”Tre år har gått men fallet är fortfarande ouppklarat. Hur kunde Kolmårdens tama vargar döda den skötare som matat dem med nappflaska?”
Så inleds Lars Berges reportage om de egna funderingarna kring olyckan i Kolmården. En kvinnlig djurskötare, 30 år gammal, dödades av den vargflock hon själv varit med och fött upp med flaska.
I de efterforskningar som Lars Berge gör har han pratat både med Mats Amundin, Kolmårdens zoologiska chef och med Daniel Weigend, som driver Lobo Park i södra Spanien, en anläggning där man studerar vargflockar.
Förstod inte riskerna
Mats Amundin menar att ingen kunde ha förutspått olyckan, eftersom man ansåg att vargarna betraktade sina skötare som artfränder. Varken han eller kollegorna hade förstått riskerna med hanteringen av vargarna. Än i dag vet han inte exakt vad som gick fel.
– Jag kan inte föreställa mig ett scenario där olyckan finns med. Det finns inga förklaringar som jag ser det. Jag menar, vi hade hållit på med det här i 30 år utan problem, säger Mats Amundin till Lars Berge och Svenska Dagbladet.
”Det är sinnessjukt”
Daniel Weigend och hans hustru Alexandra är de enda två som får närma sig vargarna i Lobo Park. Han visar ärr efter konfrontationer där vargarna testat honom.
Han är inte alls imponerad över hur vargarna hanterats i Kolmården. Särskilt inte över det faktum att man lät vanligt folk kramas med vargarna.
– Det är sinnessjukt. Det är vilda rovdjur vi har att göra med. Hägnet är vargarnas hem, deras revir. Det där är att jämföra med att du har en irriterande släkting som utan att fråga dig om lov bjuder hem vilt främmande människor till ditt hus, säger Daniel Weigend till Lars Berge.
Utredningen samlar damm
Idag, tre år efter olyckan, har den 500 sidor tjocka polisutredningen kring olyckan hamnat hos åklagarmyndigheten. Där ligger den och inget mer händer. I den finns det förhör med de som var inblandade och en obduktionsrapport som visar hur den 30-åriga kvinnan dödades.
Inget åtal är väckt i ärendet och det betyder att ingen ännu fått klarhet i vad som hände och ingen behöver ta ansvar.
Vill du läsa Lars Berges artikel? Klicka här!