Det stundar vargjakt och en del jägare jublar över beskedet. Själv tänker jag inte delta. Det grundar sig bland annat i det avskyvärda faktum att löshundsjakten är och kommer att förbli fördärvad i stora delar av Mellansverige, oavsett den kommande jakten. Enkelt uttryckt kan min ståndpunkt skrivas: Lite vargjakt? Nej, tack.
Att visa makt är fult i Sverige. Det har flera humanistiska forskare, bland annat etnologer (folklivsforskare), visat i avhandlingar under årtionden. Ta exempelvis Försäkringskassan, som är en mycket maktfullkomlig inrättning och styr och ställer i människors liv på alla möjliga sätt. De senaste åren har svenskar haft väldiga problem att få sina pengar i tid, bara för att nämna något.
”Hej, det är från Försäkringskassan”
När Försäkringskassan gör reklam för sig själv, talar till folket, skriver man bland annat ”Hej, det är från Försäkringskassan.”
Ett slags folkligt tilltal, som från kompis till kompis, med en avsändare som man minsann inte behöver vara rädd för. En taktik som i grund och botten är avsedd att minska motsättningarna mellan den som har makten och den som utsätts för den.
På samma sätt har etnologer, med framgång, problematiserat hur samhället försöker återta kontrollen när exempelvis nya ungdomsgrupperingar börjar ställa till problem. Fryshuset i Stockholm är ett lysande exempel. Bjud in värstingarna i den demokratiska beslutsordningen, så är de snart oskadliggjorda.
Har aldrig frågat de utsatta i vargbältet
Nu gör samhället samma sak i vargfrågan. Staten inser nämligen att man i kollektivets namn gjort någonting mycket fult – man har visat makt, bestämt att varg ska införas i det svenska landskapet och att lejonparten av problemen ska koncentreras till vargbältet i Mellansverige. Detta utan att fråga dem som är utsatta.
Reaktionerna från de drabbade har inte låtit vänta på sig. Vi har fått ett samhälle där människor, som är beredda att döda varg illegalt, hyllas som hjältar i sina hemområden (läs rapporten från Brottsförebyggande rådet). Vi har fått ett samhälle där män och kvinnor, som inte dragit på sig fortkörningsböter tidigare i sina liv, är beredda att begå grovt kriminella handlingar.
Ingen konsekvensanalys
Vilka konsekvenserna av vargens återinträde i Sverige är, vet vi alla i dag, eller borde i alla fall veta. Jag lämnar det därför därhän i den här lilla betraktelsen.
Det värsta av allt är att denna stora omställning för landsbygdens befolkning genomförts utan någon som helst föregående konsekvensanalys. Den ska göras ”sen”, år 2012.
Om jag så bara startade ett litet företag i min trädgård i Västerås, skulle samhället kräva en miljökonsekvensanalys. Jag skulle vara tvungen att berätta på decimalnivå vilka utsläpp, vilken trafik och vilket buller jag avser att utsätta omgivningen för. Utan sådan analys, inget företag. Lätt som en plätt.
Projekt varg suddade ut spelreglerna
Men inte när det gäller samhällets gigantiska ”Projekt varg”. Alla spelregler är utraderade och man pekar med hela handen på att beslutet är taget i demokratisk ordning. De mest balanserade och samarbetsvilliga blir röda om kinderna och går upp i lätt falsett och hänvisar till EU – ”tänk på habitatkraven” och ”tror du verkligen att vi kan utrota...”
Vi som trots allt protesterar blir kallade allt från extremister till foliehattar. Vi är alltså idioter.
Jag träffade i början av 1990-talet 83-årige Olof i Sandviken, en mycket ödmjuk man med stor portion humor och en gnistrande personlighet. Hans pappa var den förste fackföreningsledaren på Järnverket i stan och miste bland annat sin anställning på grund av sitt fackliga engagemang.
Vikten av att hålla samman
Olof kunde berätta hur till exempel August Palm satt i familjens kök och agiterade vikten av att hålla samman i arbetarrörelsen. Med militanta arbetsgivare blev motståndet och sammanhållningen naturligtvis stor.
Det fick bland annat till följd att Olof, sina 83 år till trots, aldrig hade sett en idrottslig tillställning eller druckit en droppe alkohol.
– Pappa kallade det för ”opium för folket” och menade att det var påfund bara för att hålla oss arbetare lugna, sa Olof.
På den tiden betalade bruket i Sandviken ut lönen i form av brännvin till de anställda som valde det. De ordnade också idrottsarrangemang för folket att förlusta sig vid. Då ska vi minnas att förhållandena för den svenska arbetarrörelsen var vidriga i början av 1900-talet. Det minsta dessa arbetare behövde var sprit i lön och idrottsarrangemang som tidsfördriv.
De tidiga fackföreningsledarna genomskådade alltihop och tack vare det fick vi en ändring.
Jägarna ska vara glada och tacksamma
Nu ska vi i jägarkåren i Sverige få förlusta oss, och den här gången kallas festen licensjakt på varg. Vi ska också vara glada och tacksamma för denna stora eftergift från samhället.
Där ska vi sitta, du och jag, och glädjas över vår framgång, att vi fick som vi ville – att vi kanske ska få skjuta en varg och hänga upp skinnet i gillestugan. Vi ska se det som en brakseger, som någon vargvänlig debattör uttryckt det, en stor folklig fest, trots att det handlar om ett djur vi aldrig önskat oss och aldrig kommer att kunna äta eller ha någon annan glädje av.
Ska lugna ned känslorna
Planen handlar egentligen inte om någonting annat än att lugna ned känslorna.
För mig innebär jakt att jag skjuter ett djur för att jag avser att konsumera det, i bästa fall ett ostressat djur som inte anar någonting utan dör i steget. Nu erbjuds jag vargjakt men inte alls för att det handlar om ett viktigt jaktligt byte som ger klimatsmart mat från ett djur som inte plågats, utan för att jag möjligen kan få ett skinn som hänger på väggen eller värmer min stjärt i TV-fåtöljen.
Personligen har jag till och med svårt att höja mitt vapen mot ett djur som inte är avsett att bli mat. På samma sätt har jag svårt att äta djur från de stora köttfabrikerna, de där som nästan plågar livet ur kor, grisar och kycklingar innan de slutligen ligger snyggt förpackade i affärernas kyldiskar.
Löshundsjakten är ändå fördärvad
Dessutom har jag en princip: Delta inte i något som motståndaren infört för att få dig att bortse från det övergrepp du utsatts för.
Oavsett om jägarna nu lyckas skjuta 27 vargar, kommer löshundsjakten att vara fördärvad i stora delar av Mellansverige – för all framtid, i alla fall med nuvarande politiska inriktning. Tänk på det här, du som sitter där med ett snett, förnumstigt leende i mungipan och höjer din studsare mot en varg.
Min uppfattning är klar: Låt dem som beslutat om vargens återinträde i Sverige nu ta hand om den så kallade förvaltningen, i mina ögon ”uppstädningen”.
Vi har ju också ”jägarvänner”, många som inte är berörda av vargen, duktiga människor som minsann vet hur viktigt det är att vara liberal och samarbetsvillig för att vara politiskt korrekt. Det är de som kallar dig och mig för extremister.
Låt dem ta hand om jobbet tillsammans med andra som jobbat hårt för att vi ska ha rysk varg i Sverige.
