Den 17 maj befann sig min fru Gerd och jämthunden Ibbzen vid vår sommarstuga. Den är också vår jaktstuga eftersom den ligger i direkt anslutning till vår jaktmark. Ibbzen var med på tomten när Gerd rensade i blomlanden.
När det var dags för kvällsmat så kopplades Ibbzen till en löplina, medans Gerd går in för att hämta mat till honom. Hon hör plötsligt hur det smäller till i huset och sedan hur Ibbzen börjar skalla och försvinner bort genom skogen.
Drog loss löplinan
När hon rusade ut så får hon se att hela löplinan med koppeldel och löpdel är borta, cirka tio meter fyra millimeters plastad wire med spännanordning och allt. Linan var i ena änden fäst i verandastolpen och i andra änden i ett träd. Den satt fast med kraftiga krokar som hade rätats ut av kraften när Ibbzen förmodligen satsat efter ett vilt som kommit in på tomten.
Med facit i hand så pekar det först och främst på min underskattelse på kraften hos en jämthundshanes 35 kilo, när det ligger fart bakom.
Var borta på jobb
Hela händelsen inträffade vid 17-tiden på eftermiddagen och jag fick då ett telefonsamtal från en förtvivlad fru. Hon hade försökt följa efter hunden men hörde endast hur skallet försvann bort och sedan tystnade vid passagen av en mindre skogsväg.
Eftersom jag befann mig på ett uppdrag som provledare för jägarexamen så kunde jag inte komma ifrån förrän vid 19-tiden. Jag kom till stugan ungefär en timme senare. Vi försökte då reda ut åt vilket håll Ibbzen försvunit. Vi försökte även lyssna från höjder med mera för att eventuellt höra något skall eller gny från hunden.
Ett var ju säkert – med hela linarrangemanget på släp så skulle han ganska snart fastna någonstans, men inte ett liv hördes.
Mitt i ett vargrevir
Till saken hör ju också att platsen ligger mitt i ett vargrevir. Att servera en hund fastsittande i ett buskage, som en lättåtkomlig frukost för ett par revirhävdande vargar, var ingen upplyftande tanke.
Kvällen gick över i mörker och fortsatt sökande var inte meningsfullt.
Organiserade sökandet
Vid dagningen följande dag så återupptogs sökandet och kontakt togs med jaktkamraterna Örjan och Björn samt sonen Klas. När de infann sig så lades sökplaner upp och sökandet började få något slags system.
Med hjälp av GPS rutades området in. Med tanke på terrängen, nästan uteslutande blockteräng med stort inslag av lövsly så var vi ganska säkra på att Ibbzen inte skulle komma så långt.
Vi tänkte också på hur en hund som hör att kända människor kommer mot honom och eventuellt även lockar. Han sitter still och tyst, jag hör er, här är jag, viftande på svansen.
Hittade ingen hund
Dagen gick, och ingen hund hittades. Enligt GPS:en så hade vi vid 19-tiden på kvällen gått över två mil. Benen var ganska slaka, även på den mest tränade.
Det behövdes mera folk, ett telefonsamtal till kompisen Dennis gjordes. Han skulle infinna sig klockan åtta följande dag och ta med hund.
Gerd och jag gick till stugan och gör oss lite mat, det behövdes. Tanken var att sedan gå ut i kvällningen för att lyssna. Nu borde Ibbzen ha börjat känna av ensamheten.
Fler kamrater anslöt
Då, när vi satt vid matbordet, så dök det upp ett nytt gäng. Dennis hade samlat in kompisen Leif och Arto. Nu skulle det ut i skogen och lyssnas!
Med kartan till hjälp pekades höjder ut, från det skulle det kunna höras bra.
De gav sig i väg. Jag själv for också ut för att lyssna av ett område. Vi hade komradio med oss för snabba kontakter. Mobilnätet har ingen täckning i den skogen!
Leif och Arto följde en markerad led över en bergrygg, stannade och lyssnade ett tag, och gick sedan vidare till nästa höjd. Småpratande följde de leden.
Satt fast i ett vindfälle
Plötsligt fick dom hundskall på sig! Trettio meter in vid sidan av leden så satt Ibbzen insnodd i ett vindfälle. Den känslan när Leif anropade mig på radion och berättade att de har hittat Ibbzen, den går inte att beskriva!
Med denna berättelse vill jag framföra ett tack till våra jaktkamrater, som utan att så mycket som blinka tog sig an att hjälpa till.
Ett hjärtinnerligt tack från Bengt och Gerd!