Nytt älgförvaltningssystem – Älggruppen
Uppdraget
Efter samtal mellan Jägareförbundet och representanter för Skogsindustrierna, LRF och Jägarnas Riksförbund under hösten 2003, bildades i januari 2004 en arbetsgrupp med uppdraget att söka utforma ett för alla parter godtagbart och samlat älgförvaltningssystem. Uppdraget skulle lösas skyndsamt.
Jägareförbundets ordförande framhåller i uppdragsbeskrivningen att:
”Den positiva inställningen under de förberedande samtalen borgar också för att vi alla är beredda till jämkningar av tidigare attityder och ställningstaganden så att en balanserad lösning kan finnas i en mycket komplicerad och känsloladdad fråga. Jag är övertygad om att detta är den enda vägen för att undvika ökad myndighets- och politikerstyrning av jakten.”
Den arbetsgrupp som haft att försöka lösa uppgiften har bestått av:
Karl-Edvin Axelsson, Jägareförbundet (ordförande)
Karl-Axel Falk, Jägarnas Riksförbund
Åke Granqvist, Bergvik Skog
Göte Grubb, Jägareförbundet (sekreterare)
Jan-Åke Lunden, Södra
Per Persson, SCA Skog
Börje Waldebring, LRF
Sammanfattning
Gruppen föreslår avsevärda förändringar av den svenska älgförvaltningen. Vårt mål har varit att söka en modell för populationsekologiskt baserad lokal förvaltning, förenklad administration och enhetliga produktionsanpassade jaktregler för en god älgstam i långsiktig balans med betesresursen. Utan tydlig rollfördelning samt nära och respektfullt samarbete mellan inblandade parter, är förutsättningarna för att förvalta landets älgstam på ett klokt sätt små.
En gemensam kunskapsbas måste byggas genom omfattande utbildningsinsatser. Tillgängliga förvaltningsredskap måste accepteras och användas.
Gruppens uppgift har inte varit att formulera och analysera detaljer i förvaltningsförslaget, för övrigt ett arbete som inte rymts inom de tidsramar som stått till förfogande.
Det återstår alltså mycket arbete. Vi är dock angelägna att den vidare processen inte avstannar. Vår bedömning är att vissa delar av förslaget kan förverkligas snabbt och utan omfattande författningsändringar, i första hand punkterna 1-3 under sammanfattning av förslag. I andra fall krävs fortsatt utredning och större ändringar. Vi ser därför fördelar med att genomförandefasen delas upp tidsmässigt.
1. Förvaltningsområden
Länsstyrelserna indelar landet i viltförvaltningsområden i samråd med jägar- och markägarorganisationer. Viltets rörelser och vandringsbenägenhet skall vara vägledande för områdets utformning och storlek. Ett viltförvaltningsområde bör vara minst 50 000 ha. Denna del av vårt förslag utgör grunden för att på ett kostnadseffektivt sätt kunna följa och styra viltstammarna mot uppställda mål och bör därför genomföras snarast.
2. Data för förvaltning
Förvaltningen inom ett viltförvaltningsområde skall grundas på strukturerat insamlande av data. Minimikrav är att avskjutningsstatistik, älg-obs, betestillgång och skadesituation sammanställs och redovisas på förvaltningsområdesnivå.
Skogsvårdsorganisationen ges ett tydligt uppdrag att ansvara för utveckling och genomförande av skade- och betesinventeringar samt prognoser för betestillgång inom ramen för sin myndighetsutövning.
Svenska Jägareförbundet får inom ramen för det allmänna uppdraget särskilda resursen och ansvar för att samla in och bearbeta data om älgstammens utveckling på förvaltningsområdesnivå. Parallellt med etableringen av förvaltningsområden bör organisationernas uppdrag klargöras och påbörjas.
3. Samråd
En samrådsgrupp bildas inom varje förvaltningsområde enligt den struktur som överenskommits beträffande nuvarande lokala samråd. Samrådsgruppen formulerar mål och förvaltningsplan med utgångspunkt i tillgängliga data, samt fastställer avskjutningsmål för hela förvaltningsområdet.
För att samrådet skall omfatta all älgmark inom förvaltningsområdet, krävs förändring av Naturvårdsverkets föreskrifter. Denna förändring bör prioriteras så att förvaltningsområdets arbete kan påbörjas snarast.
4. Administration
I den föreslagna förvaltningsmodellen kommer Länsstyrelsens, viltvårdsnämndens och samrådens roller att förändras kraftigt. Detsamma gäller i viss mån Skogsvårdsstyrelsen och Jägareförbundet. Regelverk för rättstrygghet måste harmoniseras med förslaget och gemensamt IT-stöd utarbetas. Här krävs omfattande arbete som bör påbörjas omgående.
5. Jakten
Nuvarande regler för älgskötselområden, A-licenser, B-licenser, storlicenser, samlicenser, enkalvsområden och kalvjaktsområden slopas. Nuvarande registreringsförfarande på länsstyrelsen slopas. Förvaltningsområdet upprättar förteckning över älgjaktsområden med företrädare och areal. Samrådsgruppen inom förvaltningsområdet fördelar avskjutningsnivåer.
Jaktområden som inte önskar ingå i någon samverkan tilldelas en gemensam avskjutningskvot utifrån fastställd avskjutningsnivå inom förvaltningsområdet. Jakten avlyses då kvoten är förbrukad.
Jakttiden för älg föreslås gälla från 1 september i norra delen av landet och från 5 oktober i södra delen av landet. Gränsen mellan norra och södra området ses över. Jakten pågår i hela landet till och med 31 januari med uppehåll för brunsten.
Älgjaktsystemet kringgärdas av ett regelverk som säkerställer rättstrygghet och ger sanktionsmöjligheter.
Denna del av förslaget kommer att vara den mest arbetskrävande. Omfattande författningsförändringar måste genomföras.
6. Utbildning
Grundläggande för möjligheten att få tillstånd en väl fungerande förvaltning är att kunskaper sprids till och accepteras av alla inblandade parter. Utbildningsplaner och materialproduktion bör ske i samverkan mellan areella näringar, jägarorganisationer och myndigheter.
7. Finansiering
En bedömning är att älgavgifter och Jägareförbundets allmänna uppdrag bildar basresurser i systemet. Vi förutsätter att skogsskadeinventeringar och betesprognoser finansieras av Skogsvårdsorganisationens myndighetsanslag. Den del av älgavgiften som idag betalas in till Viltvårdsfonden föreslås stanna kvar på länsnivå. Detta tillsammans med den administrationsavlastning från Länsstyrelserna som föreslås, kan uppskattningsvis tillföra systemet ca 10 miljoner kronor.
Också här krävs ytterligare analyser och överväganden samt beslut på regeringsnivå.
Bakgrund
Den svenska älgstammen har under det senaste seklet genomgått en mirakulös förändring. Detta har varit möjligt tack vare ett förändrat skogsbruk, som skapar stora mängder älgbete, samt en älgförvaltning som varit starkt inriktad på att öka älgstammen. Under första halvan av 1900-talet var älgtätheten med dagens mått mycket låg. Mer älgtäta områden fanns i Bergslagen och landskapen runt Mälardalen. Längre norrut var älgtätheten extremt låg men efter fleråriga jaktförbud ökade stammen och nådde vid ingången av 1950-talet en rekordnivå. Läget beskrevs av Notini (1951) på följande sätt:
”Vem kunde sålunda vid början av detta sekel ana att vi vid dess mitt skulle inom landets gränser hysa världens utan konkurrens starkaste älgstam, som årligen avkastar det enorma antalet av mer än 16 000 djur.”
Några år senare under 50-talet kom också den första omgången av mer omfattande älgskador på skog i området från Mälarlandskapen och norrut till i höjd med Västernorrland och Jämtland. Skadorna drabbade de ungskogar som anlagts i ökande omfattning med början under 1940-talet och som gav ett attraktivt vinterbete för älgen. Genom snabbt ökad avskjutning minskade skadeproblemen. Samtidigt ökade hygges- och ungskogsarealerna och tillgången på älgbete förbättrades i förhållande till älgstammens storlek.
Nya strömningar inom älgvården gjorde sig sedan gällande med start under 60-talet. Genom ökat kalvskytte och sparande av kor ökade älgstammens reproduktion markant. I kombination med god och ständigt ökande tillgång på bete gav detta förutsättningar för den sk älgexplosionen under 1970-talet som kulminerade med en avskjutning på drygt 180 000 älgar under toppåret 1983. Skadesituationen var i början av 1980-talet katastrofal inom stora områden, men en lindring nåddes tack vare starkt ökad avskjutning. Som en följd av de svåra skogsskadorna ändrades också inriktningen av älgförvaltningen till en mer decentraliserad och lokalt förankrad verksamhet.
Skadesituationen förbättrades sedan gradvis fram till början av 90-talet och därefter har skogsskadorna regionalt återigen ökat markant, vilket lett till att älgförvaltningsfrågorna ställts på sin spets. De snabbt ökande skadorna framstod från början som oförklarliga, men efterhand har det visat sig att älgstammen på många håll hade vuxit till tätheter som var dubbelt så höga som tidigare fastställda riktvärden i de lokalt förankrade förvaltningsdiskussionerna. Dessa riktvärden sattes dessutom med utgångspunkt från betessituationen på 80-talet. Därefter har betestillgången på många håll minskat genom minskande hyggesarealer, mer utvecklad naturhänsyn i samband med avverkning, ökande granplantering på tallens bekostnad osv.
Förutom mycket allvarliga skador på den framtida skogsråvaran, har i delar av landet, alltför täta stammar av klövvilt och vikande betestillgång fått negativa konsekvenser för älgstammens kvalitet, med minskande slaktvikter och sänkt reproduktion som följd. Utöver denna grundläggande problematik med bristande balans mellan älgstammens storlek och tillgången på lämpligt bete finns inslag i den nuvarande älgförvaltningen som motiverar en översyn för att nå det övergripande målet god älgförvaltning i samklang mellan skogsbruk, jakt och övriga samhällsintressen.
Skogens och älgjaktens värden
Skogsnäringen är en av hörnpelarna i svensk ekonomi. Den svenska avverkningens bruttovärde var 21 miljarder kronor år 2001. Nettovärdet på virket när det är avverkat och ligger vid vägkant är ca 14 miljarder kronor per år (Skogsstatistisk årsbok 2003). Då har samtidigt 14 000 manår skogsarbete givit skogsarbetare 4 miljarder i lön och 2 miljarder har betalats till landets välfärdssystem. Virket ger 80 000 andra människor möjlighet att tjäna sitt uppehälle. De erhåller 20 miljarder kronor i lön och ytterligare 10 miljarder går till välfärdssystemen. Virket är grunden för en skogsindustri där trä, massa, papper mm har ett samlat produktionsvärde på ca 180 miljarder kr per år. En stor del av produktionen exporteras till andra länder vilket ger ”AB Sverige” 110 miljarder i exportintäkter. Sverige är världens näst största exportör av sågade barrträvaror och världens fjärde största exportör av papper och massa.
Älgstammen är en unik tillgång för hela nationen och representerar ett stort socialt och ekonomiskt värde. Detta återspeglas bland annat i det regelverk som samhället omgärdat just älgjakten med. Älgen är också jägarkårens i särklass viktigaste bytesdjur.
Jakten har en stark ställning i samhället och älgjakten en särställning. Själva älgjakten omfattar ca 6 000 manår och jägarna ägnar ungefär lika mycket tid åt förberedelser och organisation inför jakten (Eriksson 1999).
Tyvärr saknas aktuella, relevanta beräkningar beträffande älgjaktens netto- och samhällsvärde. Älgjakten gav 2003 ca 11 miljoner kg kött, vilket vid ett kilopris på 40 kr/kg motsvarar närmare 500 miljoner kronor per år. Undersökningar (Mattson 1987) pekar mot att för den enskilde jägaren är rekreationsvärdet av jakten ungefär lika stort som köttvärdet.
Värdeförlusterna genom skogsskador har av Skogforsk (Bergström och Glöde 2004) skattats till ca 1,3 miljader kronor/år enbart i tallungskog vid en skadenivå på 5-7% och till ca 500 miljoner vid en årlig skadenivå på 2-3% vid en 10-årig skadeexponering. Till detta ska sedan läggas förluster i den fortsatta förädlingskedjan för virket.
Älgstammen förorsakar samhället och den enskilde kostnader genom betesskador på skog och gröda samt i samband med olyckor i trafiken. Älgen tillför också samhället och den enskilde direkta och indirekta intäkter bland annat som symbol inom turistindustrin, som underlag för fackhandel och inte minst i form av friskvård och god livskvalitet för 300 000 jägare.
En ekonomisk avvägning mellan älg och skog kan göras på flera nivåer. På den lokala markägarnivån bör älgjaktens sammanlagda värde för markägaren ställas mot kostnaderna i form av skador på i första hand tallungskog samt åtgärder för att förebygga dessa. Älgens och älgjaktens samhällsvärde ska vägas mot skogsnäringens samhällsvärde. Förutom skogliga aspekter beaktas även älgens symbolvärde samt kostnader för trafikskador och åtgärder för att förebygga dessa.
Arbetsgruppen har enats om följande huvudprinciper för det fortsatta arbetet.
Älgförvaltning
Mål:
Balans mellan en väl sammansatt, produktiv älgstam och betestillgång över tiden.
Förvaltningsredskap:
Mått på betesutnyttjande och -tillgång:
skador på tall och annan skog (exv ÄBIN)
trädbildning av begärliga lövträdsarter
trender för betestillgång
Mått på älgstammen:
numerär
sammansättning
reproduktion
geografisk fördelning
vandring mm
Samråd:
Med utgångspunkt i ovanstående mätningar formuleras gemensamma mål för älgstammens utveckling.
Avskjutningen fastställes med utgångspunkt från aktuell älgstam för att styra mot målet.
Vidare formulerar samrådet regler och rekommendationer för jakten och möjliga åtgärder för ökad foderproduktion
Parterna ansvarar gemensamt för att samråd genomförs och rapporteras till Länsstyrelsen.
Betestillgång
Tillgången på foder är av grundläggande betydelse för viltstammarnas vitalitet och avkastning. Brist på foder medför lägre reproduktion och lägre slaktvikter inom älgstammen. En för stor älgstam i förhållande till fodermängden ger skador på ungskogen med sämre virkeskvalitet och tillväxt som följd.
Den utan jämförelse viktigaste foderskapande åtgärden är trakthyggesbruket. Ständigt skapas frodig hyggesvegetation och näringsrikt sommarbete och i plant- och ungskogsfasen vinterbete. Skogsbruket och jägarnas åtgärder utanför skogsbrukets ram (foderproduktion i kraftledningsgator, viltåkrar mm) kan skapa extra foderresurser. Det krävs dock stora insatser för att det märkbart ska påverka markernas älgbärande kapacitet. Förutsättningarna är också i hög grad skiftande över landet.
De potentiellt viktigaste åtgärderna inom biotopvården är anpassad röjning, tillgängliggörande av slutavverkningsavfall och kvävegödsling av områden där hård betning kan accepteras. Det senare förutsätter i många fall att avsättning av skogsmark för viltproduktion accepteras inom skogsvårdslagens ram. Högröjning kan vara ett sätt att påverka älgens bete men frågan är ännu inte tillräckligt studerad (Bergström, Glöde 2004)
Som tidigare påpekats är kunskap om fodertillgången av avgörande betydelse för att kunna balansera älgstammen på en nivå som kan accepteras skademässigt. Den till volymen viktigaste produktionen av vinterfoder för älg finns i tallungskog och därför är det i stora delar av landet nödvändigt att kunna prognostisera utvecklingen av tillgängliga arealer tallungskog under i varje fall den närmaste 5-10 årsperioden. Därutöver behövs kunskap om- och prognoser för övriga fodertillgångar och älgstammens påverkan på dessa.
Samverkan
För att nå målet, en älgstam i balans med betestillgången, krävs ett nära och respektfullt samarbete mellan inblandade parter. Markägarna har ansvar för att ange toleransnivå för skador på främst tallungskog. Denna nivå skall vara styrande för förvaltningen, tillsammans med älgstammens övriga påverkan. Jägarna har ansvar för att jakten bedrivs på sådant sätt att gemensamma mål uppnås. Frågans komplexitet kräver en gemensam kunskapsuppbyggnad, objektiva mätningar, ekonomiska resurser och lokal delaktighet.
Gruppens överväganden och förslag
Förvaltningsområden
För en långsiktigt stabil förvaltning krävs geografiskt klokt avgränsade områden, som har förutsättningar att ge statistiskt stabila data beträffande betessituation och aktuell älgstam.
En förutsättning för en väl fungerande viltförvaltning är lokal förankring och delaktighet, engagemang och kompetens inom respektive förvaltningsområde. Dessutom måste resurser och kompetens finnas för att bevaka, sammanställa, kvalitetsgranska och återrapportera information. Vidare krävs resurser regionalt/nationellt för att ge stöd vid beräkningar, utifrån tillgänglig information och formulerade mål, så att relevanta årliga avskjutningsmål kan formuleras.
Inom varje förvaltningsområde måste finnas en struktur för lokal förankring, delaktighet och kommunikation med befintliga jaktenheter.
All förvaltningsinformation samlas och bearbetas av ekonomiska och biologiska skäl på förvaltningsområdesnivå. Här sker också samråd liknande dagens lokala samråd, målformulering, avskjutningsberäkningar och formuleras fördelningsförslag
Kriterier för viltförvaltningsområde
Viltet står i centrum. Viltets rörelsemönster och vandringsbenägenhet är vägledande för områdets utformning och storlek. Avgränsning av området bör därför styras av naturliga viltbarriärer. Dessa kan utgöras av t.ex. vattendrag och vattendelare, större jordbruksområden eller viltstängsel utefter vägar.
Älgens särställning i viltförvaltningen motiverar att den utgör grund för områdets utformning och storlek. Riktvärde för minsta förvaltningsområde är 50 000 ha. Där omfattande älgvandring förekommer kan områdets storlek bli minst tio gånger så stort. Huvuddelen av förekommande älgvandring bör så långt möjligt rymmas inom området.
Förslag
Länsstyrelserna ges ansvar för indelning av landet i viltförvaltningsområden i samråd med jägare- och markägarorganisationer. Samverkan mellan angränsande län är nödvändig, eftersom administrativa gränser sällan sammanfaller med biologiskt grundade viltförvaltningsgränser.
Data för förvaltning
I dag samlas information om älg och annat vilt i många olika former och av många olika skäl. Avsaknad av organiserade, målmedvetna datainsamlingar med bestämda avsikter gör det svårt att använda och utvärdera de fakta som finns och leder därmed också till en misshushållning med de begränsade resurser som finns tillgängliga. En gemensam grund för det praktiska förvaltningsarbetet måste byggas genom att grunddata av god kvalitet kontinuerligt samlas in på ett strukturerat sätt inom respektive förvaltningsområde. Insamlade förvaltningsdata måste också kunna bearbetas och kommuniceras på ett rationellt sätt i datorbaserade system.
Mätmetoder
De mätmetoder vi idag har att tillgå har olika precision, tillförlitlighet och ”prislappar”. Har man väl mätt med någon eller några metoder är dock dessa resultat det bästa man har att tillgå. Att misstro mätresultat och göra egna tolkningar leder i det långa loppet alltid till att de som bara tror på sin egen uppfattning når mindre bra resultat.
Det faktaunderlag vi idag kan samla in och bearbeta är:
– avskjutningsstatistik
– älgobs
– ålderssammansättning
– slaktvikter
– betes- och skogsskadeinventeringar
– prognoser för betestillgång
– prognoser för tillgänglig tallungskog
– flyginventeringar
– spillningsinventeringar
– rovdjurstäthet
– viltolyckor
Flera av dessa parametrar har svagheter, ex v är flyginventeringar dyra och svåra att genomföra i snöfattiga områden, skogsskadeinventeringar (ÄBIN) kräver en betydande andel tall i landskapet och spillningsinventeringar är arbetskrävande och behöver utvecklas.
Förutsättningarna för att få stabila faktaunderlag är således skiftande och saknas i vissa fall i dag. Detta har uppmärksammats av den arbetsgrupp på Skogsstyrelsen som har till uppgift att arbeta fram förslag till sektorsmål för vilt/skog. Gruppen har enats om en geografisk uppdelning av landet i fyra ”delområden” för en differentierad måldiskussion; norra och södra Norrland (ned till Limes Norrlandicus), resterande del av Svealand samt Götaland. Det finns flera goda skäl att arbeta vidare med denna struktur.
Förslag
Minimikrav skall vara att avskjutningsstatistik, älg-obs, aktuell skadesituation och betestillgång sammanställs och redovisas på förvaltningsområdesnivå. Inledningsvis bör dessa uppgifter sammanställas för de senaste fem åren där så är möjligt. Detta för att skapa en historisk bild av vad som skett i det nya förvaltningsområdet.
Skogsvårdsorganisationen får ett tydligt uppdrag att svara för utveckling och genomförande av skade- och betesinventeringar samt att prognostisera betestillgång på förvaltningsområdesnivå inom ramen för sin myndighetsutövning
Svenska Jägareförbundet föreslås inom ramen för det allmänna uppdraget få särskilda resurser och ansvar för att samla in och bearbeta data om älgstammens utveckling på förvaltningsområdesnivå.
Vissa typer av data redovisas även på delområdesnivå där så är möjligt och lämpligt och görs tillgängliga för alla parter.
Samråd
Genom bland annat Jägareförbundets projekt Lokal Älgskötel, LÄS, har ett antal generella förvaltningsproblem uppmärksammats. Ett grundläggande problem har visat sig vara svårigheten att formulera gemensamma, realistiska och mätbara mål för älgstammens utveckling inom en förvaltningsenhet.
Med utgångspunkt i påståendet att förvaltning av viltstammar innehåller två huvudkomponenter, en ”jaktpolitisk” och en populationsekologisk, är det av stor vikt att skillnaderna, och samspelet, mellan dessa tydliggörs.
Den populationsekologiska komponenten är inte ”förhandlingsbar”. Den kan däremot svara på frågan om ett mål är möjligt att uppfylla eller ge förslag till avskjutning för att nå ett visst mål. Däremot krävs en helt annan process för att komma fram till ett jaktpolitiskt beslut/mål i samråd mellan jakt, skogsbruk och övriga intressenter.
Den struktur för lokala samråd som överenskommits mellan inblandade parter, och som senast reviderats år 2000, har kritiserats av skilda skäl. Den har dock i huvudsak fungerat tillfredsställande vad gäller representation och formalia. Däremot har samrådsförfaradet inte med självklarhet lett till en balanserad älgstam av god kvalitet. Några av huvudskälen har varit bristfälligt faktaunderlag och oklara mål. En ytterligare komplikation är att älgskötselområden i allmänhet inte deltagit i samrådsförfarandet. I vissa län täcker älgskötselområden mer än 50% av arealen.
Den svagaste länken i många samråd har visat sig vara bristande kunskap om älgstammens status och möjliga utveckling, skogsskador och betestryck samt kompetens för att beräkna och avge avskjutningsförslag med ledning av relevant underlag, dvs den ej förhandlingsbara populationsekologiska delen enligt ovan.
Förslag
En samrådsgrupp bildas inom varje förvaltningsområde enligt den struktur som överenskommits beträffande nuvarande loka samråd. Samrådsgruppen formulerar mål och förvaltningsplan för hela området. Samrådsgruppen fastställer årliga avskjutningsmål för förvaltningsområdet. Länsstyrelsen registrerar förvaltningsplanen och följer dels upp att den revideras minst vart fjärde år, dels att förvaltningsmålen nås.
Administration
Naturvårdsverket är sektorsmyndighet för bland annat jakt och viltförvaltning med ansvar för utformning och tillämpning av det regelverk som styr väsentliga delar av viltförvaltningen.
Landets Länsstyrelser har att handlägga ärenden och fatta beslut inom ramen för detta regelverk. Viltvårdsnämnden är länsstyrelses rådgivande organ i jaktfrågor.
Svenska Jägareförbundet har statens uppdrag att ansvara för delar av den praktiska jakt- och viltvården i landet. En precisering av detta uppdrag pågår för närvarande.
Skogsstyrelsen har som sektorsmyndighet för skogsbruket bland annat ansvar för uppföljning av viltskador och viltets livsbetingelser i skogsmiljön.
Samordning av resurser för att snabbt få fram nödvändiga förvaltningsunderlag har inte prioriterats och rollfördelningen har delvis varit oklar. Behovet av förenklingar av älgjaktsadministrationen har påtalats vid ett flertal tillfällen, bland annat av Naturvårdsverket
Ett steg mot en administrativ förenkling har varit införandet av älgskötselområden. Detta har också lett till att ex v avskjutningsstatistik och älg-obs har funnits samlad och tillgänglig hos användaren, älgskötselområdets styrelse, på ett tidigt stadium i planeringsprocessen.
Förslag
I den av oss föreslagna förvaltningsmodellen kommer Länsstyrelsens (och viltvårdsnämndens) roll att förändras från administrativt/beslutande till uppföljande, samordnande och hanterande av tvister. Jägareförbundet ansvarar, i samarbete med övriga parter, för kompetensuppbyggnad inom förvaltningsområden och ger det stöd som samrådsgrupperna behöver för att forma förvaltningsplaner inom ramen för förbundets allmänna uppdrag. Förvaltningsområdet fattar självständigt beslut beträffande avskjutning och redovisar älgavgifter och avskjutningsresultat till länsstyrelsen. Systemet kringgärdas av ett regelverk för rättstrygghet och sanktionsmöjligheter. Förvaltningsmodellen förutsätter transparant och gemensamt IT-stöd
Jakten
Nuvarande älgjaktsystem har uppenbara brister. Inte minst floran av former för registrering av älgjaktsområden, regleringar och beslutsnivåer är komplicerad, konfliktskapande och kostnadskrävande.
En fungerande älgförvaltning måste, förutom tillgång på relevanta planeringsunderlag och konkreta mål, bygga på frivillig samverkan kring själva jakten för att nå överenskomna mål. Av skilda skäl finns människor som inte vill/kan ingå i en sådan samverkan. Hittills har en ”ventil” i form av s k B-licenser, enkalvsområden och kalvjaktsområden funnits. Dessa områdens betydelse för älgförvaltningen i stort är marginell i sin nuvarande form, ca 3% av alla fällda älgar fälls på dessa områden. Däremot vållar framförallt B-områden, med rätt att fälla ett valfritt djur under en kort jakttid, främst lokalt, direkta förvaltningsproblem.
Möjligheten att skapa en lokalt fungerande älgförvaltning genom frivillig samverkan inom älgskötselområden, har funnits sedan 1992.
Ca 30 % av landets registrerade älgjaktmark är idag organiserad i denna samverkansform. Genom att tillåta registrering av alltför små älgskötselområden samt bristande uppföljning från myndigheternas sida, håller även denna i grunden konstruktiva förvaltningsform på att vittra.
Ur ett förvaltningsperspektiv är det av stor vikt att ha jakttider som ger möjlighet att nå uppsatta mål och som också följer biologiska och jaktetiska principer. Jägarkåren är i detta fall ytterst konservativ. Åtskilliga försök har gjorts att fastsälla enhetliga start- och slutdatum för älgjaken, utan någon som helst framgång. Fördelarna med att utnyttja en fast, tidig jaktstart är sannolikt en minskad skadefrekvens i tallungskog, men också en gardering mot jakt under besvärliga väderförhållanden under senare delen av den biologiska jaktidsramen.
Samtidigt är det av stor vikt att jakttiden är lång vilket ger möjlighet att fälla skadegörande älgar inom ansamlingsområden utan att onödigtvis tillgripa skyddsjaktinstrumentet. Denna form av produktionsanpassad jakt kan utvecklas ytterligare inom ramen för en ny älgförvaltning.
Förslag
Jaktmarkerna i förvaltningsområdet organiseras i befintliga eller nya älgjaktsområden. Nuvarande regler för älgskötselområden, A-licenser, B-licenser, storlicensr, samlicenser, enkalvsområden och kalvjaktsområden slopas. Nuvarande registreringar på länsstyrelsen slopas. Förvaltningsområdet upprättar förteckning över älgjaktsområden med uppgift om företrädare och areal. Samrådsgruppen inom förvaltningsområdet fördelar avskjutningsnivåer.
Älgjaktsområden som inte önskar ingå i någon samverkan tilldelas en gemensam avskjutningskvot utifrån fastställd avskjutningsnivå inom förvaltningsområdet. Jakten avlyses då kvoten är förbrukad.
Landet indelas i två jakttidsområden. I norra området startar jakten 1 september och i södra 5 oktober. Gränsen mellan norra och södra området ses över. Limes Norrlandicus bör vara vägledande. Jakten pågår i hela landet till och med 31 januari med avbrott för älgbrunsten.
Älgjaktssystemet kringgärdas av ett regelverk som säkerställer rättstrygghet för den enskilde och som ger sanktionsmöjligheter vid e x v utebliven rapportering till förvaltningsområdet.
Utbildningsbehov
Vid en så genomgripande förändring av älgförvaltningen som nu föreslagits, kommer resultatet att vara avhängigt hur kunskapen om förvaltningens grundläggande faktorer byggs upp och accepteras inom de vitt skilda målgrupper som är inblandade, från myndighetsnivå till den enskilde jägaren.
Utbildningsplaner och materialproduktion bör formuleras i samverkan mellan de areella näringarna, jägarorganisationerna och myndigheter.
Finansiering
Inom ramen för gruppens arbete har ej funnits utrymme för en detaljerad analys av kostnader för förvaltning och utbildningsinsatser. En bedömning är att älgavgifter och Jägareförbundets allmänna uppdrag bildar basresursen i systemet. Genom administrationsavlastning från Länsstyrelserna till förvaltningsområden och genom att den del av älgavgiften (100 kr/vuxen älg) som idag betalas in till Viltvårdsfonden föreslås stanna på länsnivå, kan uppskattningsvis 10 miljoner omfördelas inom systemet för konkreta förvaltningsuppgifter. Den mest kostnadskrävande delen i en löpande förvaltning kommer att vara finansiering av nödvändiga inventeringar. Vi förutsätter att skogsskadeinventeringar och betesprognoser finansieras genom Skogsvårdsorganisationens myndighetsanslag. Löpande betes- och skadeinventeringar samt inventeringar av älgstammen på förvaltningsområdesnivå, finansieras av de medel som flyter in från förvaltningsområdena. Dessa bör förvaltas av länsstyrelserna och i huvudsak vara ”öronmärkta” för användning i respektive förvaltningsområde.
Jägarnas Riksförbunds avvikande mening avseende nytt älgförvaltningssystem – Älggruppen
1. Sid 1, Sammanfattning, sista stycket: JRF poängterar att förslaget skall tas som ett paket och att det därför är av största vikt att det vid införandet av nytt älgjaktssystem om möjligt inte sker med tidsförskjutning mellan de olika punkternas genomförande i förslaget.
2. Sid 2 punkt 5 (Jakten), även sid 10, avsnittet Förslag, första stycket: ”Nuvarande registreringsförfarande/registreringar på länsstyrelsen slopas.” Föreslås ändrad till:
Nuvarande registreringar på länsstyrelsen fryses för eventuell framtida användning
3. Sid 2 (Jakten) andra stycket: Istället för att ha fast datum för jaktstart föreslår JRF fast månad och veckodag (som det är i dagens system) och då förslagsvis jaktstart på lördag istället för måndag.
4. Sid 8, avsnittet Samråd, fjärde stycket: Trots upprepade försök att komma till rätta med dagens formella förfarande vid samråd (kallelser osv.) kvarstår fortfarande brister som gör att systemet inte fungerar tillfredsställande.
5. Sid 9, avsnittet Administration – Förslag: JRF anser att Länsstyrelsen fortfarande skall vara beslutande nivå samt att uppbyggd kompetens där skall tillvaratas och vidareutvecklas för att minimera kostnader i ett framtida nytt älgjaktssystem. Dessutom måste en kostnadsanalys genomföras för att belysa de ekonomiska konsekvenserna vid införandet av ett nytt älgjaktssystem.
6. Sid 10 första stycket: ”Däremot vållar framförallt B-områden, med rätt att fiilla ett valfritt djur under en kort jakttid, främst lokalt direkta förvaltningsproblem.”
JRF menar slutligen att hela denna mening skall lyftas ur texten.