Sifo har årligen, under många år, undersökt svenskarnas fritidsvanor och aktiviteter bland 40 000 slumpvis utvalda personer mellan 15 och 80 år.
Förra året visade undersökningen att 550 000 svenskar jagade en dag eller mer varje år. Men samtidigt var det bara 264 629 svenskar som löste statligt jaktkort. Mindre än hälften av jägarna alltså. Att ägna sig åt jakt utan jaktkort är olagligt och kan ge bötesstraff. Jaktkortet kostar 300 kronor för en jaktsäsong.
I år tyder undersökningarna på att 595 000 svenskar jagar minst en dag om året. Årets siffror kan emellertid förändras i takt med att undersökningen (som pågår hela året) växer. Trots det väcker Sifos statistik stor förvåning på Naturvårdsverket och Jaktkortsregistret.
Dålig information
– Så stor skillnad hade jag inte väntat mig. Men visst har vi förstått att jaktkortslösarna borde vara betydligt fler, säger Anna-Maria Järnelöf, arbetsledare vid jaktkortsregistret som lyder under Naturvårdsverket.
– Vi upplever att folk är väldigt dåligt informerade. Ibland ringer de och undrar varför det inte kommer något jaktkort med posten, fast det var flera år sedan de tog jägarexamen. De vet inte att de själva måste kontakta oss första gången.
Hon pekar också på att postkontor har försvunnit över hela landet och att det blivit krångligare att betala eller få information. Många kan till exempel inte hantera betalningar över Internet.
Förvånad
Per Risberg, handläggare på Naturvårdsverkets viltförvaltningsenhet, är också mycket förvånad över Sifos siffror. Han är annars involverad i en undersökning tillsammans med SLU och jägarorganisationerna om demografin och geografin bland jaktkortslösarna.
– Ett visst mörkertal hade jag självklart väntat mig, men inte så här stort, säger han.
Jägarnas Riksförbunds ungdomskonsulent, Sivert Borup, är emellertid inte riktigt lika förvånad. Han har märkt tendensen både i sitt jobb och privat när han samtalat med jägare.
Lätt att strunta i jaktkortet
– För det första har jag aldrig någonsin, under mina 40 år som jägare, tvingats visa upp mitt jaktkort. Alla vet att det är så, berättar Sivert Borup.
– För det andra har det blivit krångligare för folk att ordna jaktkort i takt med att postkontoren försvinner. Jag har suttit i telefon i dag och förklarat hur de ska göra. Och i den här situationen är det väldigt enkelt att bara strunta i något som folk vet knappast blir kontrollerat.
Men Sivert Borup konstaterar också att det finns utbredda missförstånd om jaktkorten. Många tror att jaktkortet inte behövs om man är jaktgäst. Andra tror att det räcker med att betala medlemsavgift i en jägarorganisation.
Tyst protest
– Min grova gissning är att 50 000 inte förstår, 50 000 inte bryr sig och 50 000 struntar i att betala i en tyst protest mot till exempel rovdjurspolitiken. Sedan finns det säkert också naturliga förklaringar, bedömer Sivert Borup.
De kan till exempel vara att jägare under 18 år är avgiftsbefriade, medan Sifo-undersökningen även omfattar 15-åringar och uppåt.
Sammantaget skulle alltså viltvårdsfonden förlora i storleksordningen 70 miljoner kronor om året på grund av att jaktkortsreglerna inte följs.
Välkomna pengar för jakten
– Det är naturligtvis oerhört tragiskt. Jägarnas Riksförbund får sex miljoner och Jägareförbundet 47 miljoner kronor årligen av de här pengarna. Tänk om vi kunde dubbla det, eller om vi kunde lägga lite mer pengar på eftersök. Det finns massor med saker som de här pengarna skulle kunna användas till, säger Sivert Borup.
En annan aspekt är att 300 000 jägare är den schablonmässiga storleksbeskrivningen som brukar användas i jaktdebatten och i olika andra sammanhang.
Att kunna säga en halv miljon är inte bara mer korrekt – det väger också betydligt tyngre.