Trots att alla hundar härstammar från vargen uppvisar de mer variation i storlek, utseende och beteende än något annat däggdjur.
Foto: Veronika Ljung-Nielsen Trots att alla hundar härstammar från vargen uppvisar de mer variation i storlek, utseende och beteende än något annat däggdjur.

Livet med människan kan ha förändrat hundens DNA

Livet tillsammans med människan kan ha bidragit till hundens ovanligt stora genetiska variation. Forskare vid Uppsala universitet hävdar i en ny studie att denna variation uppkommit genom att den naturliga selektionen är försvagad hos hundarna. Därmed har nya förändringar på hundens DNA inte rensats bort i samma utsträckning som hos vargen.

Studien publiceras i det senaste numret av den vetenskapliga tidskriften Genome Research.

Hunden domesticerades för minst 14 000 år sedan. Detta kan tyckas vara en lång tid, men evolutionärt sett är det en relativt kort period.

Därför är det fascinerande att hunden idag finns i så många varierande raser. Trots att alla hundar härstammar från vargen uppvisar de mer variation i storlek, utseende och beteende än något annat däggdjur.

För att försöka förstå hur den stora variationen har uppkommit har Uppsala-forskarna studerat ett antal gener och jämfört dem mellan hundar och vargar.

Cellens energikraftverk

De gener som studerades tillhör mitokondriens genom (DNA). Mitokondrien fungerar som cellens energikraftverk och är viktig för att producera energi och kroppsvärme. Resultatet från studien visar att hundar ackumulerar mutationer (förändringar på genomet) på kortare tid än vargen.

Många av dessa förändringar kan vara något skadliga. Trots det har förändringarna i hundpopulationen behållits, medan de flesta förändringarna hos vargen försvunnit genom naturlig selektion. Detta tyder på ett försvagat selektivt tryck hos hundarna.

Anledningen till att dessa förändringar haft möjlighet att vara kvar i genomet kan enligt forskarnas hypotes vara att hunden fick en förändrad livsstil då den började leva med människor.

– Hunden behövde till exempel inte längre jaga för sin föda, kommenterar Susanne Björnerfeldt. Hon är en av forskarna bakom studien.

Behövde inte vara mest dominant

– Hunden behövde inte heller vara den mest dominanta i flocken för att få reproducera sig, eller sova utomhus i kylan. Detta ledde troligtvis till att hundens energibehov minskade i jämförelse med vargens, tillägger hon.

– Skulle vargarna ha dessa genförändringar, så skulle de kanske inte ha möjligheten att överleva i det vilda, säger Susanne Björnerfeldt.

Mitokondriens genom utgör endast en liten del av hundens totala genom. Om försvagningen i det selektiva trycket även har påverkat det resterande genomet kan det vara en bidragande faktor till den stora genetiska variation som finns hos hunden idag och som visar sig som stora skillnader mellan raser.

Försvagningen i det selektiva trycket kan även ha bidragit till en negativ sida hos hunden – det stora antalet sjukdomar som idag drabbar dagens hundraser.