En modern kombibössa är antingen en drilling, vanligen med två hagelpipor och en kulpipa, eller en bock med en hagelpipa och en kulpipa. Efterhand som vildsvinsjakten är på väg att bli den vanligaste jakten i södra och mellersta Sverige köps det åtskilliga dubbelstudsardrillingar med två kulpipor och en hagelpipa.
I trakter där det finns gris är det endast kulpipa i klass 1 som gäller i kombibössan, en gris kan dyka upp på alla slags jakter.
Det är inte dessa kombibössor som vi skall se på här, utan några äldre med lite udda konstruktion eller ovanliga kaliberkombinationer.
Andra jaktvillkor
Om vi går tillbaka till första halvan av 1900-talet var vilttillgången i Sverige annorlunda. Visst fanns det älg i vissa områden, men de var endast lovliga några få dagar och jagades givetvis med grövre kalibrar.
Rådjur var ovanliga i större delen av landet och grisar fanns inte alls. Då behövdes inte en grov patron i kombibössan.
Däremot var skogsfågeln vanlig och räven räknades som högvilt.
För dessa viltslag, och även andra mindre skadedjur, räckte det med en klen kula, till exempel någon av patronerna med kaliber .22-kula.
Med en klen kulpatron var det då möjligt att bygga lätta kombibössor.
Vapentillverkningen var inte så automatiserad och det gick att bygga lite speciella bössor i små serier till vettiga priser.
Först skall vi se på en drillingtyp som i Tyskland kallades för Waldläuferdrilling.
”Skogslöpare”
Waldläufer betyder ordagrant översatt skogslöpare. I lite vidare bemärkelse betecknar begreppet någon som rör sig lätt och mycket i skogen. Då passade en lätt drilling, en Waldläufer.
Det är i princip en hagelbössa med en klenkalibrig kulpipa i .22 LR eller 5,6x35R Vierling.
Enligt uppgift i Lampel-Marholdt Waffen Lexikon konstruerades dessa drillingar av Schmidt & Habermann i Tyskland.
De byggdes av S&H i två versioner. Den med kulpipan i spången kallades för Schienendrilling och fanns endast i .22 LR.
Den andra versionen, som även tillverkades i 5,6x35R Vierling, har kulpipan undertill som en vanlig drilling. Eftersom pipan är tunn, och ligger högt upp, blir pippaketet inte mycket högre än på en hagelbössa.
Andra tillverkare kunde ha andra utföranden och kalibrar.
Sällsynta i Sverige
Waldläuferdrillingar av alla slag är sällsynta i Sverige. Instickspipor för de nämnda patronerna var vanliga i Tyskland. Det bidrog säkert till att Waldläuferdrillingarna inte blev någon större succé.
Användningsområdet för kulpipan var också begränsat till fågel och mindre skadedjur.
Jag tror att dessa lätta drillingar mycket var yrkesjägarens bössa utanför jaktsäsongen, detta kallas i Tyskland för Schonzeit. Bössan var lätt och behändig att ha med och fungerade bra att hålla efter diverse skadedjur. Vapnet var också bra till att avfånga djur som fångats i fällor.
Beställningsvapen
I dag tillverkas det knappast några Waldläuferdrillingar seriemässigt i Tyskland. Det går emellertid att beställa en sådan drilling hos någon av de små vapenfirmorna i Suhl samt hos bössmakarna i Ferlach, men jag förmodar att det är långt mellan beställningarna.
Waldläuferdrillingen på bilderna här är tillverkad av Franz Zodia i Ferlach 1939. Den har ända tills för något år sedan varit i samma familj i Sverige.
Köpt av yrkesjägare
Drillingen köptes ursprungligen av en yrkesjägare.
Hagelpiporna är i kaliber 16 och kulpipan i 5,6x35R Vierling.
Kulpipan ligger under hagelpiporna som på en konventionell drilling. Baskylen är emellertid låg, den är urtagen lite invändigt för att ge plats åt kulpipan.
Bössan ser ut och känns mer som en hagelbössa än en drilling. Drillingen är byggd på Anson & Deeley-system med endast två mekanismer.
Den högra mekanismen betjänar både höger hagelpipa och kulpipan. När skytten skall avlossa kulpipan kopplas den högra mekanismen på kulpipan in med en omställare på vänstra sidan.
Tyvärr lyckades jag inte spåra upp någon Schienendrilling att fotografera för denna artikel. Jag har sett något exemplar i Sverige genom åren, men de är sällsynta.
Det är också sällan de nämns i de gamla tyska vapenkatalogerna, men i en Nimrodkatalog (Thieme & Schlegelmilch) från 1927 finns en sådan med.
I katalogen benämns den Waldläufer Flinte, alltså som hagelbössa och inte drilling.
Drillingen beskrivs i katalogen som en hagelbössa med Anson & Deeley-system utan Greeners kryssbult.
I den övre spången finns en klenkalibrig kulpipa i full längd med bra precision.
Kulpipan har en egen mekanism, som både kan spännas upp och slappas manuellt med en tangent uppe på kolvhalsen. På spången finns sikte och korn.
I områden med småviltjakt behövs ofta en klenkalibrig kulpatron som inte smäller så högt och är billig, för att skjuta kaniner och liknande.
Vidare framhåller Nimrod att instickspipor är obekväma att ha med, är omständliga att montera och därför sällan är skjutklara när de behövs. Instickspipor skjuter också ofta dåligt eftersom de snabbt blir glappa i monteringen.
Nimrods Waldläufer Flinte tillverkades med hagelpiporna i kaliber 12 eller 16 och kulpipan i 22 LR eller den kraftigare 22 Vierling.
Med hagelpipor i kaliber 16 väger bössan tre kilo, med hagelpipor i kaliber 12 3,2 kilo.
Waldläufer-bössan fungerade säkert utmärkt till den användning som nämndes.
Olika kulkalibrar
Den andra bössan här är en dubbelstudsare med olika kalibrar på kulpiporna. Då kallas vapnet Bergstutzen.
Jag vill tyda det så att det är en relativt lätt dubbelstudsare som kan användas till all slags jakt i bergstrakter.
Bergstutzen är egentligen en österrikisk specialitet, men dessa vapen har också tillverkats och tillverkas fortfarande i Tyskland. Kaliberkombinationerna kan vara vad som helst, men grundprincipen är en klass 1-patron i den undre pipan och en klen kaliber i den övre pipan.
Tidigare var .22 LR eller 5,6x35R Vierling de vanligaste klena patronerna som användes. I dag används mer moderna patroner som .22 Magnum eller 5,6x50R.
För att få några exempel på kaliberkombinationer har jag tittat i några aktuella auktionskataloger och till salu-annonser, främst i Tyskland. Där hittade jag bland andra kombinationerna 6,5x57R-22 Hornet, .30-06-5,6x50R, 9,3x74R-5,6x50R, 6,5x
57R-.222 Remington samt 7x65R-5,6x52R.
Den Bergstutzen som visas på bilderna här avviker kalibermässigt något från exemplen ovan. Ingen av piporna är klass 1.
Den grova pipan är 6,5x52R eller .25-35, som togs fram av Winchester år 1895 för deras bygelrepeter modell 94. Det är en utmärkt patron för vilt upp till och med rådjurs storlek. Den klena pipan är 5,6x52R Vierling.
Kaliberkombinationen berättar något om vilken jakt den som beställde bössan hade, där fanns i varje fall inget storvilt.
Bössan är stämplad både Bürgermeister och Stahl & Berger. Vilken som egentligen har gjort vapnet vet jag inte. Det är en enkel bössa utan nämnvärd gravyr, men välgjord. Bössan är byggd på en traditionell Blitzmekanism. Pipupphängning och regling sker med två rejäla pipklackar.
Jag minns inte att jag såg någon årtalsstämpling i provstämplarna när jag fotograferade den för några år sedan, vilket betyder att den är gjord före 1924. Provstämplarna är de som användes från 1912, varför vi kan tidsbestämma bössan mellan dessa år.
Bössan har ett gammalt hakmontage med ett tidsenligt Gerard-kikarsikte. De två olika kulkalibrarna har inte samma kulbana, så man kan spekulera över hur de löste detta. Ett alternativ är att vid regleringen av piporna ge båda samma höjdläge på ett lämpligt avstånd. Erfarenheten får sedan visa hur man skall sikta på andra avstånd.
Men ingen av patronerna är någon långhållspatron, så det var nog inga större problem.
Lätt och användbar
Bössan är en hel del använd, vilket visar att den för oss något udda kaliberkombinationen har fungerat för den som beställde den.
Vapnet väger 3,2 kilo med kikarsiktet. Tyvärr vet jag inte vikten utan siktet, men det är klart under tre kilo.
Det här är en kulbössa som är lätt att bära med sig och som klarar allt småvilt under hjort och älg. Dessutom är vapnet lämpligt för diverse skadedjur, inte minst fågel.
En bock för all grisjakt?
Denna Funk sidolåsbock från 1930-talet är ett mycket fint vapen med dubbla pipset.
De övre kombipiporna i kaliber 16 och 8x57IR är inte mycket att säga om, det är traditionella kombipipor.
Däremot är kaliberkombinationen i kulpipsetet, som sitter i bössan på bilden, mycket udda. Det är 8x57IR och 7x57R och det pipsetet passar in under beteckningen Bergstutzen även om kalibervalet verkar lite underligt.
Visst är kulan i 8×57 en millimeter grövre, men i praktiken är skillnaden mellan dessa patroner inte stor, båda är bra klass 1-patroner. Jag hade bättre förstått kombinationen 8x57IR och 7x65R.
Den som beställde denna kombination måste ha haft ett skäl till det. Ett alternativ kan vara att piporna reglerades så att 8 millimeterspipan användes med en tung kula, och 7 millimeterspipan med en lätt kula.
I tyska ammunitionskataloger från 1930-talet finns 8x57IR med upp till 14,7 grams kula och 7x57R med ned till 9 grams kula.
Dessutom finns patroner med lätta Schonzeit-kulor för småvilt och avfångning i fällor. Detta är emellertid bara en teoretisk spekulation av mig. Olika kulbanor för patronerna kan ge problem.
Drev- och vakjakt
Nuvarande ägaren som har kalibrar, patroner och handladdning av knepiga patroner som specialitet har följande tankar om sin Funk. Kulpiporna till Funken är provade för 11 grams kula i 7x57R och 15 grams kula i 8x57IR.
Kulsetet har baser för två kikarmontage, förmodligen en liten kikare för drevjakt och en större för smyg- och nattjakt. För smygjakt användes 7x57R, laddad med en 7-8 grams-kula inskjuten på 200-250 meter med den stora kikaren. Här var det inte aktuellt att piporna samsköt, endast 7 millimeterspipan användes.
Piporna var reglerade på 100 meter med 11 respektive 15 millimeters-kulor och den lilla kikaren var inskjuten på det avståndet för drevjakt.
Nattlig vakjakt på gris krävde också 11 grams kula i 7x57R och 15 grams kula i 8x57R. Här användes den stora kikaren inskjuten på kanske 50 meter. På det korta avståndet var träffläge och riktpunkt samma med båda patronerna.
Men allt detta är spekulationer. Vi får aldrig veta tanken bakom detta. Vi får heller inte veta om det fungerade lika bra i praktiken som i beställarens teoretiska beräkningar.