Sveriges vargpappa, som Anders Bjärvall inte har någonting emot att kallas, dömer ut flyttning av vargar. Redan på 1970-talet kände han till begreppet ”homing”

Sveriges vargpappa, som Anders Bjärvall inte har någonting emot att kallas, dömer ut flyttning av vargar. Redan på 1970-talet kände han till begreppet ”homing”

”Homing” känt i Projekt varg

En av de drivande krafterna bakom Projekt Varg, Anders Bjärvall, anser det meningslöst att flytta vargar.
– Vi studerade saken på 1970-talet och hittade vetenskapliga belägg för att många vargar tenderar att gå tillbaka till platsen de flyttades ifrån. Vetenskapligt benämns fenomenet som ”homing”, säger Anders Bjärvall.

Ansvariga för den svenska vargpolitiken håller andan just nu. Första flytten av den finskryska vargtiken misslyckades. Hon gick tillbaka till renskötselområdet igen. Vid den senaste flytten från Idre till Karlsborg tog man därför med hennes partner, en inavlad skandinavisk varg. Förhoppningen är vargarna är mindre vandringsbenägna när de släppts tillsammans.

Protokollförd diskussion 
Anders Bjärvall var på 1970-talet drivande inom Svenska Naturskyddsföreningens Projekt Varg, där planen bland annat var att plantera ut vargar i Mellansverige. I december 1979 höll Bjärvall och andra personer i projektet ett möte där man nämnde svårigheterna. Diskussionen protokollfördes:
”Erfarenheter från vargflyttning visar att det är nästan omöjligt att förbereda en flyttning så att vargarna stannar där de släpps. De tenderar att dra sig hemåt mycket snart, så kallad homing.”
Anders Bjärvall letar i sitt arkiv och hittar underlaget till det påståendet.
– 1972 gjordes det första ordentliga experimentet. Fem vargar födda i fångenskap flyttades på norra Alaskas kust, 280 kilometer söderut. Tre av de fem hade en klar vandringsriktning hemåt. En gick hela vägen tillbaka, säger Anders Bjärvall.

Gick hemåt 
1973 och 1974 flyttades fyra vilda vargar, två honor och två hannar, från norra Minnesota till norra Michigan. Tre av dem började vandra i riktning hemåt. En blev påkörd, en skjuten och en fångad i sax och avlivad.
– Min tanke är att vargarna hamnar i miljöer de inte känner till. De löper ökad risk att dödas. Samtidigt är tendensen klar, de allra flesta börjar vandra tillbaka mot platsen där de sövdes, säger Anders Bjärvall.
Mellan åren 1975 och 1978 gjordes ett gigantiskt flyttningsexperiment i amerikanska Minnesota. 107 vargar flyttades, 19 stycken av dem radiomärkta.

”Bättre flytta unga vargar” 
– Åtta stycken gick tillbaka hem, en till och med två gånger. Däremot såg man att det var bättre att flytta unga djur, sex till nio månader gamla. De äldre verkar ha en mer utvecklad tendens att söka sig hemåt igen, säger Anders Bjärvall.
I det gigantiska experimentet i slutet av 1970-talet flyttades vargarna då många av dem attackerat tamboskap. Bjärvall konstaterar att flytten inte löste några problem, eftersom de istället började attackera tamdjur på andra platser.

Möter okända faror
Bjärvall har också egna erfarenheter av vargflytt. På 1980-talet var han personligen med och flyttade den så kallade Skånevargen från Skåne till Dalarna. Den vandrade omedelbart tillbaka söderut igen och sköts.
De två ytterligare misslyckade vargflyttarna i Sverige känner vi till. Finskryskan som gick tillbaka till renskötselområdet och den unge hanne från Galvenreviret som vandrade över 100 mil tillbaka till sövningsplatsen i Norrbotten och avlivades. 
– Min slutsats är att man inte ska hålla på och flytta vargar. De tenderar att gå hem och de ställer till problem där de hamnar. Dessutom möter de faror som de inte har lärt sig att hantera, säger Anders Bjärvall.