Bohuslänningen Maria Falkevik flyttade som ung student upp till det område där Värmlands vargar först etablerade sig, till byn Osebol. Det var 2003 och Maria Falkevik läste viltkunskap på folkhögskola.
– Vi spårade varg och lo och var mycket ute i skogarna. I byn var det en granne som sa att vargen har funnits hela tiden, men att den har återupptäckts. Andra uttryckte starkt missnöje och sa att ser jag den så skjuter jag.
I dag är Maria Falkevik 42 år och kan konstatera att hon under halva livet har haft att göra med varg.
Hon vänder sig mot beskrivningen att människor som berörs av varg i Värmland har tappat förtroende för länsstyrelsen.
– Det är något som man ofta hör, att myndigheterna har tappat kontrollen och att tilliten är obefintlig, att det är totalt haveri. Det är en nattsvart bild som målas upp kring vargen, att man känner sig överkörd. På det stora hela stämmer inte det, man behöver nyansera den bilden.
Hon tycker i stället att värmlänningarna har lärt sig att leva med varg och att det är mindre av rädsla och upprörda känslor. Hennes jobb, som rovdjursansvarig i länet som har mest varg och där allt började, har blivit enklare med åren.
– Det är otroligt mycket mer lättjobbat nu än när jag började med det här. Det är väldigt tydligt att där man har haft varg länge är det inte upprörd stämning, man har kommit över den skärrade puckeln, inga konspirationsteorier. I dag är det mer: Hur gör vi nu? Hur ska vi få ihop ekvationen?
Ett exempel som hon nämner är vargspår. När vargen etablerar sig i ett nytt område blir människor oroliga om de ser vargspår i snön nära bebyggelse.
Lugnare i Värmland
I Värmland, menar hon, är det lugnare.
– Vi har inte den stämningen i Värmland i dag, absolut inte. Naturligtvis finns det konflikter, det kommer det alltid att finnas runt varg. Men huvudsaken är väl att man håller det på en nivå där man pratar om konkreta saker och hjälps åt att hitta lösningar?
Värmlänningarna har en praktisk inställning, enligt Maria Falkevik.
– Avskjutningen minskade ju stadigt när vargen kom tillbaka och började leva på älg. Men älgstammens täthet har inte påverkats, det är jaktutbytet som har minskat. Jägarna har varit duktiga på att kompensera för vargens uttag. Det är väl en av de stora grejerna här hos oss, man har fått snävare marginaler.
Detsamma gäller löshundsjakten. När man jagar med lös hund är det en risk att förhålla sig till, menar hon. En praktisk grej, även om hon förstår att det träffar i själen hos de värmlänningar som har stark anknytning till jakt.
Maria Falkevik har efter 20 år med varg i Värmland aldrig sett en varg ”på riktigt” i naturen. Däremot har hon i jobbet sett många döda vargar, och halvt drogade vargar som har vaknat upp efter sövning.
– Jag har hjälpt forskare vid märkning och stått och motat bort vargar, så att de inte ska gå och dränka sig i något vatten när de vaknar upp och är helt groggy och står och tittar på en på några meters avstånd.
Provtagning vid licensjakt
I samband med licensjakt har hon besiktat och tagit prover på döda vargar. Anledningen till den omfattande provtagningen på varje skjuten varg i Sverige är att licensjakten på en skyddad art motiveras av att man tar prover och får ökad kunskap, berättar hon.
– Det ska vara strikt kontrollerat, en typ av provinsamling. I fält tar man mått, väger och mäter olika delar av rovdjuret. Man chipmärker, dokumenterar skottplats, man pratar med skytten och jaktledaren, så det är en liten procedur.
Just nu är Maria Falkevik i en process att lämna jobbet som rovdjursansvarig på länsstyrelsen. Men hon lämnar inte arten varg som hon har levt med halva livet.
Nästa steg är att arbeta mer med samlevnad och ökad förståelse för människorna i vargens närhet.
– Vargen är inte vilken viltart som helst. Det är en jäkla skillnad mellan vargen och många andra arter. Det blir större frågor som tillit till myndigheter. Det blir en demokratifråga, större grejer, och då är det inte framför allt biologer som man behöver. Det blir min inriktning framöver.
Hon säger att hon tycker att hon har gjort sitt som rovdjursansvarig i Värmland.
– Det rullar på bra, även om det kanske inte låter så om man läser tidningen. Men i vardagen här på landsbygden så är det inte så stor dramatik. Det blir avvägningar och det kanske inte är populära beslut, men det är inte heller vår roll.
Läs tre röster om varg i Värmland:
Erica von Essen, Stockholms universitet
Maria Falkevik, Länsstyrelsen
