Anders Johansson säger att man måste ha en väldigt stor portion ödmjukhet och inse att modellens indata är alldeles för osäkra för att det ska gå att förlita sig helt på den teoretiska beräkningsmodellen.
Sveaskog har liksom andra skogsbolag varit delaktiga när underlaget till kalkylprogrammet har tagits fram av Sveriges lantbruksuniversitet. En första version, som hade missat den starka påverkan som framför allt varg har på älgstammen, fick bakläxa och har gjorts om.
Men Anders Johansson är tveksam även till den version som i år lanseras under namnet LST Moose.
Sveaskog har utifrån den aktuella beräkningsmodellen kontrollräknat ”baklänges”, alltså gjort beräkningar med samma typ av grunddata som i kalkylprogrammet.
– Enligt de beräkningarna tog älgen teoretiskt slut i flera av våra områden för kanske fyra år sedan, men i verkligheten ser det inte så ut. Det finns älg. Vi har ju områden där vi har haft en hög predation under ganska många år, och enligt kalkylprogrammet skulle rovdjuren redan nu vara utan mat för de äter ju inte gräs. Men i praktiken har rovdjuren mat och vi har haft ett jaktligt uttag under de här åren. Det måste betyda att någonting inte stämmer.
Avgränsningen påverkar uträkningen
Anders Johansson tror själv att avgränsningen i geografin påverkar uträkningen, så att den i vissa fall hamnar snett. Älgarna kanske rör sig på andra sätt.
– Har man tur stämmer inventeringsområdet överens med älgens vandringar och cykler. Men i vår del av landet, där vi har hög migration, tycker vi inte att det fungerar. Det blir för orimliga siffror upp och ner. Det vittnar om att det finns faktorer som vi inte får in, vi vet inte hur stora rörelserna är i olika områden.
Han varnar för att det finns en risk med att alltför slaviskt följa en teoretisk modell.
”På givna förutsättningar räknar man fram en nivå av hur många älgar som finns. Problemet kommer när den bilden inte överensstämmer med den bild som både markägare och jägare har. Ska vi jaga och förvalta efter en teoretisk beräkning som vi själva inte tycker stämmer? Det blir ett verkligt dilemma.”
/ Anders Johansson, Sveaskog
– Med givna förutsättningar räknar man fram en nivå av hur många älgar som finns. Problemet kommer när den bilden inte överensstämmer med den bild som både markägare och jägare har. Ska vi jaga och förvalta efter en teoretisk beräkning som vi själva inte tycker stämmer? Det blir ett verkligt dilemma, säger han och rekommenderar att man i stället går ut och tittar på träd och buskar och se hur mycket som faktiskt är betat.
– Då ser man förekomsten av älg och andra hjortdjur.
Han tillägger att det blir ”ganska tröttsamt” för lokala parter att försöka övertyga en myndighet om att de inte tror att beräkningarna stämmer i just det här området.
Den bistra sanningen är att enligt kalkylprogrammet gör rovdjuren hela jobbet i betydande delar av Gävleborg. Jägarna ”behövs” inte.
Noll betesskador
Årets diskussion lär därför handla om huruvida det alls blir någon älgjakt på delar av Sveaskogs innehav i nordvästra Hälsingland.
Anders Johansson berättar om ett jaktmöte inför förra årets älgjakt.
– Vi utgick från vad vi sköt året före och ställde frågan om vi kan vi skjuta samma i år. Vi tyckte att vi kunde det men jägarna sa nej, älgstammen minskar. Så vi gjorde en kompromiss. Det är så vi vill arbeta. Vi vill inte följa en kalkyl uppifrån som vi inte har fullt förtroende för.
Kalkylprogrammet LST Moose, Sveaskog, privata markägare och jägare i Gävleborgs län är dock överens om två saker, att älgstammen minskar och att det är täta stammar av både björn och varg som är huvudorsaken.
– Det märks i ett bälte över delar av Hälsingland, södra Jämtland och Härjedalen att betesskadorna har minskat. När vi tittar på toppskottsbetning, vi gör varje år en egen inventering, då ser vi att det har skett en markant förändring där vi har sänkt betestrycket, säger Anders Johansson.
I vissa områden har toppskottsbetningen minskat med 100 procent. Men andra ord: noll betesskador. //
Läs vad Sveaskog, Svenska Jägareförbundet och Sveriges lantbruksuniversitet tycker om beräkningsmodellen som Naturvårdsverket har utvecklat. Länkar till artiklarna:
