När Jakt & Jägare intervjuar Grimsöforskaren Jens Persson sitter han insnöad i en ungdomsgård i en liten by med 15 invånare i Jokkmokks fjällvärld. Själv jobbar han i Svenska Järvprojektet och han samarbetar med Henrik Andrén och forskningsprojektet Lodjur i renskötselområdet. De har hjälp av några fälttekniker och doktorander.
– Våra forskningsprojekt är så samordnade och har så mycket beröring med varandra att det lutar åt ett gemensamt forskningsprojekt i framtiden. Vi får se till nästa år, säger Jens Persson.
Konkurrens och samverkan
I Jokkmokksfjällen följer forskarna GPS-försedda järvar och lodjur, bland annat för att få mer kunskaper om hur de interagerar med varandra. Båda rovdjuren jagar ren, men båda kan också till viss del klara sig på småvilt och till och med gnagare.
De både konkurrerar om viltet, och samverkar – mer än väntat har det visat sig.
– Våra resultat är bara preliminära, men de är ändå förvånande, säger Jens.
– Under perioden juli-augusti förra året kunde vi se att järvar åt på mer än 60 procent av de lodjursrivna renarna. Det var mycket mer än vad vi väntade oss. I synnerhet när man betänker att det var sommar och gott om annan mat.
Bytet utnyttjas bättre
Hittills tyder alltså mycket på att Järven drar stor nytta av lodjurens framfart. Det betyder också att de slagna bytesdjuren utnyttjas bättre.
– Man kan anta att var för sig skulle de båda populationerna av rovdjur riva fler renar än vad de gör nu i undersökningsområdet, alltså att järvarna dödar fler renar när de inte får tillgång till kadaver som lodjuren lämnar efter sig.
Men Jens vill inte spekulera i siffror. Forskningen är långt i från ”färdig” (i den mån man kan bli färdig med den här typen av grundforskning). Bland annat vill forskarna undersöka ett referensområde, där det inte finns lodjur, och även ha forskningsdata för hela året, till exempel under renkalvningsperioden.
Forskningen kompliceras av att bytesdjuret, renen, vandrar i flockar över stora områden. Lodjur kan slå allt från 0 till 15 renar per månad (båda siffrorna är ytterligheter). I vissa områden finns det ren bara vissa delar av året. Och en renhjord kan tillfälligtvis vandra ut från ett lodjurs- eller järvrevir. Självklart påverkar det predationen om man mäter över korta perioder.
Lon först, järven sedan
Indikationerna från Jens Perssons forskning är emellertid att bilden av järven som delvis asätare bekräftas. Man kan dra paralleller med björnen, som också i hög grad är asätare – men ändå fullt kapabel att riva till exempel älg. Jaktspecialisterna lo och varg går före, järv och björn efter.
– De här frågorna är allmänbiologiskt mycket intressanta. Det handlar om ekologi och hur arter samverkar och är beroende av varandra. Kunskapen om interaktioner är dessutom av värde för förvaltningen av dessa arter, konstaterar Jens.
Tekniska framsteg öppnar nya världar
Den nya GPS-tekniken har öppnat en ny värld för forskarna – särskilt för järvforskarna. För bara några år sedan var GPS-halsbanden var för stora för järv.
– Dessutom sker även den övriga utvecklingen snabbt. Batterierna håller längre och vi kan få ut positioner nästan hur ofta vi vill och dessutom läsa av halsbanden på distans.
Man skulle kunna tro att fältarbetet blir enklare i motsvarande grad, men då tar man fel.
– Det är nästan tvärtom. Att bara se hur ett djur rör sig är en sak. Det riktigt intressant är när man får veta vad de gör. Därför måste vi hela tiden ta oss ut till platser där till exempel en järv stannat till och uppehållit sig.
Det är så man nu fått de nya kunskaperna om lodjur och järv och det är därför man kan hitta både de lodjursrivna renarna och kan se att järven går till samma plats och äter.
Vanligare även i skogslandskapet
Järven är det mest anonyma av de fyra stora rovdjuren. Arten förknippas i regel med fjällvärlden, men sanningen är att den också hör hemma i skogslandskapet. Att den nu återtar skogsområden i Hälsingland, Värmland och ner mot södra Dalarna är inte onaturligt. Och att en och annan järv irrar in i jordbrukslandskapet, nära urbaniserade områden (senast i närheten av Norrtälje), är kanske något vi får vänja oss med framöver.
Generellt är stammen på uppgång. I vintras konstaterades 111 föryngringar, året innan 79. Omkring år 2000, då föryngringarna var nere på drygt 40, ansågs Järven vara det mest akut hotade stora rovdjuret i Skandinavien.
Lämmelåret kan ha inverkat
– Men vi bör vara försiktiga med att dra slutsatser från det ena året till det andra. Antalet föryngringar varierar mer än antalet järvar. Till exempel kan lämmelåret 2007/08 ha inverkat på rekordföryngringen förra året, säger Jens.
Bedömningen i dag är emellertid att den svenska järvstammen utgörs av omkring 550 individer.