Ronny Andreasson och Claes Berntsson på väg att smyga sig in på det första ståndskallet på björnen.
Foto: Rävper Andersson Ronny Andreasson och Claes Berntsson på väg att smyga sig in på det första ståndskallet på björnen.

Eldprov för bästa björnhundarna

Efter att ha jagat en hel dag med Nordens bästa björnhundar på Orsa besparingsskog inser man att det här med björnjakt, det är svårt det.

Lars Karlsson hade låtit kalla in bland de bästa björnhundarna i Norden för de betalande gästjägarna som valt att börja björnjakten på Orsa besparingsskog. Inför lördagens premiärjakt hade det samlats björnhundar från både Sverige, Norge och Finland.
J&J:s utsände valde följa jakten på området kring Barkberget, den så kallade skogvaktarrutan på besparingsskogen. Där hade Ronny Andreasson från Sysslebäck i Värmland släppt sin 10-årige gråhund Dennis i det björntäta Barkberget.
Strax före sju på morgonen får Håkan Glöckner från Örebro se en liten björn från sitt postställe och meddelar genast observationen till jaktledaren Lasse Karlsson över radion. Lasse söker genast kontakt med sin hundförare och förklarar över radion var björnen är observerad.

Nu bär det av
– Fan också, säger Ronny Andreasson på sin breda nordvärmländska dialekt över radion, dit bört ha jeg sikert 4,5 km fögelvägen. Men je ska te å kopple hunn och ta på kutta dit.
– Nu får Claes Berntsson från Örebro, som går med Ronny i dag, allt hänga på, för nu blir full fart över skogen med hunden, säger Lars Karlsson.
Efter någon timme meddelar Ronny att han satt Dennis på björnspåret och hur hunden markerat att här luktar det gott och börjat nysta sig fram i björnspåret. 

När klockan hunnit bli halv tio hör en passkytt ett upptag inne i såten och över radion konstateras snart att det är en björn som Dennis börjat jaga. 
Nu buktar björnen runt runt uppe på toppen av Barkberget, som en hare ungefär, och säkert är det många passkyttar vilka känner spänningen öka när de ibland får höra korta gångstånd när hund och björn tar det lite lugnare i branterna uppe på berget.

Dags för avslut
Men efter en timmes intensiv jakt väljer björnen att ta sig över Oreälvens gamla steniga strömfåra och där på andra sidan blir det äntligen ett fast ståndskall i den täta slyskogen. Själva står vi en kilometer ifrån ståndet och snart får vi se ett par genomsvetta hundförare som är på språng emot stånskallet för att kunna avsluta jakten.
– Vi har löp sum en hare etter denne björna, säger Ronny. Men nu ska vi ta å skutt han, Claes å ja, avslutar han och ger sig iväg efter att ha kollat hur vinden blåser med en puff kalkpulver upp i luften ur en liten dosa.

För tät skog
Här står vi nu, tre man, på lyssnarpost och bara väntar på att få höra en studsarsmäll eka över skogen, spänningen är så djup att vi viskar till varandra när vi behöver säga något. Sakta segar tiden fram och när det gått en timme hör vi på radion att björnen gått loss och gått över den torrlagda älvfåran igen. Vi hör några skall uppe i branten på norr sidan av Barkberget och där uppe blir det ett nytt ståndskall.
Nu ringer Lasses mobil och vi hör han prata en lång stund. Till slut trycker han av och förklarar för oss att det hade varit så tätt att de hade varit inne på tio meter på ståndet och bara hört björnen, men inte kunnat få något skottillfälle. Björnen hade stuckit.

Kringgående rörelse
Nu går jakten uppe i berget igen och vi kan inget göra mer än att vidarbefodra över radion vart jakten går för de postskyttarna som inte hör i sina radioapparater när Ronny och Claes ger sina korta rapporter vart jakten går.
Eftermiddagen börjar att ta slut och björn och hund håller fortfarande på med sin kurragömmalek uppe i Barkberget. Ronny och Claes hade smugit på det sjätte ståndskallet utan att ha fått skott på björnen, som hela tiden är orolig på stånden och inte vill stanna någon längre stund. Då hör vi på radion att det är ståndskall igen och Ronny säger att han ska göra en kringgående rörelse runt en liten myrtapp för att eventuellt kunna stöta björnen emot en post som står där i myrkanten.

Nallen bet i riset
Ronny och Claes går emot ståndet och rätt var det är går det loss igen. Men nu smäller det äntligen och strax hörs över radion att den erfarne björnjägaren Ole Gjermund Nymoen från Trysil åter har skjutit en björn.
Det är en liten hane på cirka 50-60 kilo och en helt färdig gråhund nu ligger bredvid varandra i risets, efter en lång dags jakt. 

Ännu en gång har denne enastående gråhund visat hur en bra björnhund ska arbeta för att jakten ska ge resultat.
Att det sedan är en annan gråhundsägare, som också har en björnhund med ett rekord på 260 kilos björn, som avslutar jakten gör ju inte det hela sämre.