Studien görs av brittiske genetikern Michael W. Bruford. Han fick uppdraget av Naturvårdsverket 2014, innan den rödgröna regeringen beslöt att vargstammen ska utredas på nytt.
– Det här är en av många rapporter vi begär in. Vi lägger ständigt ut forskningsuppdrag i ämnen där vi känner att det behövs fler vetenskapliga studier, säger Maria Hörnell Willebrand, enhetschef vid Analys- & forskningsavdelningen på Naturvårdsverket.
Svårbegripligt
Michael W Brufords rapport diskuteras nu med forskare från hela västvärlden, bland andra Skandulvs förre samordnare Olof Liberg.
Dokumentet är på 77 sidor och så späckat med facktermer och svårbegripligt, att till och med Liberg och hans forskarkollegor påpekar det. Det är svårt för människor som inte är specialinsatta att förstå vad som skrivs.
Känsligt
Frågan är så känslig att Liberg inte vill låta sig intervjuas i webbradio om saken.
– Det blir ett väldigt liv, vad man än säger. Vi jobbar just nu med en rapport om vår syn på saken och då vill jag ha arbetsro, säger Liberg.
Studien syftar till att utreda vilka risker vargstammen löper att råka ut för inavelsskador. Frågan är hur många vargar det behövs.
400 eller färre
Jakt & Jägare ber Liberg berätta om sina slutsatser så här långt.
– Det har kommit in två invandrande vargar sedan 1991, dessutom har två flyttats från renskötselområdet. Det räcker inte utan vi måste få mer fart på införseln av nya vargar.
– Baserat på Brufords slutsatser är jag säker att vi klarar oss med 400 vargar om vi får in en ny varg var tredje år. Det kan till och med räcka med färre vargar i populationen, säger Liberg.
Allelerna en stötesten
En stötesten i diskussionen är de så kallade unika allelerna. Det är gener som kan bära på exempelvis immunitet mot framtida sjukdomar som i dag inte är kända.
– När rävskabben kom slogs 90-95 procent av rävarna ut i vissa områden. De som överlevde bar sannolikt på alleler som gjorde dem immuna. Dessa rävar byggde upp rävstammen på nytt.
Med en större vargstam ökar andelen gener som kan bära på skydd mot framtida sjukdomar.
Nya gener från öst?
En annan fråga i diskussionen är hurvida den karelska och finska vargstammen har tillräckligt utbyte av gener med vargar längre österut. I dag känner forskarna inte till det.
Om vargarna i Sverige, Norge, Finland och Karelen får tillräckligt med nya gener från vargar östliga vargar, behöver inte populationen vara lika stor som om den är isolerad.
”Måste väga in skadorna”
En del populationsgenetiker som deltar i debatten kring Michael W. Brufords rapport anser att den svensk-norska vargstammen måste uppgå till tusentals vargar.
– De gör en mycket sträng tolkning av vilka risker som är acceptabla. Det gör att vi inte har någon användning av deras slutsatser. Även om den exakta numerären på vargstammen inte är en vetenskaplig fråga, måste vi forskare ändå förhålla oss till ämnet.
– Vi måste väga riskerna mot de skador det medför att hysa en stor vargstam, säger Olof Liberg.
Han menar att det inte går att se på vargen som andra djurarter som människan räddar tillbaka till områden där de försvunnit.
– Det är få djur som ställer till så stor skada som vargen, konstaterar Liberg.
Insatserna kan omprövas
Han försöker lugna människor som är oroade över att inavel kan slå ut den svenska vargstammen.
– De ska framhållas att det inte finns någon annan djurart som vi har så bra koll på. Om det skulle visa sig att planen inte fungerar, att det börjar dyka upp missbildningar eller om kullstorlekarna minskar kraftigt, har vi god tid på oss att ompröva insatserna. Vi ser sådana tecken tidigt, säger Olof Liberg.
Naturvårdsverket har betalat Michael W. Bruford 220 000 kronor för rapporten. Naturvårdsverket kommer att redovisa verkets slutsatser senast den 30 september.
Läs det senaste utkastet av rapporten här.