JRF: ”Gör om, gör rätt”

Jägarnas Riksförbund sågar Lars-Erik Liljelunds rovdjursutredning jämns med fotknölarna och menar att den måste göras om.
”Utredningens redovisning av de ekonomiska aspekterna av rovdjurspolitiken är så dåliga att det ensamt är skäl att förkasta utredningen”, skriver JRF i remissvaret. JRF anser att en ny utredning måste göra för att återställa förtroendet för politiker och myndigheter.

JRF skriver att rovdjursutredaren Lars-Erik Liljelund har ”lämnat en mycket dålig utredning där han i allt väsentligt inte följt regeringsdirektivet och han har struntat i experter som var knutna till utredningen.”
Vidare skriver JRF att utredningen har ”..status som en personlig åsikt..” från utredaren, den tidigare generaldirektören för Naturvårdsverket Lars-Erik Liljelund.

Finns ingen konsekvensanalys
Det JRF bland annat vänder sig emot är att det aldrig gjorts någon konsekvensanalys av rovdjurspolitiken trots att politiken skapat extrema problem för lansbygdsbefolkningen.
Ett annat genomgående drag i utredningen, som JRF pekar på, är att utredaren anser att enskilda människor och näringsidkare ska svara för större delen av de kostnader som statens rovdjur orsakar.
JRF anser i stället att alla skador som rovdjuren åsamkar de berörda människorna ska ersättas av staten.
JRF:s grundläggande inställning är att beslut om rovdjur ska tas lokalt och att de som berörs av rovdjuren ska ha ett avgörande inflytande över besluten.
Förbundet menar att utredaren har tänkt bak-och-fram när det gäller förvaltningen av rovdjuren då han föreslår att Naturvårdsverket ska bestämma nivåerna för antalet rovdjur för varje län.

Förvaltningen ska grundas på lokala acceptanser
Istället vill JRF vända på perspektivet och menar att förvaltningen ska bygga på en syn nerifrån och upp, alltså att man ser till vilket rovdjurstryck som är acceptabelt lokalt och att detta sedan får ligga till grund för en regional förvaltningsplan. Summan av de regionala förvaltningsplanerna utgör sedan den nationella förvaltningen.
Beslut som rör vargen ska bygga på lokal acceptans och därmed måste det också finnas möjlighet till kommunala veton mot fast vargförekomst.

Viltförvaltningsdelegationerna fungerar inte
JRF skriver vidare att viltförvaltningsdelegationerna inte har fungerat som det var tänkt. I linje med uppfattningen att de som berörs av rovdjuren ska få ett större inflytande vill därför JRF att brukarsidan, som exempelvis jord-, skog- och jaktintressena, ska ha minst 60 procent av rösterna i delegationen.
Beträffande de ökande motsättningarna mellan människorna som berörs av vargen och värnarna noterar JRF att ”utredaren konstaterar förvånat en ökad polarisering i rovdjursfrågan trots ’enighet i riksdagen’.”
JRF menar att det är Naturvårdsverket och de myndigheter som samverkar med verket som är orsaken till polariseringen.

GYBS kan inte uppnås på konstlad väg
Inte heller när det gäller utredarens syn på vad GYBS, gynnsam bevarandestatus, innebär vinner utredarens syn något gillande. JRF citerar samernas riksförbunds jurist Jenny Wik Karlsson som hävdar att ”GYBS är ingen renodlad biologisk term. GYBS är en blandning av biologi, politik och juridik.” 
Därför, menar JRF, beror GYBS på vilka värden – politiska, juridiska eller biologiska – man stoppar in i begreppet.
Beträffande den genetiska förstärkningen menar JRF att det inte finns någon anledning att lägga resurser på den.
Om vargen som befinner sig i Sverige inte kan nå gynnsam bevarandestatus på egen hand måste det accepteras, eftersom vargen inte på något sätt är en hotad art i ett globalt perspektiv. Människans livssituation måste sättas främst.
Tanken på ”naturvårdsavtal”, där staten ska betala markägarna för nya vargar, är illa genomtänkt och något JRF säger absolut nej till då det skulle ställa markägare mot markägare. Avtalen handlar om att ”härska genom att söndra”, anser JRF.
JRF säger även nej till så kallade ”korttidshägn”, där flyttade vargar ska vistas en tid för att sedan släppas ut. För att vargen inte ska vänja sig vid människan måste de vara så stora att de håller en egen viltstam, vilket inte är realistiskt menar JRF.

För auktoritärt synsätt
JRF vänder sig även mot det auktoritära synsätt som präglat myndigheternas syn på lokalbefolkningen i rovdjursfrågan.
”Rovdjursutredningen föreslår … att landsbygdbefolkningen ska läras att gilla varg och att politikerna ska se till att det genomförs. Den dagen när politikern talar om för sina väljare vad de ska tycka då är nog demokratin i fara! Istället för en dialog på landsbygdens villkor föreslår rovdjursutredningen hårdare tag och mer sanktioner, bland annat skadestånd på hundratusentals kronor för en dödad varg”, noterar förbundet.

Varnar för bristande förtroende
JRF tar i sammanhanget länsstyrelsen i Dalarna som exempel. Det är den länsstyrelse som har minst förtroende i rovdjursfrågan på grund av hur myndigheten har uppträtt mot befolkningen.
Förbundet menar att om den konfrontationspolitik som myndigheterna driver på många håll mot landsbygdbefolkningen ska fortsätta kommer den att leda till ännu mindre förtroende för myndigheterna och ännu mindre acceptans för lagstiftningen.

Bara information, inte konfliktlösning
Rovdjursutredaren skriver att aktörer som har till uppgift att sprida information om rovdjuren och att avsikten med informationen är att förebygga och minska konflikten kring rovdjuren.
Det är en uppfattning som JRF bestämt vänder sig emot. JRF påpekar att i uppdraget ligger endast att man ska informera om rovdjuren, inte att förebygga konflikter. 
”Jägarnas Riksförbund ser det som självklart att vi skall informera om de stora rovdjuren men inte att vi skall få någon att ändra uppfattning åt något speciellt håll, denna hållning till uppdraget är avstämd med och godkänd av Landsbygdsdepartementet.”