Dennis Andersson driver sedan 20 år tillbaka Ökersbo hundskola utanför Huddunge i Heby kommun. Han är välkänd i hela landet för sina ledarskapsutbildningar som riktar sig till alla typer av hundar. Som specialitet har Dennis Andersson lydnadsträning av jakthundar. Han är själv hängiven jägare.
I början på 2000-talet slogs pålar ned och nät sattes upp, så att hela hundskolan hamnade inom stängsel. Totalt är hägnet på tolv hektar.
– Jag höll hägnet öppet på vissa ställen, så det var inte i bruk när jag skickade in ansökningen om harhägn till länsstyrelsen i Västmanland, berättar Dennis.
Konstens alla regler
Han hade gjort allt enligt konstens alla regler – skapat ett hägn utan skarpa kanter och med nästan samtliga marktyper som förekommer i svensk natur. Där finns naturligt vatten, grovskog och gott om buskar och sly där djuren kan få skydd.
Biotopen gör att både rapphöns och fasaner trivs så bra att de häckar inne i hägnet.
Tanken med harhägnet har hela tiden varit att dels stimulera och dels ta bort oönskade jaktbeteenden. Människor med exempelvis sällskapshundar får här möjligheten att stoppa hundar som jagar.
För jägare fungerar hägnet som en utomordentlig plats att prägla sina hundar på harjakt.
När länsstyrelsen i Västmanland kom på besök 2002 startade en fyra år lång strid, som kostat Dennis Andersson mycket tid och stora pengar.
”Har du hundar här? Det går inte. Här inne kan du inte ens ha en pudel”, sa jakthandläggaren, berättar Dennis Andersson.
”Och så har du en väg in. Hundar som tränas på lydnadsplanen och så bor du mitt i hägnet. Det går inte”, sa de.
Risk för stress?
Vad länsstyrelsens tjänstemän menade var att hararna kunde bli överkörda på den lilla grusvägen från grindarna in till bostadshuset. Och så skulle de stressas av hundarna på lydnadsplanen och bostadshuset.
Som utomstående betraktare kan man undra vad länsstyrelsen i Västmanland vidtog för åtgärder att hindra harar från att bli påkörda utanför hägnet.
– Alla jägare vet att haren inte blir minsta stressad av människor och hundar. De trycker så hårt att man nästan kan trampa på dem, säger Dennis.
Han hävdar att länsstyrelsens tjänstemän pekade på kartan och föreslog att vägen, lydnadsplanen och huset skulle hägnas in.
Ett hägn i hägnet
Ett hägn inne i hägnet alltså. Hur snyggt hade det blivit? undrar Dennis.
Han påpekade att deras förslag skulle ge skarpa hörn i hägnet – hörn där snabbsprungna hundar riskerade att ta hararna. Något som även Jägareförbundets Lars Björk påpekade i sitt yttrande.
Dennis överklagade till Naturvårdsverket, som gick emot länsstyrelsen.
I sitt utlåtande skrev verket bland annat att hägnet uppfyllde kraven och att det behövs sådana hägn för att människor, under kontrollerade former, ska kunna träna sina hundar.
Ärendet återremitterades till länsstyrelsen i Västmanland för ny handläggning.
Vid sitt första besök hade länsstyrelsens tjänstemän också hakat upp sig på att Dennis hade fem burar med sammanlagt tio fasaner och rapphöns på gården.
Krävde nytt tillstånd
– De här måste du ha tillstånd för, sa de. Jag pratade med säteriet, i Uppsala, där jag köpt fåglarna, och de hade inget speciellt tillstånd. Då ska man veta att de har 5 000 fåglar i uppfödningen. Länsstyrelsen i Uppsala hade ansett att säteriets verksamhet var av ringa omfattning och då behövdes inget tillstånd, berättar Dennis.
Jägareförbundets jaktvårdskonsulent Lars Björk tillfrågades av länsstyrelsen i Västmanland. Hans uppfattning var att gränsen för ringa omfattning gick vid 200 fåglar.
– Men jag sökte tillstånd och är i dag den ende i Sverige som har speciellt tillstånd för tio fasaner och rapphöns.
Såg spår i snön
2004 kom länsstyrelsens tjänstemän på kontroll av fasanerna. Då såg de spår i snön, som de frågade Dennis om. Han förklarade att han hade kaniner lösa kring gården.
– Men har du harar här inne också, frågade de. Vid det laget var jag så trött och irriterad över alltihop, att jag svarade ”naturligtvis”. I efterhand kan jag säga att det var en tabbe, säger Dennis.
Saken var nämligen den, att det inte fanns några djur överhuvudtaget instängda. Hägnet stod öppet på flera platser. Vittnen hade sett räv som gått både ut och in genom stängslet.
När Dennis och hans jaktkamrater jagade utanför hägnet hände det vid flera tillfällen att Dennis jakthundar sprang hem till huset. De hade alltså inga svårigheter att hitta öppningarna.
Våren 2004 gav länsstyrelsen i Västmanland tillstånd för harhägnet, precis så som Dennis byggt det från första början.
Men de nitiska tjänstemännen hade inget överseende med att Dennis misstänktes ha haft harar i hägnet innan tillstånd var beviljat.
Ställdes inför rätta
Hösten 2004 lämnade de in en brottsanmälan och polisen inledde en förundersökning.
Det hela gick också till rättegång. Dennis förnekade brott och framhöll att hägnet inte varit i funktion vid besiktningen.
Åklagaren frågade tjänstemännen om grindarna till hägnet varit stängda vid deras besök. Nej, svarade de.
Gick ni runt och kontrollerade om hägnet verkligen var stängt? undrade åklagaren. Nej, svarade tjänstemännen.
Kan ni skilja på kanin- och harspår? Nej, svarade tjänstemännen.
Då lägger jag ned det här fallet, sa åklagaren under pågående rättegång.
Den 27 april 2006, efter fyra års bitter strid, föll domen som satte punkt för hela affären.
Dennis friades eftersom brott inte gick att styrka.
472 kronor i ersättning
Han tilldömdes 472 kronor i ersättning av domstolen.
En ynklig summa med tanke på allt jobb han har tvingats lägga ned i ärendet. Hade han istället ägnat tiden åt inkomstbringande arbete i företaget skulle det ha genererat tiotusentals kronor i intäkter.
Men Dennis är ändå nöjd. Det viktigaste var att få rätt, anser han. Sedan hände det osannolika, som ger lite perspektiv på hela historien. Efter folkomröstning bytte Heby kommun län och kom att tillhöra Uppsala. Hur många människor råkar ut för det?
– När länsstyrelsens tjänstemän från Uppsala kom på besök var deras spontana kommentar ”vilken biotop, vilket kanonhägn!”, berättar Dennis.
Så olika kan alltså två likvärdiga myndigheter i Sverige se på saker och ting. Dennis har sin syn på saken fullständigt klar:
– Det är skrämmande vilken låg kunskapsnivå tjänstemännen i Västmanland har. De visste överhuvudtaget inte vad de höll på med. Och då handlar det om en myndighet som ska hjälpa och stödja människor, säger Dennis.
Jakt & Jägares sammanställning visar, i likhet med artiklarna om länsstyrelsernas vargförvaltning, att skillnaderna mellan de olika länsmyndigheterna är skrämmande stor.
Precis som Serena Cinque visat i sin doktorsavhandling är de centrala direktiven bristfälliga.
Det är närmast ett lotteri, helt beroende av vilken tjänsteman som sitter på länsstyrelsen för dagen, och vilket humör vederbörande är på, som avgör hur utfallet blir för den enskilde medborgaren.
Ge aldrig upp!
Dennis Anderssons slutsats efter hela affären är att människor inte ska ge upp i sin kamp mot länsstyrelserna. Det är inte alls säkert att tjänstemännens beslut är grundade i beprövad vetenskap och gällande lagstiftning.
Själv hade Dennis Andersson aldrig något juridiskt ombud.
– Jag kände hela tiden att jag hade ordentligt på fötterna. Jag visste att jag hade rätt, det handlade bara om att inte ge upp.
Länsstyrelsen: ”Bra att beslut kan överklagas”
Jakthandläggaren i Västmanland, Göte Hamplin, tycker att demokratin fungerat bra i länsstyrelsens hantering av Dennis Anderssons hägn.
– Vi har inte lika stor erfarenhet som Naturvårdsverket av vilthägn. Det är jättebra att människor kan överklaga och få en ny bedömning av ärendet, säger Göte Hamplin.
Göte Hamplin tillbakavisar flera beståndsdelar i Dennis Anderssons berättelse.
– Jag har aldrig sagt att han inte ens skulle kunna ha en pudel i hägnet. Så uttrycker jag mig inte. Jag säger ingenting generellt när vi är ute på inspektion, det är saker som ska bedömas hemma på kontoret. Och jag har absolut inte talat om att några harar kunde bli överkörda. Det är helt galet, säger Göte Hamplin.
Den tjänsteman som Dennis Andersson uppfattade som drivande i ärendet, en miljövårdshandläggare, är barnledig.
Chefen har beslutat att vederbörande inte ska störas i ledigheten. Istället skickas Göte Hamplin fram för att bemöta kritiken.
Inte med i besluten
Göte Hamplin deltog inte mer i ärendehanteringen, än att han var med vid en inspektion.
I övrigt läser han innantill i papper som han letat fram i källaren på länsstyrelsen.
Först säger Göte Hamplin att det aldrig var vägen, eller risken för påkörning av harar, som var anledningen till länsstyrelsens avslag.
Men sedan läser han innantill i beslutet.
– Eftersom er ansökan inte innefattar lämplig avgränsning av vilthägnet mot tomtmark och väg, ska ansökan avslås.
Vad var då problemet med vägen, om det inte handlade om att hararna kunde bli påkörda?
– Risken för att en hund, okontrollerat, skulle kunna ta sig in i hägnet, eller att en hare skulle kunna ta sig in på tomten, bedömdes som påtaglig. Vi har aldrig pratat om att någon hare skulle kunna bli påkörd. Jag vet inte var han fått det ifrån.
Men vad var då själva problemet med vägen?
– Problemet var att hans privata hundar kunde ta sig in i hägnet.
De var ju redan inne i hägnet.
– Ja, men meningen var ju inte att de skulle springa lösa där hur som helst.
Nu har ju Dennis Andersson fullständig lydnad på sina hundar.
– Jo jo, men det finns ju liksom regler.
Om man pratar till exempel om koppeltvånget ute i skogen, så finns det egentligen inget koppeltvång. Man ska ha hunden under fullständig kontroll och det har Dennis Andersson.
– Jo, men det finns ju hundförbud också…
Nej, inte förbud mot lös hund. Däremot finns det förbud mot att ha hunden utom kontroll.
– Ja, men här bedömde tjänstemännen att det fanns en risk för att en hund okontrollerat skulle kunna ta sig in.
– De bedömde att han inte hade kontroll, tydligen då, de två som skrev beslutet.
Handlade det då om att hararna skulle kunna bli stressade om de jagades av en hund?
– Ja, alltså, om en hund okontrollerat är inne bland hararna, så skulle ju den kunna komma i fatt en hare.
Det kan du ju inte mena på allvar – haren springer ju 60 kilometer i timmen.
– Jo, men som de skriver i beslutet så var anledningen just den här. Hur de har resonerat står inte exakt.
Vad tycker du själv om det här resonemanget i dag?
– Det var en bedömning som gjordes då. Jag har ingen åsikt.
Göte Hamplin tycker med facit i hand att det är bra att människor kan överklaga beslut av länsstyrelsen.
– Det är ju bra att man får andras ögon på problemet, framför allt från en myndig som har överblick över hela Sverige och har mer erfarenhet av sådana här ärenden än varje länsstyrelse har. Det betyder inte att länsstyrelsens personal är inkompetent, men man har inte samma erfarenhet kanske.
Var det inte taskigt av arbetsledningen att tvinga er att hålla på med det här ärendet, om du känner att ni inte var tillräckligt erfarna?
– Vi samlar på oss erfarenheter. Vi har haft hägnärenden tidigare, men vi kan inte ha samma erfarenhet när vi har fem ärenden, som Naturvårdsverket som har 300.
Göte Hamplin vidhåller att alla som håller vilda djur i bur måste ha tillstånd – angående de tio rapphönsen och fasanerna
– Så är det, han måste ha tillstånd för var enda djur. Jag har pratat med länsstyrelsen i Uppsala och det är klart att alla som har minst ett vilt djur i hägn måste ha tillstånd. Det måste vara Dennis Andersson som inte vet vad han pratar om.
Så säteriet har tillstånd, då?
– Jag vet inte vilket säteri det är, men alla som har vilda djur i hägn ska ha tillstånd.
Lars Björk på Jägareförbundet tyckte att 200 fåglar var gränsen för ”ringa omfattning”.
– Det fanns kanske i den gamla författningen, men nu finns ingen ”ringa omfattning”.
– Jag vet inte var Dennis Andersson har fått det där, och det visste inte tjänstemännen i Uppsala heller. Jag talade med Björn Eek, jakthandläggare där.
När det gäller besöket 2004 – då tjänstemännen såg kaninspår i snön, vilket senare ledde till åtal – kan inte Göte Hamplin uttala sig. Han deltog inte.
Men han håller med om att besöket blev ett riktigt magplask för länsstyrelsen.
– Ja, det kan man säga. Men jag kan inte kommentera det, eftersom jag inte vet vad de gjorde eller hur det såg ut när de var där och tittade.
Vad tycker du själv – är det inte uppseendeväckande att de gör en kontroll utan att ens kunna skilja på kanin- och harspår?
– Nej, jag har inga synpunkter på det. Jag har inte pratat med dem om det här.
Nä, men vänta nu, Göte Hamplin, ska man skicka ut tjänstemän som inte vet ett dugg om ärendet?
– De här visste nog rätt så mycket om ärendet. Jag förstår inte varför det skulle finnas kaninspår där heller.
Han hade kaniner lösa.
– Ja, du ser. Jag vet inte ens det.
Nä, och hägnet var inte ens stängt – som det står i artikeln.
– Ja, enligt uppgift var det inte kontrollerat om hägnet var stängt eller inte.
Grindarna stod dessutom öppna när länsstyrelsens tjänstemän kom.
– Ja, jag vet faktiskt inte… Men jag yttrar mig inte mer om det.
Göte Hamplin vänder sig emot Jakt & Jägares slutsats, att det är ett lotteri, upp till vilken tjänsteman som sitter på länsstyrelsen för dagen, upp till vederbörandes humör, hur ett ärende bedöms.
– Det finns ju lagar och föreskrifter och sedan ska de tolkas. Det gäller alla branscher, vilken som helst. Det kan bli på olika sätt och det är därför det finns den här överklagningsmöjligheten – och det är ju fantastiskt, jättebra.
– Får man ett avslag kan man överklaga och få ett helt annat beslut från en annan person, på en annan myndighet. Det är jättebra.
Göte Hamplin tillbakavisar också kritiken mot att länsstyrelsernas tjänstemän runt om i landet träffas och diskuterar tolkningen av olika lagar.
Han vänder sig emot forskaren Serena Cinques slutsats att länsstyrelsernas tjänstemän, i brist på centrala direktiv, träffas för att ”prata ihop sig”.
– Jag tycker att reglerna och föreskrifterna är ganska bra, men de kan ju bli bättre.
– Vi träffas ganska ofta och diskuterar olika regler och föreskrifter.
– Det tolkar Serena Cinque som att vi själva inte kan bedöma, eller besluta, i enskilda fall.
– Det här är precis tvärtom. Här försöker vi få en gemensam tolkning för att man ska få så enhetliga beslut som möjligt, precis som du efterlyster när det gäller vilthägnen.
Men naturligtvis vore det väl ännu bättre om ni hade glasklara direktiv uppifrån, så att ni visste på varje länsstyrelse vad som är rätt och fel?
– Det går inte att skriva exakt om varje förhållande.
Göte Hamplin menar att tjänstemännen måste återvända till förarbetena till varje regel och lag för att förstå vad lagstiftaren kan ha menat.
– Jag kämpar så in i helskotta för att vi ska få enhetlighet mellan länsstyrelserna. Det gör mina kollegor också. Det är därför vi träffas.
– Det finns till exempel ersättningsregler för att sätta upp elstängsel som skydd mot rovdjur, men där det inte står några belopp i föreskrifterna.
– Vi har kommit fram gemensamt till vad vi ska ha för belopp. Vi pratar olika erfarenheter. Vissa län har ju knappt några ärenden alls med viltskador och andra har väldigt många.
– Det gäller att dela med sig av erfarenheterna för att alla ska kunna lära sig det här, den dagen man behöver ha den. På något sätt kommer Cinques avhandling att diskuteras på ett högre plan, än på rovdjurshandläggarsidan, för den är inte bra.
– Ni skriver att det inte är säkert att alla beslut är grundade i lagar och regler och beprövad vetenskap. Någon vetenskap finns väl inte när det gäller vilthägn.
Det är i alla fall oomtvistat att man inte ska skarpa hörn inne i hägnet.
– Ja, om man kalla det för vetenskap, ja.
Göte Hamplin uppmanar avslutningsvis alla att överklaga ärenden som går dem emot.
– Även om jag misstänker att de inte har möjlighet att få igenom sin sak, så ska alla ha chansen att få sin sak prövad igen.
Klart att jakttider gäller
Dennis Andersson vill bemöta några påståenden från Göte Hamplin.
Dennis Andersson poängterar att jakttidtabellen gäller inne i hägnet, precis som utanför.
Naturligtvis ska inte några hundar tillåtas springa där okontrollerat, utom jaktsäsong.
– Dessutom ser jag verkligen till att mina hundar inte jagar utan min tillåtelse. Det är väl det minsta man kan kräva om jag jobbar med att hjälpa andra människor med sådana problem.
Det har vid några tillfällen hänt att harar visat sig vid gården när Dennis Anderssons stövare varit lös.
– Var är hunden nu då? frågade en man som såg haren.
– Han ligger här. Han ska inte jaga utan tillåtelse, svarade Dennis.
Han vidhåller att Göte Hamplin sa att inte ens en pudel kunde vistas i hägnet.
– Var skulle jag annars ha fått det ifrån, säger Dennis Andersson.