Vargjakt – absolut inte

Skribenter på debattforum med jaktanknytning har idiotförklarat mig efter fjolårets krönika, där jag förklarade att jag inte tänkte delta i den stundande, historiska, vargjakten. Någon tycker att texten är bland det dummaste vederbörande läst, någonsin. En annan tycker att jag argumenterar som en femåring och efterlyser tillförsikt och framtidstro. Krönikan har i alla fall uppnått ett publicistiskt mål – den har blivit läst och debatterad. Så ska det fungera i en demokrati. Man ska kunna föra fram olika åsikter och granska dem från olika utgångspunkter.

Sämre läge än någonsin 
Så långt, allt väl. Men i själva sakfrågan är läget sämre än någonsin. Den djävulska planen är nämligen att hela den svenska vargstammen, fler än vi har i dag, ska finnas i ett bälte över Mellansverige. Löshundsjakten kommer att slås ut på lejonparten av arealen. Är jag inte väl konspiratorisk när jag påstår det? Nej, tyvärr. Jag ska förklara.
Miljöminister Andreas Carlgren har varit ytterst tydlig. Taket för vargstammen, 210 individer, är tillfälligt och kommer att följas av ett högre tak. Vi ska alltså ha fler vargar än 210. Hur många vet vi inte ännu - utredning pågår.

Var ska vargarna vara? 
Var ska vargarna vara, då? Norrut, i renskötselområdet, får de inte slå sig ned. Där finns samerna och i Sverige finns en bred politisk enighet om att samerna som ursprungsbefolkning ska skyddas från fasta vargetableringar. Renskötsel och vargetableringar går helt enkelt inte ihop och då ska det dryga 2000 människor, renägare och anställda, som lever fullt ut på renskötsel skyddas från varg. För det får de 52 procent av landets yta fredad från vargrevir.
Söderut åt, då? Där finns ingen synlig bred politisk enighet, men vargforskaren Olof Liberg har ett budskap som jag undrar om politikerna kommer att ignorera:
– Längre söderut kan vargen inte vara, för det kommer att kosta en helvetes massa pengar att stängsla in allt tamboskap där. Vargen ska vara ungefär där den är i dag, säger Liberg.

Allmogejägarnas löshundsjakt offras
Redan nu är det förknippat med mycket stora risker att släppa löshund vid jakt i vargbältet. Med ytterligare vargar och klara gränser norr- och söderut, kommer löshundsjakten i stort sett att vara eliminerad i vargens utbredningsområde inom några år. I alla fall i den folkrörelse där hunden också är en kär familjemedlem, bland allmogejägarna som inte vill riskera att hundens dödas av ett stort och potent rovdjur under en jaktdag.
Garmin Astros inträde i löshundsjakten har gjort att vägar, järnvägar, vattendrag och en massa andra farligheter kan undvikas effektivt. Men mot jakthundsdräparen vargen hjälper hittills ingenting.

På forskningsfronten – intet nytt 
På forskningsfronten kring varg och jakthundar är det samma läge som i nyhetsrapporteringen många år under första världskriget och västfronten: Intet nytt.
De mer balanserade på bevarandesidan har ett enkelt recept: Sluta släppa hundarna, så blir de inte dödade. Extremisterna vill ha bort mänsklig jakt helt.
De båda jägarorganisationerna har olika recept för att lindra plågan. Svenska Jägareförbundet säger max 150 vargar och max en till två föryngringar i varje län. Mot det står alltså vargforskaren Olof Libergs utritade geografiska gränser.

”Det är Liberg, det”
– Det är Liberg, det, men vi som jägarorganisation kan inte acceptera att alla vargar ska trängas i Mellansverige, säger Jägareförbundets rovdjursexpert, Gunnar Glöersen.
Jägarnas Riksförbund menar att lokal demokrati ska avgöra. Varje län ska med en bred folklig representation i det beslutande organet få avgöra om man ska ha varg.
– Punkter som måste beaktas är de socioekonomiska, biotopfrågor, närings- och fritidsverksamhet. Det vill säga, tycker människor att varg passar in i området där de bor? Inskränkningar i de olika kriterierna ska vara skäliga för enskilda invånare, säger Per Wanström, generalsekreterare i Jägarnas Riksförbund.

Inte utrotningshotad 
JRF anser inte heller att den svenska vargen är utrotningshotad – eftersom våra vargar utgör den västligaste delen av en finsk-rysk stam.
I 2001 års rovdjursbeslut slog en majoritet av riksdagen fast att enstaka vargföryngringar ska få finnas i de vidsträckta skogarna i Norrland, vinterbetesområdena i renskötselområdet. Politiken står rent teoretiskt fast eftersom frågan aldrig omprövades i det senaste rovdjursbeslutet.
Den praktiska politiken bedrivs dock inte efter det beslutet. I en intervju i Jakt & Jägare har miljöminister Andreas Carlgren, via sin pressekreterare, meddelat att regeringen inte vill se några vargrevir i renskötselområdet.

Alla till buds stående medel
Det innebär att den svenska vargstammen är i det närmaste isolerad från invandring. Några enstaka långvandrare kanske slinker igenom Norrland, men på det hela taget räcker det inte för att vargarna ska få en gynnsam bevarandestatus. Istället ska samhället ingripa med alla till buds stående medel och skjutsa vargar till Mellansverige.
De organisationer som vill ha en stark vargstam i landet protesterar och vill tillåta varg bland renarna. I en överklagan till EU av den svenska vargjakten är frågan om det vargfria renskötselområdet ett stort nummer. Ett land som hyser ett utrotningshotat djur är skyldigt att låta det finnas på hela landets yta – annars ska landet i fråga ha förhandlat sig till undantag. Sverige har inget undantag.

Hur väljer regeringen? 
Då är frågan om regeringen kommer att ändra den praktiska politiken och köra över en liten ursprungsbefolkning i en fråga som är kraftfullt laddad både symboliskt och praktiskt för samerna.
Kommer man att ta fram stora plånboken och betala skador och förebyggande åtgärder i de sydligaste landsdelarna? Kommer samhället att aktivt verka för att vargarna fördelas så rättvist som möjligt i landet? Mitt svar är knappast. 
Låt oss nu leka med tanken att det aldrig slutits någon uppgörelse om vargflytt i utbyte mot vargjakt. Låt oss ponera att regeringen varit tvungen att förlita sig till att vargstammen växte till naturligt. Lyssnar man på erkända genetiker skulle stammen behövt bli avsevärt större.

”Eftergift gentemot jägarna” 
Vargarna är mer släkt med varandra än helsyskon och även om det inte syns några iögonfallande defekter till följd av det just nu, riskerar en sådan stam att dö ut. Kanske skulle vargstammen behövt vara 1 000 individer för att anses livskraftig. Titta på vargkartan och bedöm hur stort vargbältet varit då. Titta vilka befolkningstäta områden som hade berörts. Vad hade det kostat samhället? Vad hade det kostat i lidande och förluster för landsbygdsbefolkningen?
Min teori är att regeringen såg framför sig skenande problem och kostnader och drog en lättnadens suck när underskrifterna fanns på papperet som uppgörelsen signerades med. Men med munnen sa regeringen att den upplåtna jakten var en eftergift gentemot jägarkåren.

Aldrig i livet 
Så nu står vi där. Vi är på väg att få en livskraftig stam av vargar som på sikt kommer att ha i princip samma genetiska uppsättning som de tiotusentals vargar som finns i de väldiga ryska skogarna. De ska fortsätta hållas geografiskt isolerade, men samhället ska inte sky några insatser för att på konstgjord väg hålla dem vid liv.
Jag ser hur löshundsjakten är på väg att slås totalt i spillror i de mellersta landsdelarna och för det förväntas jag ställa upp och hjälpa till med "förvaltningen". Jag förväntas acceptera.
Under svåra förhållanden ska jag frysa häcken av mig i en jakt där det inte ens finns några reella chanser att lindra vargplågan. Dessutom ska jag glatt ta emot mordhot från extremisterna som vill stoppa jakt helt - och stå ut med att hånas och förlöjligas i de etablerade medierna.
Vargjakt? Absolut inte. Aldrig i livet.