Roy Weatherby sköt en hjort 1942 med en studsare i kaliber .30-06. Trots ett mycket gott blodspår och långt eftersök kunde hjorten inte hittas och detta grämde Roy mycket.
Roy Weatherby började då experimentera med olika hårda laddningar och egna specialkalibrar baserade på .300 Holland & Holland Magnum-hylsan. Tanken var att med hög utgångshastighet och mjuka kulor skulle träffen inte ha så stor betydelse.
Idén var att hjorten skulle bli kvar på platsen även vid en dålig träff.
Till en början byggdes olika bössor på diverse mekanismer som Mauser m 98, Winchester modell 70, Enfield 1917 och Mathieu. Sannolikt var han då inte speciellt brydd över eventuell köttförstöring.
Större hylskapacitet
Weatherbys första egna wildcat var .220 Weatherby Rocket. Det är en .220 Swift som är utblåst och har därmed större hylskapacitet. Men den första egna kalibern var .270 Weatherby Magnum, som är baserad på .300 Holland & Holland Magnum-hylsan, nedkapad att passa i en standard .30-06-mekanism.
Trots att hylslängden för .300 Holland och .270 Weatherby skiljer en del har de nästan identisk hylskapacitet. Eftersom hylsan blåstes ut gjordes den mindre konisk. Därmed ökade utgångshastigheten med nästan 100 meter per sekund jämfört med .270 Winchester.
Den egna .270 Weatherby Magnum introducerades 1943.
Året efter kom 7 mm Weatherby Magnum och .257 Weatherby Magnum.
7 mm Weatherby Magnum är nästan identisk med 7 mm Remington Magnum, som för övrigt introducerades 18 år senare.
Tappade popularitet
Eftersom Remington är världens största gevärstillverkare blev 7 mm Remington Magnum en av världens populäraste kalibrar och 7 mm Weatherby Magnum en nästan utdöd, marginaliserad kaliber.
Den förmodligen populäraste av alla Weatherby-kalibrarna kom 1946. Då introducerades .300 Weatherby Magnum. Patronen bygger på en .300 H&H-hylsa som är helt utblåst och inte av-kapad.
Någon gång 1953-1955 kom Weatherby med .378 Weatherby Magnum, som är baserad på .416 Rigby-hylsan och försedd med magnumfläns.
1958 kom .460 Weatherby Magnum som är baserad på samma hylsa. 460 var då världens kraftigaste fabriksladdade jaktpatron.
Experimenterade först
Innan .378 Weatherby släpptes hade Roy experimenterat en del runt .375 H&H magnum och gjort wildcats på denna. Patronen fick namnet .375 Weatherby Magnum men den blev aldrig någon kommersiell framgång.
1962 kom .340 Weatherby Magnum ut. Det var cirka 20 år innan utvecklare av prickskyttet började experimentera runt det som kom att bli .338 Lapua Magnum. Den betydligt tidigare .340 Weatherby gör allting en .338 Lapua klarar. Skillnaden är att Lapua vann militärmarknaden, vilket visar hur viktigt timingen är.
1962 kom .224 Weatherby Magnum, som hade samma prestanda som en .22-250. Därmed var marknaden för denna nykomling mycket begränsad
Pipförbrukare
1968 introducerades .240 Weatherby Magnum, som i grova drag skjuter en 6 millimeter-kula med 100 meter per sekund högre utgångshastighet än .243 Winchester. Med en hylskapacitet som en .30-06 lär .240-patronen vara en veritabel pipförbrukare.
Sedan kom det att dröja till slutet på 80-talet innan Weatherby kom med fler kalibrar. Då var det .416 Weatherby Magnum, som är baserad på .378 Weatherby-hylsan och skjuter en 400 grains kula med samma utgångshastighet som en .30-06 skjuter en 180 grains kula.
1953 tillverkade danska Schultz & Larsen cirka 150 gevär till Weatherby. Dessa studsare är märkta Weatherby och Made in Denmark.
Mekanismen skall i stort sett ha varit Schultz & Larsens M 60-mekanism. Förmodligen var Weatherby inte nöjda med Schultz & Larsens arbete. Många av dessa vapen levererades inte i tid och fanns kvar på fabriken i Otterup.
Enligt uppgift var dessutom stockarna av för enkel kvalitet.
S&L-bössan för .378
Dessa Schultz & Larsen-producerade mekanismer var så vitt jag känner till endast tillverkade i kaliber .378 Weatherby Magnum.
.378 Weatherby Magnum har mer än 100 grains krut. Rätt laddad får kulan mer än 100 meter per sekund högre utgångshastighet än vad en .375 H&H Magnum presterar med samma kulvikt.
För att kunna få en säker tändning av den här krutmängden tog Roy Weatherby 1953 kontakt med Federal. Han bad dem tillverka en kraftfullare tändhatt än vad de hade sedan tidigare. Resultatet blev den senare kända Federal 215, som fortfarande är en av Federals storsäljare. Men merparten av dagens skyttar har tändhatten för andra kalibrar än Weatherbys.
Sedan 1948 har Weatherby haft egna kalibrar, som redan från början laddats av Norma.
Vill ha hög precision
Idag kämpar många som handladdar för att få hög precision. Dessutom strävar många efter hög precision genom att ha så liten friflykt sin möjligt, oavsett kaliber.
Att ha liten friflykt innebär att pipans räffling griper tag i kulan så fort som möjligt.
Fördelen är att det blir en bra styrning på kulan redan från början. Nackdelen är att gastrycket stiger.
Weatherby har alltid gjort tvärtom. Deras kalibrar har väldigt lång friflykt, inte sällan närmare 10-14 millimeter. Weatherby-patronerna skjuter ändå bra – i en del fall väldigt bra.
Det beror på att passningen i ett Weatherby-patronläge mot kulan är väldigt bra.
Ett annat skäl är att övergångskonan på räfflorna är tämligen optimal.
Högre utgångshastighet
Weatherbys fabriksladdade patroner håller ofta en högre utgångshastighet än vad en handladdare kan komma upp i. Anledningen är att ammunitionsfabrikanterna använder andra produktionskrut än vad som säljs på burk.
Det här fenomenet med utgångshastigheter är inte specifikt för just Weatherby-patroner utan gäller väldigt många patronfabrikat.
I mitten på 50-talet tröttnade Roy Weatherby på de i hans tycke dåliga bössorna från de andra företagen.
Därför konstruerade han och hans konstruktör Fred Jennie en egen låda som heter Weatherby MKV.
Dessa lådor producerades till en början i Kalifornien under åren 1958 och 1959.
Från 1959 började Sauer & Sohn i Eckernförde tillverka Weatherbys modeller.
Har gott rykte
Dessa tidiga Weatherby-vapen har än i dag väldigt gott ryckte och sägs allmänt hålla betydligt högre kvalitet än senare tids produktion.
De allra tidigaste mekanismerna var försedda med en sidosäkring monterad i avtryckarhuset. Men tidigt 60-tal gick Weatherby över till en slutstycksmonterad säkring.
I slutet på 60-talet var Weatherby oroad av de stigande kostnaderna i Tyskland.
Kontakter togs därför med det relativt nystartade Howa i Japan.
Howa startades för att tillverka en automatkarbin till japanska armén, vilken började produceras 1965. Från 1971 började Howa tillverka vapen med Mark V-mekanismen och 1972 upphörde Sauers tillverkning av vapen till Weatherby.
Hög kvalitet
Kvaliteten på Weatherbys MKV-studsare är väldigt hög och finishen är mycket bra.
Det är bössor i det lite mer kostsamma segmentet.
Bruksvärdet med svenska mått mätt har stigit i takt med att det kommit bättre kulor på marknaden som klarar av de höga utgångshastigheterna.
Generellt sett har jag svårt att se bruksvärdet för en svensk jägare som aldrig skjuter på avstånd över 80 meter, men det beror nog snarast på att jag inte riktigt ser behovet av jättehög utgångshastighet på korta avstånd.
Men är man övertygad om att Roy Weatherby hade rätt om att hastigheten dödar, och att köttförstöringen är av underordnad betydelse, kan en Weatherby-studsare aldrig vara fel.
Jagar man däremot ofta på långa håll har Weatherby många intressanta kalibrar.
Många versioner
Weatherby MKV tillverkas fortfarande i en mängd olika versioner, både i trä- och syntetvarianter.
Generalagent är Normark AB i Malung. Nya MKV-bössor kostar från 15 000 kronor i enklare
syntetutföranden.
Den begagnade bössan på bilderna, kamrad för .300 Weatherby Magnum, är lånad av Jakt & Friluftsgården utanför Lund, telefon 046-15 50 93.
Den är till salu och priset är 12 500 utan kikarsikte.