Hans Sjöberg promenerar mycket och har sett mycket i skogen. Men inget överträffar det han såg i fredags, klockan 10:30. På ”Gamla Edskevägen”, några hundra meter från det elbelysta motionsspåret och lika långt från riksväg 80, ser han plötsligt en älg springande norrut.
– Tre vargar springer efter och försöker riva älgen. De passerar skogsvägen och mitt framför mig, kanske 30 meter bort, ser jag hur älgen får in en spark på en av vargarna, som tumlar runt och blir liggande medan de andra försvinner, berättar Hans.
Söndersparkad och blodig
Omtumlad går Hans fram till vargen och ser hur framdelen är söndersparkad och blodig. Frambenet verkar vara av och örat och sidan av huvudet är uppfläkt. Vargen lever, den tittar med ena ögat.
Då böjer sig Hans ned och stryker vargen på huvudet.
– Det var ju idiotiskt egentligen, för självklart kunde jag ju ha utlöst någon försvarsreflex. Men jag var nog så chockad att jag liksom ville känna att det var sant.
Nästa tanke var mer rationell. Hans är gammal jägare, även om han slutade för ett tiotal år sedan.
Han har hanterat både skadade och döda djur förr.
Hörde vargtikens morrande
– Det var ju eländigt att se vargen ligga där, så jag såg mig om efter något att slå ihjäl den med, berättar han.
Då hörde han varghonans morrande.
– Den skadade vargen var en tik och vargen som stod 20–30 meter bort och morrade var nog också en tik. Jag skulle tro att det var mamman med två ungvargar och att hon återvände direkt för att se efter sin skadade valp, berättar Hans.
Han drog sig tillbaka 20-30 meter och såg hur varghonan lockade upp sin svårt skadade unge på benen. Ungen linkade iväg på tre ben.
– Allt var över på några minuter. Det känns helt overkligt, för jag vet ju att det knappast finns någon som sett något liknande.
Är du mer rädd nu än tidigare att gå i skogen?
– Inte alls. Jag anser att vi ska ha varg i Sverige. Kanske inte mitt i samhällena, men den tillhör vår natur, precis som alla andra djur i skogen, svarar Hans Sjöberg.