I arbetet med att titta på historien bakom återintroduktionen av varg i Sverige har Jakt & Jägare fått tillgång till en rad gamla artiklar från 1970- och 80-talet.
Det är klipp från bland annat Svensk Jakt, olika informationsskrifter från Naturskyddsföreningen och Föreningen våra rovdjur, Nya Wermlands- Tidningen, Värmland folkblad, Hundsport och den saligen insomnade jakttidningen Vi Jägare och fiskare.
Drog igång Projekt varg
1976 drog Naturskyddsföreningen (SNF) igång ”Projekt Varg” som handlade om hur man skulle kunna gå till väga för att plantera in vargar i norra Värmland. Anders Bjärvall jobbade då som kanslichef på SNF.
Våren 1983 föddes den första vargkullen i nämnda område. Anders Bjärvall, då Naturvårdsverkets rovdjursexpert, skrev själv i Svensk Jakt 1984 om vad han ansåg vara en livskraftig vargstam.
”Ja, den frågan är vi kanske inte beredda att avge ett exakt svar på men det handlar ju inte om färre djur än tio. Det kanske inte behöver röra sig om särskilt många fler än tio heller. Men det som är nödvändigt är att antalet är så stort att föryngringar sker då och då. Kanske inte nödvändigtvis varje år men tillräckligt ofta för att dels balansera avgången, dels behålla lämplig ålders- och könssammansättning i beståndet.”
En liten vargstam
– Det där skrevs med de kunskaper vi hade då och med de yttre förutsättningar som rådde. Det handlade om att vi ville få upp antalet vargar från en-två individer till kanske 10-15 i norra Värmland. Vi hoppades på en liten vargstam som kunde röra sig mellan i Norge, norra Värmland och norra Dalarna, säger Anders Bjärvall, som idag är pensionär.
Artikeln publicerades alltså i Svensk Jakt 1983.
Pingsten följande år, alltså 1984, inträffade något som för vargforskarna var en sensation när den så kallade Skånevargen dök upp i södra Sverige.
”Vi var chockade”
– Vi var chockade. Hur kunde en varg vandra ner till ett nästan skogsfritt område där det dessutom är ont om älg, minns Anders Bjärvall.
Den så kallade Skånevargen flyttades till Dalarna men vandrade på nytt söderut där den till slut avlivades. Det här var enligt Anders Bjärvall den första indikationen på den kommande spridningen av varg över landet. Att en varg kunde ge sig av på så långa vandringar för att slå sig ner långt ”hemifrån” var tidigare otänkbart.
– Ingen av oss forskare kunde föreställa sig att vargen skulle sprida sig som den har gjort, säger Anders Bjärvall.
En invandrare vart femte år
Resonemanget om att det borde räcka med en invandrad varg var femte år för att klara den genetiska frågan framfördes vid en vargdebatt i Karlstad 1986.
– Jag vet inte vad uppgiften kom ifrån då. Vi hade tidigare kontakt med ett amerikanskt institut som skulle kunna göra analyser åt oss men det var först 1995 som svenska genetiker kopplades in, säger Anders Bjärvall.
• Många menar att vargen idag utgör ett allvarligt hot mot möjligheten till djurhållning inom allt större del av svensk landsbygd.
– Ja det var ju inte alls dagens vargsituation vi arbetade för under 80-talet. Vi ville ha en population inom ett relativt begränsat område, en vargstam som var hanterbar, kommenterar Bjärvall.
• Vad anser du om dagens vargpolitik?
– Jag förstår inte varför man har så bråttom med att flytta vargar hit och dit. Självklart så måste man skjuta av stammen. Då och då kommer det in någon ny varg och den får man försöka undvika att skjuta, svarar han.
– Idag är det viktigaste arbetet att få bevarandesidan att förstå att man måste begränsa vargstammen, tillägger Anders Bjärvall.