Dags att utveckla former för modern vargjakt

Oberoende av orsak finns det positiva delar med högre dygnstemperatur i våra nordliga områden. Men det känns lite overkligt att det varje morgon är mot 10 plusgrader klockan 4 på morgonen. 

Yngre jaktkamrater har blivit upplysta om kärvare jaktdagar, då vi fått snö under första älgjaktsveckan i september. De ska inte få tro att det alltid är så här bekvämt och att myggspray är viktigare persedel än superunderställ.

Efter första älgjaktsveckan hade också mer än 75 procent av tilldelningen på 243 björnar fällts. 

Det känns uppenbart att förbundets förslag på 314 björnar i tilldelning skulle ha antagits.

I både Dalarna (utanför renskötselområdet) och Gävleborg var tilldelningen redan helt utnyttjad i början av september. 

Att jägarkåren genomför björnjakten på stort allvar visas också med att i stort sett alla skjutna björnar är återfunna.

Regeringens rovdjursproposition har behandlats av riksdagen.

Jag hoppas att de som främst påverkas av rovdjurspolitiken lokalt får komma till tals. Detta är en fråga som bör få bestämmas så nära som möjligt av dem som berörs.

Själv fick jag bevista Kruppa fäbod i Dalarna för några veckor sedan och se det ”tivoli” som iordningställts för att skrämma vargen. 

I vart fall verkade fåren själva vilja undvika detta och var självmant kvar i den välhägnade fållan. Fäboden utanför var nämligen inhägnad av ”lapptyg”, som hade förstärkts med lampor.

Utanför startade ljudsignaler när någon passerade vissa punkter i skogsbrynet. Jag undrar vad anfäderna, som startade denna fäbod för 500 år sedan, skulle ha tänkt om detta?

Själv tittar jag efter vad Olaus Magnus skriver om vargar i sin krönika över de nordiska folken från 1519.

Han beskriver vargar och dess grymma framfart, som kräver att vägfarande måste vara lika välrustade med pilar och bössor när de besöker kyrkan som när de ska dra i här mot rikets fiender.

En spännande fråga blir hur många vargar som ska skjutas denna vinter. Få vågar uttala sig och istället sker raskt nedräkningen och minskning i antal av vargstammen från forskares sida.

Min egen analys blir att vi hittills har underskattat vilda djur­stammar när det gäller älg, gäss, björn och vildsvin. Dessutom har åtgärder mot för snabb tillväxt satts in för sent. Vi har även underskattat vargstammens antal.

Om jag ändå använder information lämnad av Viltskadecenter om 270 vargar före 2009 års kullar med nya vargvalpar och fortsatt 16 procent nettotillväxt finns det 313 vargar (efter dödlighet och skyddsjakt) denna vinter att beskatta.

Därmed bör 103 vargar få skjutas på licensjakt om stammen ska frysas till 210 individer.

Hur vi ska genomföra vargjakt behöver planeras. Det här är ett pionjäruppdrag i modern tid för våra distrikt och lokalavdelningar i de berörda områdena att samverka omkring.

Vargens revir verkar i genom­snitt vara nio-tolv kvadratmil, så det är stora områden som kan beröras av en vargjakt.

För att hitta svensk erfarenhet läser jag i Norrlands jakt och fiske från 1906 om vargjakt, som främst genomfördes i norra Sverige som ”långvarigt och ihärdigt förföljande” på skidor i lös snö av grupper på ofta 15-20 personer. I de södra delarna av landet anges varggård, gropar, skallgång och drevjakt som vanliga jaktsätt.

Andra sätt som beskrivs är att vid lyan döda både ungar och äldre djur samt ”de kosmopolitiska fångstsätten med sax och förgiftadt bete”.

Flera av dessa fångstsätt kommer inte på fråga idag, men delar av äldre teknik kommer att behöva tas i bruk åter igen. Jag hoppas att tillräckligt många jägare vill utveckla modern vargjakt, så vi kan uppnå en acceptabel varg­stam på sikt.

Därtill hoppas jag att de flesta av oss jägare får goda möjligheter att utöva ”vanlig” jakt i dessa dagar.

Ta gärna tillfället att ta med någon yngre med ut, så ännu fler får uppleva jaktens tjusning!