Från slutet av 1800-talet och fram till andra världskriget var det brittiska imperiet som störst. Med kolonier i Indien och Afrika sades att solen aldrig gick ned i imperiet.
Det blev tidigt på modet för överklassen att åka till Indien eller Afrika för att jaga storvilt.
Andra äventyrare åkte för att jaga elefanter kommersiellt. Elfenben har alltid varit dyrt och eftertraktat.
En annan stor grupp som köpte vapen lämpade för storviltsjakt var militärer och andra tjänstemän som arbetade i kolonierna. När man ändå var där kunde man enkelt få möjlighet till en del jakt.
Det uppstod också efterhand en grupp yrkesjägare som livnärde sig på att arrangera storviltsjakter åt kunder från hela världen.
Detta gjorde att det blev stor efterfrågan på grovkalibriga vapen. Sådana blev en specialitet för de engelska bössmakarna som utvecklade både lämpliga kalibrar och vapen. Repeterstudsare var det billigaste alternativet, men för jakt på farligt storvilt föll valet ofta på en dubbelstudsare.
Rimliga priser
Den som inte ville eller kunde köpa en exklusiv sidolåsdubbelstudsare hade ändå möjlighet att köpa en bra dubbelstudsare till mer rimliga priser.
Redan 1875 patenterade herrarna William Anson och John Deeley den mekanism som sedan kallas Anson & Deeley, eller boxlås som är den vanliga benämningen i Sverige.
Detta var en av de första mekanismerna som använde piporna som hävarm för att spänna upp mekanismen.
Mekanismen är genialt enkel med endast fyra rörliga delar, spännarm, hane, avtryckarstång och slagfjäder. Allt ligger väl skyddat inne i baskylen.
På denna mekanism har det byggts otaliga vapen genom åren och den används fortfarande på många nytillverkade sida-sida vapen.
På denna boxlåsmekanism utvecklade de engelska bössmakarna starka och funktionella dubbelstudsare.
De såldes av praktiskt taget alla vapentillverkare, både i London och ute i provinsen. Jag skriver såldes och inte tillverkades. Tillverkningen av dubbelstudsarna låg i Birmingham.
En av de stora
Webley & Scott var en av de stora tillverkarna av dessa dubbelstudsare och de gjorde förmodligen baskylerna åt andra mindre tillverkare.
I Birmingham fungerade tillverkningen till stor del så att olika fristående hantverkare specialiserade sig på en viss detalj. Någon gjorde pipor, en annan filade baskyler. Tillverkningen av låsar låg till stor del i Wolverhampton.
Andra specialiserade sig på blånering, flamhärdning eller gravyr. Slutligen passade någon annan ihop delarna till en färdig bössa.
Detta gäller alla typer av vapen, även om vi här inriktar oss på boxlåsdubbelstudsarna.
Ibland kan det finnas bomärken som talar om vilka som har gjort en bössa, men det är sällan jag klarar att tyda detta.
Oftast går det inte att spåra vilka som har gjort en viss bössa. Men vem som har gjort en bössa är inte det viktiga, det är resultatet som räknas.
Många av dessa anonyma Birmingham-tillverkade dubbelstudsare är av mycket hög klass.
De levererades i regel med beställarens namn på spången eller piporna. Här kan vi hitta namnen på såväl de kända London-bössmakarna som handlare ute i provinsen.
Stora köpare av sådana dubbelstudsare var kända namn som Army and Navy, Lyon & Lyon och Rodda, vilka var rena handelsfirmor.
De engelska boxlåsdubbelstudsarna tillverkades i alla kalibrar från 600NE ned till .22 High Power.
Baskylerna gjordes i proportion till den aktuella kalibern och rent allmänt är det välbalanserade dubbelstudsare med vikten anpassad till kalibern.
Tyngre än tyska vapen
Generellt byggde nog de engelska bössmakarna sina dubbelstudsare något tyngre än sina tyska kolleger.
Westley Richards rekommenderar följande vikter för några kalibrar. .22 High Power: 3,2 kilo. 7-8 mm: 3,8-4 kilo. .375: 4,4 kilo och .470: 4,8-5,1 kilo.
De engelska dubbelstudsarbaskylerna är längre och smalare än baskyler för hagelbössor. Pipklackarna är väl tilltagna. Utmärkande är att ledbulten för piporna inte är utbytbar, men mycket kraftigt dimensionerad. Många har dubbelsäkring med fångstång för hanarna.
Som nämnts är enkelheten i boxlåsmekanismen en stor fördel. En sidolåsmekanism är betydligt mer komplicerad och därmed dyrare att tillverka.
En annan fördel för en boxlåsbössa är att den har mer trä kvar i anslutning till baskylen eftersom alla mekanismdelarna ligger inne i baskylen.
Förstärkt regling
Reglingen av piporna i boxlåsdubbelstudsare är nästan alltid förstärkt med ett dockhuvud som låses med topleverns framkant. I en Webley & Scott-katalog från 1920-talet kallas detta för Webley Patent Top Screw Treble Grip Action.
Det är intressant att jämföra priserna på dubbelstudsare med sidolås respektive boxlås. Priserna i sig är ointressanta i detta fall. Det är jämförelsen mellan de två typerna som är intressant.
I några av mina gamla engelska vapenkataloger har jag hittat följande prisuppgifter.
I 1924 års katalog har Lancaster, som hörde hemma i London, följande priser för sina dubbelstudsare. Sidolås såldes för 132 pund. Boxlåsdubbelstudsarna kostade mellan 60 och 94 pund beroende på utförande.
Londonbaserade Rigby räknas bland de absoluta toppnamnen för dubbelstudsare och i deras katalog från 1932 hittar vi dessa priser. Sidolås: 147 pund. Boxlåsdubbelstudsarna finns i två utföranden som kostar 115 respektive 89 pund.
Jeffery-katalogen är daterad 1910 och där kostar en sidolåsdubbelstudsare 60 pund. De bästa Jeffery boxlåsdubbelstudsarna med ejektor ligger från 45 till 55 pund. Där finns även enklare dubbelstudsare med priser ned till 25 pund, men då fick köparen ingen nätskärning på stockarna.
Boxlås för 600NE
Jeffery anses ha utvecklat den då kraftigaste dubbelstudsarkalibern, nämligen 600NE.
De byggde endast boxlåsdubbelstudsare i 600NE, eftersom de ansåg att det var den starkaste konstruktionen. Deras dubbel-studsare i 600NE kostade i bästa utförande 65 pund, vilket var mer än sidolåsdubbelstudsaren i de vanliga kalibrarna.
Det gick även att få en enklare version i 600NE, priset var då 50 pund.
Totalt byggde Jeffery endast ett 30-tal dubbelstudsare i 600NE och de är enormt dyra i dag. Jag har sett begärda priser på upp till runt 500 000 kronor.
I Webley & Scotts katalog från 1914 finns endast boxlåsdubbelstudsare. Den bästa kvaliteten kostar 72 pund. Andra klassens kvalitet blir 62 pund. För ejektor tillkommer åtta pund för båda.
Illustrationen i katalogen är in i detalj samma som den Gibbs-dubbelstudsare som visas på bilder här i artikeln.
Som vi ser kan en boxlåsdubbelstudsare kosta nästan lika mycket som en med sidolås.
I Rigbys fall är deras bästa boxlåsdubbelstudsare endast drygt 20 procent billigare än sidolåsdubbelstudsare. Då är boxlåsdubbelstudsaren byggd med samma höga kvalitet och finish som den med sidolås. Men det gick också att få en bra boxlåsdubbelstudsare till halva priset för en med sidolås.
Sidolås mer status
En sidolåsdubbelstudsare ger mer prestige och status. Men rent funktionellt har den knappast några fördelar framför en boxlåsdubbelstudsare. Ograverade boxlåsdubbelstudsare kallas ibland för PH double rifles. PH står för Proffesional Hunter, och det säger väl en del om boxlåsdubbelstudsarnas kapacitet.
Den första dubbelstudsaren vi skall se på är en William Evans.
Efter att ha arbetat för Purdey och Holland & Holland några år öppnade W Evans eget 1883. Han erbjöd snart ett komplett sortiment av vapen, som han huvudsakligen beställde hos olika firmor i Birmingham.
W Evans var en av de få London-firmorna i vapenbranschen som överlevde andra världskriget och finns fortfarande kvar i London på den exklusiva adressen 67a St Jamess St.
Kalibern på dubbelstudsaren här är 470 Nitro Express. Det är en klassisk storviltskaliber. 470NE kom 1907 och tillskrivs Joseph Lang. Vid den tiden utvecklades en mängd grova patroner för storviltsjakt som 500/465NE, 475NE, 475No2NE och 476NE. Orsaken var att 450-kalibern just blivit förbjuden i Indien och Sudan av militära skäl.
450 3 1/4”, som var den första Nitro-laddade grovkalibern, hade då dominerat under några år och måste snabbt ersättas.
470NE blev mycket uppskattad bland storviltsjägare och praktiskt taget alla engelska vapentillverkare hade den på programmet.
Patronen är fortfarande mycket populär och det byggs i dag fler nya dubbelstudsare i 470NE än i någon av de andra gamla grova kalibrarna.
Denna William Evans dubbelstudsare köptes i London av Shering Wachtmeister, när han 1920-21 var attaché på det svenska konsulatet där.
Vapnet levererades i en koffert av canvas och ligger fortfarande i denna med S Wachtmeister NÄS skrivit på locket.
Dyrare sidolåsdubbelstudsare beställdes ofta med ek- och läderkoffert, så det är helt stilenligt att denna boxlåsdubbelstudsare levererades med en enklare canvaskoffert.
Kokande vatten
En etikett i locket på kassetten till Evans-vapnet berättar hur piporna skall rengöras på en bössa som skjutits med Cordite. Det är kokande vatten som gäller.
Vapnet har varit i den ursprungliga ägarens familj ända tills för några år sedan. Trots den grova kalibern, som förknippas med Afrikajakt, uppger de förra ägarna att vapnet aldrig var i Afrika, utan användes till älgjakt i Sverige.
Nu tillhör Evans-studsaren en mycket jakt- och vapenintresserad yngling som har för avsikt att ta den till Afrika på storviltsjakt.
Den här dubbelstudsaren bär en hel del spår av användning, men är inte misshandlad eller hårt sliten. Mekaniskt är den i bra skick.
Dubbelstudsaren har lite ytrost, sliten blånering och märken i stocken som visar att den har använts en del genom åren. Jag vill säga att den är i ärligt slitet bruksskick, vilket är helt rätt för en dubbelstudsare som snart fyller 100 år.
Alltför många fina gamla vapen har förstörts genom renovering till ”nyskick” med putsning, slipning, bättrad gravyr och ny flamhärdning. Låt en gammal bössa se lite sliten ut, renovera den bara mekaniskt.
Äldre engelska dubbelstudsare i storviltskalibrar är sällsynta i Sverige, speciellt om de som denna har en känd proveniens.
Jag måste erkänna att jag är mycket förtjust i denna W Evans, det är en ”ärlig” dubbelstudsare. Trots att den är nära 100 år, kan den fortfarande göra samma tjänst i Afrika som när den var ny.
Nästa dubbelstudsare är en George Gibbs.
Gibbs hörde egentligen hemma i Bristol, men hade under åren 1906 till 1929 en affär i London. Det var då viktigt att ha en London-adress på bössan för att den skulle räknas som en ”best gun”.
Gibbs hade kulvapen som specialitet och hade under en tids-
period ensamrätten till en speciell räffling, Metford rifling samt Farquharson fallblockmekanismen.
Gibbs finns fortfarande kvar och ägs och drivs i dag av Mark
Crudgington i Bath.
Klenare kaliber
Denna Gibbs är i klenare kaliber än Evans-dubbelstudsaren, den är byggd i 400/360. Det är en 9,3-kaliber och motsvarar närmast 9,3x74R, men har en tyngre kula på cirka 20 gram.
Detta var en populär patron i England. 400/360 kom runt 1900. Efter andra världskriget tillverkades inte längre ammunition till den, men eftersom loppet passade för 9,3-kulor var det möjligt att öppna upp patronlägena till 9,3x74R. Detta gjordes på många dubbelstudsare i 400/360 och så även på detta exemplar.
Tillverkningsnumret föregås av ett B, vilket betyder att vapnet inte är gjort av Gibbs själva. En stämpel på pipplanet med en ett av Webley & Scotts ”Trademark” berättar att Webley & Scott byggde bössan åt Gibbs.
På piporna är också graverat ”Shot & regulated by George Gibbs 39 Corn Street Bristol.”
Kalibern anges som ”400/360 2 3/4 Solid Metal Case” på ena pipan och ”40 Grs Cordite Powder. 300 Grs Soft Nose Nickel Bullet” på den andra.
Här ges klara besked både om hylsa, kula och laddning. Det önskar man att alla kulvapen hade. Tillverkningsnumret visar att dubbelstudsaren är gjord runt 1920. Gibbsen skiljer sig något från den Evans vi sett på, bland annat utformningen på baskylen. Gibbsen har dubbelsäkring, ejektor och något mer gravyr. Den ligger i en originalkoffert av ek och läder med diverse tillbehör.
Vikten med 66 centimeter-pipor är 3 950 gram. Det finns ett mindre antal sådana dubbelstudsare i 400/360 i Sverige och det är trevliga vapen, väl lämpade för klass 1-jakt här hemma.