Hunden skiljer sig från vargen på många sätt. Ett av dem är det sociala samspelet med människor, som är mer utvecklat hos hundar än hos vargar.
Vid Linköpings universitet har man studerat 500 beaglar, uppfödda vid samma kennel under samma förhållanden, för att se om deras beteende är medfött eller kan bero på deras uppväxtmiljö tillsammans med människor.
Skulle lösa problem
Under tre månaders tid spenderade Mia Persson, doktorand i etologi, tid tillsammans med hundarna när de försökte lösa ett problem. De ställdes inför en låda med tre lock, där det gömts godis under varje lock. Ett av locken var låst så att hunden själv inte kunde få fram godisen, och det var just hur de då sökte hjälp hos Mia Persson som var det intressanta.
– Det var stor skillnad på hur de reagerade. Vissa uppträdde som vargar och försökte jobba självständigt. Andra var helt tvärtom och kom direkt till mig för att söka hjälp, trots att jag var en helt främmande person för dem, berättar Mia Persson på Forskning.se.
Stora skillnader
Under ett halvårs tid analyserades försöken och bland annat togs hänsyn till hundarnas inbördes släktskap för att se hur stor betydelse ärftligheten har för beteendet.
– Vi har visat att det finns en skillnad hos hundarna där vissa är som vargar och andra söker mycket hjälp. Variationen beror till cirka en fjärdedel på skillnader i generna. Resultaten ger en grund att stå på inför nästa steg i forskningen, när vi ska ta reda på vilka gener som styr dessa beteenden, säger Mia Persson på Forskning.se.
En medfödd förmåga
Slutsatsen är att man kan utesluta att det är hundarnas erfarenhet av mänsklig kontakt som styr deras benägenhet att söka hjälp hos människor, eftersom hundarna som ingick i studien har vuxit upp på samma sätt. Det fastställs därmed att beteendet till viss del är medfött.
Att det dessutom var tikar och äldre hundar som i större utsträckning sökte hjälp visar att egenskaperna utvecklas med erfarenhet och ålder.