Rovdjursbördan måste bäras lika, oavsett var vi bor

Rovdjurspolitikens målsättning är ju att rovdjursstammarna skall sprida sig i hela landet, men är detta verkligen realistiskt? En varg i området Uppsala-Norrtälje-Stockholm var tydligen en för mycket. En stor del av Sverige utanför nuvarande utbredningsområde kan väl sägas påminna om det nu aktuella området.

Det innebär att det i allt väsentligt även i framtiden är de nu hårt prövade områdena som även i framtiden skall bära bördan av dagens rovdjursförvaltning. Detta är självklart helt oacceptabelt.

Protesterna mot skyddsjaktsbeslutet var därför inte helt oväntade och är ju på något sätt logiska, men ändå fel.

Skjutas vid bebyggelse

Rovdjur i närheten av bebyggelse är på fel ställe och skall skjutas, oavsett om det gäller Stockholm, Vansbro, Voxna eller vilken annan plats som helst. Det är ju här som det har blivit fel. Toleransnivån får inte vara högre för dem som bor utanför storstäderna. Rovdjursbördan måste bäras lika, oavsett var vi bor.

Om detta skall vara möjligt måste det totala antalet rovdjur minskas.

Detta framstår med mycket stor tydlighet i hanteringen av problemen med Stockholmsvargen.

Stora delar av Sverige kommer aldrig att kunna bära några stammar av rovdjur. Ju fortare våra beslutsfattare inser det, desto mindre smärtsam blir processen att komma tillbaka till nivåer som kan accepteras och hanteras.

Demokratiska beslut

En regional förvaltning med full beslutanderätt är enda rimliga vägen.

Då menar jag inte att tjänstemännen på länsstyrelserna skall fatta dessa beslut, utan de måste fattas av demokratiskt sammansatta styrelser som kan och skall stå till svars inför lokalbefolkningen.

Vilka politiker och partier är beredda att gå i täten för denna förändring?

I avvaktan på detta borde det inte vara så svårt för dagens regering att snarast följa rovdjursutredarens förslag att frysa vargstammen på ettappmålet 200, vilket innebär omedelbar jakt på mellan 50 och 100 individer. Vad väntar man på?

Nu till något mycket roligare. Hundvalpen Eros, 8,5 veckor, har blivit en ny familjemedlem.

Han kommer från mina egna hemtrakter i Hälsingland, närmare bestämt Los.

Karelare-vit älghund

Eros är en korsning mellan vit älghund och karelsk björnhund och påminner mycket om Tuff, som har funnits på bild på ledarsidan under många år.

Om Eros kommer att bli lika lyckosam som Tuff återstår att se.

Vi skall i vart fall göra det bästa för att hjälpa honom på vägen.

Jag önskar er alla ett gott slut på 2008 och att vi alla får ett riktigt bra jaktår 2009, både vad det gäller jakt och politiska beslut.