Nikon Sport Optics
Krönika om en viltolycka:

”Bakom ett hörn står döden på lur”


Leif Andersson 2011-09-22

En trafikdödad älg bärgas vid en väg. För den som drabbas av en viltolycka är händelsen inte längre bara en siffra i statistiken.
Bild:Ejnert Anderssen
En trafikdödad älg bärgas vid en väg. För den som drabbas av en viltolycka är händelsen inte längre bara en siffra i statistiken.

Snart börjar viltolycksrådets kampanj för att minska antalet viltolyckor i trafiken. Jakt & Jägares nyhetsredaktör Leif Andersson berättar om när döden bokstavligen stod på lur vid vägen.

Vi har lämnat Östgötaslätten bakom oss och börjat köra upp för Kolmårdens stigningar. Det är mörkt när vi susar fram längs motorvägen som i mjuka böjar slingrar sig fram genom det karga skogslandskapet.
Sträckan har jag kört minst 1000 gånger då jag i åtta års tid, varannan helg, i ur och skur, året om, hämtat min yngsta dotter för att hon ska få komma hem till pappa och syskon i Huddinge. För så anser socialtjänsten att det ska vara.
Den första tiden var flickan bara ett år. Att då hålla henne vid gott mod under en 30-milaresa krävde en hel del uppfinningsrikedom. 

”Imse vimse spindel”
”Imse vimse spindel klättra upp för trå’n” är en ramsa som den idag nioåriga dottern är minst sagt trött på. Men som tvååring fann hon stort nöje i att pappa sjöng och samtidigt visade med händerna hur Imse vimse spindel klättrade medan han styrde med knäna.
Ja, jag vet! Jag hörde det där! Det var vansinnigt! Men berätta då hur man underhåller en ettåring under en trettiomilafärd?
Nåväl. Jag klarade de första åren och resandet har numera blivit betydligt mindre riskabelt. Den här fredagen hade jag hjälpt en bekant att flytta. Nu satt vi i en hyrd Mercedeslastbil på väg hem. Jag, nioåringen och hennes 18-åriga syster.
Ljusen från den mötande trafiken strålar oavbrutet emot oss. Det är inte möjligt att slå på helljuset. Men vad gör det. Jag kan vägen utan och innan efter alla år och viltstängslet på båda sidor om vägen håller skogens invånare borta.

”Vi sjunger nåt pappa”
– Vi sjunger nåt pappa, säger nioåringen.
Nioåringen väljer favoriten Cornelis Vreeswijk och snart hörs ”Jag hade en gång en båt” i förarhytten. Var och en sjunger var sin vers enligt noggranna instruktioner från den yngsta.
Ljusen från bilarna på andra sidan vajerräcket strömmar utan avbrott mot oss medan vi sjunger. Det är varmt och det är skönt i kupén. Vi tuggar choklad och instrumentens färgade sken lyser hemtrevligt. Vi är på väg hem till hundar och katter och två dagar tillsammans. Det är positiv förväntan i luften.
Vi byter melodi och nu blir det ”Somliga går med trasiga skor” som fyller den lilla lastbilshytten.
”…tills dom har slutat gå” sjunger vi medan vi rullar på i 110-120 som alla andra.

Susar förbi Statoilmacken
Vi susar förbi avfarten till Statoilmacken i Stavsjö.
”Jag är en tvivelaktig figur, duger ej mycket till. Bakom ett hörn står döden på lur, han tar mig när han vill” sjunger vi unisont medan den aldrig sinande strömmen av mötande billjus flyter förbi några meter till vänster.
Men, så händer något! Ett mötande billjus blinkar till som om föraren blinkade mot oss och så..! och så..! Men för he..! Den kommer ju rakt emot oss!
Vi ser hur den mötande bilen skär snett över sin vänstra fil, fortsätter ut över vägrenen och far rätt in i vajerräcket till vänster om oss. Hade inte räcket varit där hade den rammat oss.
På vår högra sida finns ett stålräcke. Jag kan inte stanna på ett säkert sätt. Det gäller att köra 100 meter till innan räcket tar slut så jag kan köra vår bil helt av vägen.

Ringer 112
Ungarna får order om att inte gå ut medan jag tar telefonen och slår 112 och sticker tillbaka mot olyckan. Rattfyllo? Somnat vid ratten? Föraren sjuk? Tankarna far genom skallen.
Det är så mörkt att jag nästan inte ser någonting mer än de bländande billjusen. En stillastående bil med påslagen varningsblinkers syns. Är det olycksbilen?
När jag kommer närmare ser jag den krockade bilen inkörd i mitträcket. Den är helt svart och inget liv märks.
Bilen som blinkar har körts av en förare som liksom jag stannat för att hjälpa till.
Killen med den blinkande bilen hojtar från andra sidan och jag lyckas springande mellan några bilar ta mig fram till olycksbilen.
Men vad ska jag få se?

Biltaket är bortrivet
På den mörka och tysta bilen, som står mot vajerräcket, är hela framrutan borta. Taket är upprivet ända bak till baksätet. Det är som om någon rivit upp en sillburk lite slarvigt. Framför bilen ligger en död, halvstor älg.
När jag ser ner i hålet, där taket och framrutan tidigare funnits, ser jag två gestalter sittande där inne. På förarplatsen är en prydlig kille i långärmad smårutig skjorta och med blod i ansiktet. Dock inga öppna sår som jag kan se.
Vid hans sida finns en person som jag inte kan säga om det är en man eller kvinna. Men håret är långt så jag gissar att det inte är en man. Underdelen av ansiktet och munnen är en blodig sörja. Det rosslar då och då från huvudet. Ögonen är slutna.

Föraren stirrar tyst
Förarens ögon är däremot helt öppna och han stirrar tyst, ömsom på mig, ömsom på den andra bilföraren som stannat. Olycksföraren ser fullständigt frånvarande ut.
Vi pratar med honom, men han fortsätter att tigande bara se från den ena till den andra. Det verkar som om han tror att vi är från mars eller att vi tänker råna honom.
Några meter vid sidan av oss dånar hela tiden den aldrig sinande strömmen av bilar förbi.
Den andra killen får ut sin varningstriangel och springer bort med den medan jag stannar kvar och försöker få kontakt med paret.
Den positiva stämningen i vår bil några minuter tidigare har nu förvandlats till något som liknar en krigszon. Bilarna dånar förbi några meter ifrån oss på båda sidorna med oförminskad fart och utgör ett konstant dödshot.

Metallbitarna sprätter runt
Någon slags klämmor från vajerräcket har lossnat och ligger på vägbanan. Jag hör hur metallbitarna sprätter iväg varje gång en bil kör på dem. Jag är rädd att någon ska flyga iväg med kraft och träffa mig i skallen.
Bilarna kommer för tätt för att det ska vara möjligt att springa ut och sparka bort klämmorna. Trafiken dånar runt omkring oss men inifrån bilen är det kusligt tyst.
Då och då rosslar det dock från personen i passagerarsätet medan föraren fortsätter att tigande enbart titta på oss.
Den andra killen kommer på att olycksparet kanske inte talar svenska. Vi försöker med engelska, men utan resultat.
Vad ska vi göra? Ska vi ta ut dem? Men tänk om nacken är skadad.
Men om bilen börjar brinna? Det ryker i alla fall inte.

Försöker få upp dörrarna
Dörrstolparna är ganska intakta. Vi försöker få upp dörrarna utan att lyckas.
Plötsligt börjar killen på förarplatsen att sakta och trevande tala.
– Vad har hänt? säger han, Vad har hänt? Vad har hänt?
Gång på gång berättar vi att han krockat med en älg och att hjälp är på väg.
Bit för bit klarnar föraren. Han berättar var paret kommit ifrån och vart de ska. Han berättar att han heter Martin.
– Martin, säger jag och försöker hålla igång konversationen medan bilarna dånar förbi oss på båda sidorna och de där förbannade klämmorna från räcket då och då smäller iväg någonstans där ute i mörkret.
En bit av den splittrade frontrutan sitter kvar till vänster om Martins huvud. Jag bryter bort en bit så den inte ska skära in i hans öra.
Martin vaknar mer och mer och upptäcker till slut personen vid hans sida.

”Hon dör ju, hon dör!”
– Mia! Mia! Ropar han och försöker ruska liv i henne.
Låt henne vara! Hon kanske har skadat nacken, försöker vi och jag tar Martin i armen.
Han förstår men efter en stund kan han inte hålla sig längre utan börjar ruska henne på nytt.
– Hon dör ju! hon dör ju! ropar han.
Och vad f-n ska jag säga! För det är precis vad jag innerst inne tror. Jag tror att Mia sitter där i framsätet på en bil, utan framruta och utan tak på en mörk motorväg mitt i Kolmården, och att hon kommer att dö inför våra ögon. Kvävd av sitt eget blod! Där står jag fullständigt utan möjlighet att hjälpa!
Var är den förbannade ambulansen!
Jag försöker lugna Martin. Håller honom i handen, genom hålet där framrutan tidigare fanns, och småpratar.

Kvicknar till allt mer
Han kvicknar till allt mer. Efter ett tag börjar han försöka öppna passagerarsidans dörr inifrån. Till slut lyckas han med det vi inte klarat utifrån.
Nu är det i alla fall lättare och få ut dem om det blir nödvändigt. Samtidigt har Martin haft något att syssla med.
Äntligen syns något blått långt där borta i fjärran! En polisbil och en ambulans dyker upp och vi vinkar som galningar tills ambulansen bromsar in framför oss. En rad brandbilar ringar in oss. Hela olycksområdet badar snart i ljus.
När jag tar Martin i armen och säger hej ser han på mig och säger tack och kramar min hand. Bredvid honom arbetar sjukvårdarna med att suga ut blod från Mias mun och försöker högljutt få kontakt med henne.
När jag går tillbaka till vår bil tänker jag: ”Hon levde i alla fall när jag lämnade. Nu är ansvaret någon annans.”

Det kunde ha varit vi
Tillbaka i vår bil frågar döttrarna ivrigt ut mig när vi rullar iväg igen. Jag berättar så sakligt som möjligt utan alltför preciserade detaljer.
Efter ett tag säger plötsligt 18-åringen.
– Det kunde lika gärna ha varit vi!
Vad ska jag svara? Hon har ju rätt. Älgkalven hade tagit sig in innanför viltstängslet och hittade sedan inte ut. Det som hände kunde lika gärna ha skett på den norrgående sidan som på den södergående.
Ett djur som kommer in mellan viltstängslen hittar mycket sällan ut.

Ingen mer sång
Det råder ingen tvekan om saken. Vi var kanske några sekunder från att dö. Med den lilla lastbilen vi åkte i hade älgen inte flugit upp och skalat av taket utan gått rakt genom rutan. Då hade det varit slut för oss alla tre.
”Jag är en tvivelaktig figur, duger ej mycket till. Bakom ett hörn står döden på lur, han tar mig när han vill”, sjöng Cornelis Vreeswijk.
Vi sjöng inte mer under resten av resan, trots att det fanns viltstängsel hela vägen.
Fotnot: Namnen är fingerade.

Kommentera     Tipsa en vän     Skriv ut




Kommentarer
1. Hmmmmm..... CE 2011-09-23



Mest kommenterade


Passa, flå och stycka

NY2013_jaktledarutbildning

NY2013_dinvagtilljagarexamen

NY2013_solensgang

NY2013_jakttidtabell

NY2013_jagarmarknaden


NY2013_jagarnytt
NY2013_aimpoint_höger

bearskin_sommar2014

NY2013_nordicsportsman_stortavla

NY2013_swarovski_högerspalt

ABC Vildmarks Erätukku stortavla

NY2013_Chevalier_minitavla

Halla foder stortavla

MMSjakt