverse kopior i varierande kvalitet och prisklass. Mitt råd är att inspektera innan köp. Skaka på lampan!

Skramlar det så kommer den troligtvis att slockna vid första smällen den får.

Xenonlamporna ger de här små lamporna ett otroligt bra ljus i förhållande till storleken, på bekostnad av drifttiden förstås. Men lithiumbatterierna är inte avskräckande dyra.

Dessutom finns det laddbara batterier att köpa om man använder lampan mycket.

En av lithiumbatteriernas fördelar är annars att de har lång hylltid. De kan ligga länge utan att tappa särskilt mycket i effekt.

Bra ljusbild

Lampan här, Surefire G2, är deras billigaste i den storleksklassen. Den ger med det kraftigare lampalternativet skjutljus åtminstone ut till 50 meter. Inte bara lyser den starkt, den ger även en mycket bra ljusbild utan märkliga ringar eller mörka fläckar.

Surefire-lampan monterades med den gummiring, fjärrströmbrytare och vapenfäste som följer med när man köper den i eftersökspaket. Fästet är av universaltyp i kraftigt elastiskt gummi. Fästet passar både på hagel- och kulpipor, med hjälp av medföljande distans.

Lite sladdrigt

Montaget blir lite sladdrigt, men fungerar faktiskt rätt bra ändå. Med lite inpassning av distansen sitter lampan troligen bättre.

Ett stadigare alternativ är annars ett av de klämfästen som finns på marknaden. Det kräver förstås verktyg för montering, men då sitter det stadigt. Skall man använda ett fäste av den typen bör man klä pipan med kirurgtejp eller cykelslang, så slipper man skador på finishen.

Det är även lämpligt att gå över utstickande bitar och hörn med en fil och att kapa skruvarna en bit.

Det tredje montagealternativet är att permanent fästa en kikarklack på pipan och sätta lampan i en kikarring av snabbtyp, som till exempel Warne.

Nu var det inte ett alternativ här, eftersom jag ville kunna plocka bort alla spår av lampan när den inte används.

Skramlande kopia

Surefire-kopian på bild är en Superfire. Den lyser minst lika bra som Surefiren, men skramlar oroväckande. Släpptester på två meters höjd mot betong har gjorts. Superfirelampan har slocknat flera gånger, men var lätt att reparera. Surefire-lampan lyser fortfarande.

Nu är lampkroppen på den här Surefire-modellen, G2, gjord i ett kompositmaterial som kallas nitrolon. Detta kanske bidrar till den, som det verkar, goda slaghållfastheten hos lampan.

Slutresultatet av detta mikroprojekt blev bra.

På några minuter blev det en rejäl och pålitlig bössa, försedd med tillbehör med samma egenskaper.

Kalibern .30-06 kommer kanske att hånas. .30-06 ses av många som urtråkig, troligtvis för att det är Sveriges antagligen vanligaste jaktpatron. Men för den som faktiskt använder bössan är kalibern inte tråkig.

Största utbudet

Till ingen annan patron finns så stor variation i billig övningsammunition, fabriksammunition, kulor, kulvikter och fungerande krutsorter för handladdning.

Dessutom är det en patron som mitt i all sin vanlighet gör sitt jobb och duger till det mesta som går att skjuta med kula.

Aimpoint Micro H1

Pris: cirka 4 500 kr.

Finns även i blankt utförande – R1.

Generalagent: Aimpoint, telefon: 040-671 50 20.

www.aimpoint.se

Surefire G2

Priser: lampa: 495 kr.

Lampfäste: 440 kr.

Tryck-brytare: 695 kr.

Generalagent: Terräng, telefon 031-15 02 07.

www.terrang.se

Superfire

Pris: Lampa i paket med fäste och tryckbrytare:

899 kr.

Generalagent: Liotec, telefon 08-711 08 88.

www.liotec.se

HiViz

Pris: Fiberoptiskt korn för gevär: 400 kr.

Levereras med sex insatser i två färger och tre olika diametrar: 2,4, 2,8 och 3,2 millimeter.

Finns i fyra olika bashöjder: 8, 9,7 och 10,7 millimeter och 12,7 millimeter för 3/8 tum sidolaxspår.

Generalagent: Kartanokuva Oy, telefon +358 50 343 8750

www.kartanokuva.se