I hälften av alla bilolyckor är vilt inblandat. Viltet lämnar ofta platsen i skadat tillstånd. Ett stort antal jägare är engagerade i eftersöksarbetet.
– De gör ett fantastiskt arbete tillsammans med kontaktpersonerna, som förmedlar polisens information till jakträttshavare, markägare och jaktarrendatorer, kommenterar Lars Sävberger.
Att göra eftersök på trafikskadat vilt är ingen lätt uppgift. Olycksplatsen kan vara felmärkt flera kilometer.
– Ganska ofta får vi rycka ut mitt i natten, berättar Mia Håkansson, länsansvarig jägare vid SES-gruppen i Sörmland.
Alla Sveriges län har jaktvårdskretsar, indelade i kartområden, med en till tre kontaktpersoner.
Dessa har god markkännedom och känner till markägarna.
När en bilist kör på vilt ska olyckan anmälas till polisens länskommunikationscentral, LKC. Anmälningsplikten är reglerad i jaktförordningens paragraf 40 (avser älg, hjort rådjur, björn, varg, järv, lo, utter, vildsvin, mufflonfår och örn).
– Man måste även märka ut platsen där kollisionen skett, förklarar Lars Sävberger.
Han berättar att en fordonsförare i höstas inte märkte ut olycksplatsen och anmälde olyckan först nästa dag.
– Han fick böta 8 000 kronor.
SES-gruppen har tagit fram en markeringsremsa, som är lämplig att hänga på olycksplatsen, Den delas ut av Bilprovningen, hitintills i 7 600 000 exemplar.
LKC ringer upp det aktuella kartområdets kontaktperson, som förmedlar informationen till jakträttshavaren. Man kan göra eftersök på egen hand eller ta hjälp av en eftersökspatrull.
– Det är sällan bilisten är kvar på platsen. Många vet att det är viktigt att markera var viltet blivit påkört och i vilken riktning det gått. Det kan underlätta om bilisten kan nås via mobiltelefon, säger Mia Håkansson.
SES-gruppen är sedan år 1998 spindeln i nätet mellan polisen och eftersöksjägarna, som tillhör Svenska Jägareförbundet eller Jägarnas Riksförbund.
– Tidigare var eftersöksjägarna inte samlade i en nationell organisation. Först med att organisera verksamheten var Kalmar län i mitten av 1990-talet.
– Vi började i Vimmerby och Hultsfred när polisen omorganiserades och vakthavande befälsfunktioner drogs in på vissa orter. Då försvann den lokala kännedomen. Jägarna fick bli en länk mellan polis och jakträttshavare. Älgskadefondsföreningen tog fram markeringsremsan, berättar Lars Sävberger.
Regeringen utreder för närvarande ett ersättningssystem för annat vilt än statens vilt (älg och hjort).
– En utredning håller på att ta fram ett förslag på ersättning. Man ska även se över regelverket kring eftersök, säger Lars Sävberger.
Varför ställer man upp utan ersättning, trots att man kanske får gå upp mitt i natten?
– Det grundar sig på ett äkta intresse för djur och natur och viljan att komma ut med sina hundar. Vid varje utryckning får man ett slags kvitto på att det fungerar med hunden, att man tillsammans kan hitta det skadade djuret. I annat fall går det en plågsam död till mötes, svarar Mia Håkansson.
Är det svårt att bedöma hur skadat djuret är?
– Man kan till exempel spåra en älg, komma i kontakt med den och få hunden att ställa älgen. Kanske har djuret bara ett blåmärke. Har man möjlighet att titta på älgen och konstatera att det inte är så farligt, så kan man sedan släppa den. De flesta kontaktpersoner har stor erfarenhet av skadade djur och kan på beteendet se hur illa det är. Det händer att vi skjuter relativt friska djur. Å andra sidan kan man missa djur med skadade tarmar, kommenterar Mia Håkansson.
Är ni alltid två när ni går ut?
– Nej ibland är man ensam. Det viktiga är att man är trygg i situationen, väl sammansvetsade, litar på hundarna och har rätt vapen. Man kan vara ensam eller två, bara man vet vad man gör.
– Vi går ofta ut med spårhund och lös eftersökshund. Den ena spårar och den andra ställer sig och skäller när viltet spårats.
Krävs det utbildning för att jobba med eftersök?
– Jag tycker att man ska ha utbildning, men många äldre jägare menar att man kan lära sig det ändå. Det tar lång tid att bli duktig på eftersök.
Hur ofta rycker ni ut?
– Ofta flera gånger i veckan året om, så nattsömnen blir störd. Vissa perioder på året är rörigare än andra, till exempel när älgarna stöter bort sina kalvar på våren då de föder nya ungar. Brunstperioder och jakt med hundar ger oro i skogen.
Vilka djur kan vara farliga att eftersöka?
– Vildsvinen blir mycket sura när de har ont och kan ligga i buskarna och lura. De anfaller med betarna och kan göra både hundar och människor illa.
Fakta viltolyckor och eftersök
Olyckor med älg är relativt sett farligast. De åtta personer som omkom i viltolyckor år 2005 hade krockat med älg.
Samtliga län i Sverige är numera med i SES-organisationen. I fem län har jägarna under ett och ett halvt år prövat säkerhetsutrustning, som finansierats med bland andra Skyltfonden.
Utrustningen består av två små varningstält (varningstrianglar) med texten Viltolycka. Eftersöksjägarens bil kan vara utrustad med tre reflekterande magnetskyltar med texten ”Viltolycka”, en roterande lampa för montering på bilens tak och en signallampa med rött, vitt och grönt sken. Eftersöksjägaren bör ha väst med reflexer och texten ”Viltolycka”.
Eftersöksjägarna har rätt till ersättning från polisen för statens vilt – hjort och älg. Pengarna tas ur viltvårdsfonden, som finansieras med intäkter från det statliga jaktkortet. Varje år betalas cirka en miljon kronor ut i ersättning.
Om samma villkor gällde för eftersök på rådjur och vildsvin, skulle notan hamna på ytterligare tolv miljoner kronor.
Hållpunkter vid bilolycka med vilt:
– Sätt ut varningstriangel.
– Stanna och märk ut platsen för olyckan med ett plastband, ett klädesplagg eller den banderoll Bilprovningen delar ut.
– Ring polisen på 112 och anmäl olyckan.
– Gör en anmälan till ditt försäkringsbolag vid fordons- och personskador.
(Källa: SES-gruppen)