Det var någon gång efter klockan nio på morgonen den 14 november som dramat inträffade i västmanländska Ramnäs.
– Jag gick ut med honom och han var lös i trädgården. Plötsligt hörde jag hur han skrek. Det var som en skräckfilm – en varg tittade fram bland granarna och den tog Wilson och sprang ut i skogen. Det var förskräckligt att höra hur han skrek, säger mannen i familjen.
Wilson vägde 3,5 kilo
Wilson vägde tre och ett halv kilo och det har aldrig påträffats några som helst rester efter honom.
Två spårhundar skickades till platsen. Ingen av dem var specialtränad för att följa bara vargspår och det var, enligt ägarfamiljen, fem centimeter vatten på platsen där vargen försvann bland granarna. En av hundarna spårade dock någonting en liten bit, men vad det var för spår går inte att säga.
– Eftersom det inte påträffats varken rester efter hunden eller några andra spår, är beslutet nej till ersättning, säger Göte Hamplin på länsstyrelsen i Västmanland.
Björks bedömning står fast
Länsstyrelsens besiktningsman, Lars Björk, står fast vid bedömningen att det var en varg som tog Wilson.
– Annars måste jag bevisa motsatsen. Men viltskadekungörelsen är skriven så att det måste finnas bevis för att det ska kunna betala ut pengar för rovdjursangrepp, säger Lars Björk.
Direkt efter händelsen pratade han med de berörda jaktlagen i området. Detta för utesluta att den kunde ha rört sig om en hundattack. Inget av lagen jagade den aktuella dagen.
Färnaparet – kanske syskon
I dag är det allmänt känt att området har en fast vargetablering. Ett vargpar märktes där för några veckor sedan och kallas nu för Färnaparet av forskarna.
– Båda vargarna kommer från Klotenreviret och det är inte osannolikt att de är syskon. Det är inte omöjligt att de parar sig och får valpar. Vi har andra sådana par och flera par där far och dotter slagit sig ihop. Nu har vi sändare på dem och kan följa deras rörelser, säger forskaren Olof Liberg.
Lars Björk hittade redan i höstas vargspillning bara några kilometer från gården där Wilsons ägare bor.
”Måste tänka långsiktigt”
Forskaren Jens Karlsson vid Viltskadecenter förordade nej till ersättning.
– Vi måste tänka långsiktigt. Det är långt ifrån självklart att samhället ska ha frikostiga ersättningssystem för rovdjursskador och stängsling. Det är vi ganska ensamma om i världen. Det är bra med ersättning men om systemet ska finnas kvar måste det finnas någon form av bevis för att det verkligen är ett rovdjur som varit framme. Annars är det lätt att vi får missbruk, säger Jens Karlsson.
• Vad kan det bli för spår efter en tre och ett halv kilo tung hund som försvinner på barmark i käftarna på en varg?
– Det vanligaste är att det blir hår eller blod kvar på platsen. Ingen av hundarna hittade heller något säkert spår. Nu var de i och för sig inte specialtränade för uppgiften, men den ena har i alla fall spårat varg tidigare, svarar Jens Karlsson.
• Hur kan man förlita sig till outbildade spårhundar?
– Det var vad som fanns att tillgå. Gruppen med specialutbildade hundar har nyss kommit igång. Jag säger inte att den här familjen ljuger, det kan ha varit varg som tog hunden, men ersättningssystemet bygger på att vi hittar bevis, säger Jens Karlsson.
Tidigare för varg
Mannen i familjen som ägde Wilson är mycket kritisk till hur samhället behandlar människor i vargområdena.
– Vi har varit för vargen, men det är vi inte längre. Vi har hästar, getter och fem hundar och de kan vi inte ha lösa utan tillsyn. Vårt liv har förändrats helt och vi funderar på att flytta härifrån, säger mannen.
Han trycker på att samhället har bestämt att landet ska hysa stora rovdjur i människors närhet. Då måste samhället och också ta ansvar, anser han.
”Principen”
– Det är inte pengarna det är frågan om, utan principen. Allt med exempelvis kamphundar är väldigt strikt reglerat. Men vad är en kamphund jämfört med en varg – vargen dödar den på ett ögonblick, säger mannen.
Han och sambon har tagit illa vid sig av debatten som följde på händelsen.
”Sjuka tankar”
– Människor undrar om vi inte offrade Wilson frivillig till vargarna för att få ersättning. Vad är det för sjuka tankar? Han var ett och ett halvt år gammal och vi älskade honom. Han var en mycket speciell hund som funnit sig väl till rätta med de andra hundarna på gården. Nu ska vi begära omprövning av ärendet, men det lär väl inte hjälpa – det är ju samma människor som ska ta beslutet igen.