När författaren Susanne Sternthal för något år sedan flyttade till Moskva slogs hon av de många halvvilda stadshundarna. I en artikel i den brittiska tidningen Financial Times beskriver hon Moskvabornas ambivalenta förhållande till stadshundarna med en uppmärksammad händelse då stadshunden Malchik höggs ihjäl av en känd rysk modell, Yulia Romanova, på en tunnelbanestation.
Malchik började skälla på Romanova och hennes hund. Istället för att gå undan tog Romanova upp en kökskniv ur sin lilla ryggsäck och högg ihjäl Malchik framför ögonen på övriga tågresenärer. Romanova arresterades och dömdes till ett års psykoterapi, samtidigt som det drogs igång en insamling och restes en staty av den dödade Malchik på tunnelbanestationen.
Men på grund av frågans känslighet är det numera förbjudet att döda stadshundar. Det har diskuterats sterilisering som ett sätt att hålla populationen nere. Men enligt vargforskaren och biologen Andrei Poyarkov, som i många år även studerat stadshundarna i Moskva, är det knappast nödvändigt. Åtgärden skulle dessutom vara väldigt svårt att genomföra och ha marginell effekt.
Hundarna skyddar staden
Poyarkov bedömer snarare att stadshundsstammen nått sitt tak. Maten räcker inte till fler och dödligheten hos valparna är hög. De som överlever ersätter i princip bara en vuxen hund. Och bara tre procent av övergivna tamhundar (som är ursprunget till stadshundarna) överlever.
– Jag är inte alls säker på att Moskva borde vara utan stadshundar, eller ens att de skulle vara färre, säger han och pekar på att de definitivt håller rent i staden och håller råttorna borta.
I själva verket, menar Poyarkov, skulle en minskad stadshundsstam öppna staden för ”invandrare”, alltså hundar, rävar, vargar och andra djur utifrån.
Öppnar för sjukdomar utifrån
– Givetvis bör infekterade stadshundar avlivas. Då kanske vi kan ha en viss kontroll på sjukdomarna. Men att minska stadshunds-populationen kan istället skapa en okontrollerad situation då smittbärande djur som i dag hålls utanför staden – tack vare stadshundarna – kan vandra in, säger Poyarkov.
Stora skillnader mot vargen
Poyarkovs studier visar att Moskvas stadshundar skiljer sig kraftigt från vargarna, inte minst därför att de är mycket mer toleranta mot varandra. Stadshundsflockarna har gemensamma områden och ledarhundarna (alfadjuren) vandrar mellan flockarna. Utan den egenskapen skulle det givetvis ha varit omöjligt med 30 000 hundar på ett så litet område.
– Genetiskt är vargar och hundar nästan identiska. Stadshundarna visar egentligen de första stegen i en utveckling från ett hårt avlat tamdjur mot en vildare och naturligare form, säger Poyarkov.
Viftar inte på svansen
Till exempel har stadshundarna i regel lämnat det typiska hundbeteendet att vifta på svansen. Det är också ovanligt med fläckiga eller mönstrade pälsar. Och det är praktiskt taget omöjligt att tämja en stadshund. Många tål över huvud taget inte att vara inomhus.
Hur länge stadshundarna har funnits i Moskva är oklart. De är nämnda i olika skrifter från 1800-talet, men Poyarkov bedömer att de förmodligen funnits där lika länge som staden själv.
Fyra huvudtyper av stadshundar
Andrei Poyarkov har delat in stadshundarna i fyra huvudtyper:
”Vakthundarna” är de som är mest toleranta mot människor och lever ofta i garage, sjukhusområden eller affärsområden. Det är inte ovanligt att de utvecklar band till exempelvis säkerhetsvakter, som ofta matar dem.
”Tiggarna” kallas de hundar som gått ett steg till mot självständighet. De får inga band till människor, men är psykologiskt mycket kompetenta. De känner inte bara på lukten vilka människor som har mat, utan de kan också ana vilka människor som är mest benägna att ge dem mat om de tigger. Tiggarna lever i små flockar och de kan lära av andra, främmande, stadshundar genom att studera hur de gör.
Soptunnehundar och vildhundar
Den tredje gruppen hundar rör sig bland människor, men har inget samröre eller kommunikation med dem. De skaffar sig mat huvudsakligen genom att leta rester och rota i soptunnor.
Slutligen finns ”vildhundarna”. De lever förvisso i staden, bland människor, men betraktar människan som farlig. De livnär sig egentligen på alla sätt och jagar råttor, smådjur och en och annan katt. Ofta lever de på industriområden eller i parker och är mest aktiva när det är få människor i rörelse.
Reser med tunnelbanan
Men det finns också en liten, väldigt speciell, grupp stadshundar; nämligen tunnelbanehundarna. En rysk beteendevetare och författare, Andrei Neuronov, bedömer att tunnelbanestationerna tidvis (främst under vinternmånaderna) hyser omkring 500 hundar och att ett 20-tal utvecklat en förmåga att resa med tågen. Också tunnelbanehundarna är extremt goda människokännare.
– De kan både lukta sig till var de är och de känner igen synintryck och röster i högtalarsystemet när hållplatserna annonseras. De lär sig var och när det finns mat, till exempel om en person som matar dem finns på plats på en station en viss tid i veckan. Då är även hunden på plats, säger Neuronov.
Hela originalartikeln finns här: http://www.ft.com/cms/s/2/628a8500-ff1c-11de-a677-00144feab49a.html