Jordbruksministern, som tidigare laborerat med planer på att prova regionalt styrd vargjakt, har nu gått helt på miljöpartiets linje efter uppgörelsen om rovdjurspolitiken. Det innebär att det bland annat är pinglor som gäller.
Jakt & Jägare har tidigare skrivit om hur bland annat den ryska viltförvaltningsmyndigheten bara skrattar och skakar på huvudet apropå det svenska pingelprojektet.
Här nedan finns protokollet från riksdagsdebatten i sin helhet:
8 § Svar på interpellation 2005/06:340 om hundägares rätt att skydda sina hundar (från riksadgsprotokolle ).
Anf. 36 Jordbruksminister ANN-CHRISTIN NYKVIST (s):
Herr talman! Annika Qarlsson har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att hundägare ska ges möjlighet att skydda sin hund från rovdjursangrepp.
Rätten att döda rovdjur som anfaller tamdjur regleras i 28 § jaktförordningen (1987:905). Bestämmelsen ger ägare eller vårdare av bland annat hund rätt att döda björn, varg, järv eller lo utan tillstånd av myndighet i omedelbar anslutning till att rovdjuret angripit och dödat eller skadat tamdjur om det finns skälig anledning att befara ett nytt angrepp. En förutsättning är dock att det inte gått att avvärja det befarade angreppet genom att skrämma bort rovdjuret.
För mig som jordbruksminister är det en viktig uppgift att se till att de som lever på landsbygden och som driver verksamhet där ska kunna göra detta med goda förutsättningar. Rovdjurspolitiken ska, utan att äventyra det långsiktiga bevarandet av våra rovdjur, utformas med respekt för detta. Hänsyn måste alltså tas såväl till tamdjursägare och jägare som till bevarandet av de rovdjursarter som förekommer i Sverige.
Det är viktigt att de som bor och arbetar i de områden där de stora rovdjuren finns kan känna sig trygga. För att förbättra samexistensen mellan människor och stora rovdjur har regeringen ändrat jaktförordningen så att det från den 1 mars är tillåtet att döda rovdjur inom inhägnat område om det finns skälig anledning att befara att rovdjuret angriper tamdjuren. Regeringen har vidare i vårpropositionen presenterat ett särskilt ”rovdjurspaket” i vilket det i år och nästa år ska satsas 30 miljoner kronor. Det är främst två åtgärder som rör hundar som är aktuella, en försöksverksamhet med rovdjursakutgrupper vid länsstyrelser och ett uppdrag till Viltskadecenter om att intensifiera arbetet med att ta fram skadeförebyggande åtgärder.
Försöksverksamheten inrättas i Dalarnas och Värmlands län med rovdjursakutgrupper på länsstyrelserna som snabbt ska kunna rycka ut vid rovdjursangrepp eller vid problem med rovdjur som uppehåller sig nära tamdjur eller människors hus. Gruppen ska ledas av en tjänsteman från länsstyrelsen och den ska också ha kontakt med lokala intressegrupper. Avsikten är att gruppen snabbt ska kunna ta hand om och ge information om ersättningsfrågor och lämpliga skadeförebyggande åtgärder. Gruppen ska dessutom medverka till att det vid behov skyndsamt görs en förfrågan till Naturvårdsverket om det gäller skyddsjakt på en varg som ställer till problem.
Viltskadecenter får i uppdrag att genom ett treårigt program intensifiera åtgärderna med att utveckla skadeförebyggande åtgärder med syfte att hindra oönskade möten mellan vargar och hundar. När det gäller hundar kan det exempelvis vara fråga om att fortsätta försöken med att dressera hundar att inte följa spår efter varg, pinglor eller utveckla särskilda GPS-halsband.
Jag vill också peka på att regeringen nyligen tillkallat en utredare för att se över effekterna av rovdjursstammarnas utveckling. I uppdraget ingår att redovisa och analysera utvecklingen av rovdjursstammarna, redovisa hur bland annat sociala och ekonomiska problem och konflikter hanteras och hur de förändras samt vidareutveckla formerna för samverkan mellan olika intressenter och utökat regionalt och lokalt inflytande beträffande rovdjursfrågor. Det ter sig naturligt att problemet med möten mellan hund och rovdjur också behandlas i det sammanhanget.
Regeringen har således i år vidtagit flera åtgärder som ska göra det möjligt för hundägare att ta ett större ansvar för sitt djur, och arbetet fortsätter bland annat inom ramen för Rovdjursutredningen.
Anf. 37 ANNIKA QARLSSON (c):
Herr talman! Tack så mycket för svaret, Ann-Christin Nykvist. Efter att jag skrev interpellationen har regeringen också slagit fast en viss förändring som man aviserade den 1 april, vilket ledde till att mer än en person ringde hem till mig och sade: Det här måste väl ändå vara ett aprilskämt. Tyvärr var inte det fallet.
Det är inte helt enkelt att försöka debattera den här frågan eftersom jag känner att vi står så enormt långt ifrån varandra och att det ibland saknas en förståelse. Jag kan bli väldigt frustrerad när jag försöker läsa svaret och ser att man ändå använder sig av sådana ord som att man utformar det här med respekt för landsbygdens folk och dem som har djur eller jakthundar och så vidare. Jag tycker att man har missat det, speciellt i det förslag som man lade fram senast.
Det som också finns i det här är att ministern tillsammans med partisekreteraren gick ut i en artikel och gav sken av att man faktiskt var på väg att lyssna på de synpunkter som fanns runtom i landet och att man nu, i och med den uppgörelse som kom, om att ytterligare pengar ska satsas på att utbilda hundar till att bli vargrena, på bitsäkra västar och på pinglor. Någonstans blir det ett löjets skimmer om man utgår från de krav som ändå har ställts från ägare till tamdjur och hundägare.
Det jag också kan bli bekymrad över är när man hänvisar till en utredning som pågår. Det är jättebra att den har tillsats, men när man tar de steg som man ändå gjorde tillsammans i budgetsammanhang har man visat på i vilken riktning man väljer att gå. Det känns inte som om utredningen har den förutsättning att arbeta som var meningen från början.
Man kan ju fundera över jakthundarna. Det har ju hänt rätt mycket under de senare åren. Jag pratade med en person i morse som sade att 30–40 år tillbaka var det så att jakthundar var något som stod ute i en hundgård och skällde och mer var en del i jakten. Dagens jakthundar är faktiskt familjemedlemmar. Det är inte någonting som bara står ute i en hundgård, det är faktiskt en familjemedlem som man har ett gemensamt intresse i.
Under de senaste åren har det varit i snitt 30 hundar som har tagits av rovdjur. Det handlar om både varg och lo. För 2005 har vi en statistik som säger att närmare 50 hundar har rapporterats in, varav 29 togs av varg och 19 av lo.
Det är klart att det här inte är någon tillfällighet. Ju större stammarna blir, både av lodjur och av varg, desto fler incidenter kommer det självklart att bli. Tittar vi över tid och ser på till exempel vargens tillväxt, som vi kan se kanske ligger på ca 30 % under åren, är det ju inte några orimliga tal att prata om att vi kanske har mellan 500 och 600 djur inom sju–tio år. Det är klart att har vi 50 hundar på mellan 120 och 150 vargar är det kanske 120 hundar vi pratar om inom en snar framtid.
Det jag skulle vilja ha svar på i den första delen är om rovdjurspolitiken var en av punkterna som ingick i 121-punktsprogrammet som Socialdemokraterna har tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Skulle det gå den här vägen? Jag skulle också vilja veta hur man ser på den artikel där man faktiskt gav tecken på att det var en annan inriktning av den här politiken som man var på väg mot.
Anf. 38 Jordbruksminister ANN-CHRISTIN NYKVIST (s):
Herr talman! Ett löjets skimmer, säger Annika Qarlsson. Jag blir då mycket tveksam till vad Annika Qarlsson egentligen vill. Annika Qarlsson rabblar upp en massa statistik och liksom antyder vad det här skulle innebära i framtiden, precis som om det inte går att vidta ett antal åtgärder för att skydda hunden. Det handlar inte bara om att i en mycket specifik situation kunna försvara sig med vapen. Det finns andra vägar att gå som är mycket effektiva.
Viltskadecenter och forskaren Jens Karlsson har nyligen presenterat en mycket intressant utredning. Det är en utredning som jag tar till mig därför att där finns slutsatser om vad det skulle innebära om man vidgade möjligheten för den som har en jakthund att gå längre när det gäller att försvara sin hund.
Men vad som också står i den här rapporten är att om syftet är att avvärja ett angrepp så är inte en ändring i lagstiftningen någonting som behöver prioriteras. Vid varje tillfälle som man har försökt att skrämma en varg i samband med den här typen av händelse har man lyckats skrämma vargen. Det är därför jag tycker att det är oförskämt att säga att de åtgärder som regeringen nu har vidtagit skulle vara ett aprilskämt.
Det är just den typen av situationer som vi satsar på. Vi har gett ett uppdrag till Viltskadecenter att ta fram bättre förebyggande åtgärder så att vi kan skydda hundarna. Det kan vara pinglor eller olika typer av andra åtgärder. Framför allt går det att dressera hundar så att de inte driver på varg, det vill säga göra hundar vargrena. Vi satsar 5 miljoner om året under tre år för att Viltskadecenter ska gå vidare med detta. De andra satsningarna, rovdjursakutgrupper, är till för att man regionalt ska få en ytterligare kanal för att hantera problemen. Man ska då snabbt kunna rycka ut och hjälpa till med problemdjur. Om det behövs kan man löpa linan ut och se till att ett djur som beter sig olämpligt avlivas.
Det här är ett paket som är ägnat att öka förtroendet för rovdjurspolitiken.
Anf. 39 ANNIKA QARLSSON (c):
Fru talman! Frågan om att ha rätt att skydda sin hund med vapen är lite spännande. Jens Karlsson bedömer att det vore rimligt att det kostar livet för två till fyra vargar i dagens situation. Han tror till och med att det är en överskattning. Det är i så fall märkligt om inte den delen kan antas. Det är inte fråga om att det skulle vara till stor glädje för mig eller andra att skjuta varg. Däremot handlar det om att ge verktyget och sända den signalen.
Jag har i tidigare frågeutbyte i höstas med ministern diskuterat vilken lagstiftning som står över den andra. Det är fråga om djurskyddslagen och rovdjurslagstiftningen. Jag fick till svar efter ett par vändor – det kom inte till uttryck i första vändan utan först i andra vändan – att rovdjurslagstiftningen står över djurskyddslagen. Där någonstans blir det en underlig signal till dem som håller djur, det vill säga att det finns två lagstiftningar att rätta sig efter. Det är likadant här. Om man är djurägare måste man ha den delen med sig.
Jag vill framföra en del kommentarer jag har fått höra. Vi har en regering som på flera områden har gått den vägen att djur som hålls av människor ska ha rätt till sina naturliga betingelser, till exempel minkar. Även djurskyddsmyndigheter har talat sig varma för att småfisk inte ska behöva vara bete på fisketurerna. Men den här biten slår också tillbaka på hundars naturliga beteende. Det är bara de som ska dresseras i detta. Det här är märkligt. Här används elhalsband, vilket inte får användas i annan djurhållning. Men här går det tydligen att användas mot jakthundar. Men bekymret är att det inte är så trovärdigt.
Jag har fått veta att i fråga om 100 hundar har vargen i 90 % av fallen sökt hunden. Då är vi inte behjälpta av att ha kurser för varghundar. Vi ser också en utveckling mot att välja att inte skaffa hund. I Värmland har antalet sjunkit drastiskt på bara något år. Man vill inte utsätta en familjemedlem för risken att tas av vargen.
I USA har en forskare studerat vargen närmare. Det gäller naturligtvis varg där och inte varg här. Jag vågar inte helt svara för att det är siffror som skulle stämma för svenska förhållanden. Han säger att det finns tre kategorier av varg. Det finns de som lever djupt in i skogen och som har vilda djur som basföda. De ger sig på hundar endast om de känner sig hotade av dem. 20 % av vargarna håller sig till vilt och ger sig emellanåt på tamboskap. Sedan lever ungefär en femtedel dels i familjegrupper, dels specialiserar de sig på att ta hundar. Hans slutsats är att en vargstam ska hållas skygg. Då får man en acceptabel och accepterad vargstam i Sverige. Det får vi inte med hjälp av kurser för hundar eller genom att sätta på dem pinglor.
Anf. 40 Jordbruksminister ANN-CHRISTIN NYKVIST (s):
Fru talman! Annika Qarlsson behöver inte vända sig till USA för att hitta ett bra underlag när det gäller våra stora rovdjur i de svenska skogarna och när det gäller vargen. Viltskadecenter har gjort flera mycket intressanta studier, och man har studerat den skandinaviska vargstammen. Man konstaterar att vargens bytesdjur är framför allt de vilda djuren. Det är rådjur och älg. Man bedömer också att de vilda djuren räcker för en spridning av vargen i Sverige i de naturliga utbredningsområdena.
När vargen angriper tamdjur är det till 95 % får och nöt. Därför är jag glad över att från och med den 1 mars i år gäller en ändrad paragraf i jaktförordningen, 28 §. Den ger tamdjursägare större möjligheter att skydda sin boskap.
Det är synd att Annika Qarlsson förringar möjligheten att med hjälp av pinglor och annat skrämma bort det vilda djuret. Här finns ett utrymme för att arbeta förebyggande och utveckla åtgärderna. Det som för närvarande är mest intressant är de vargfria hundarna. Man vet att det går att dressera djuret på ett sådant sätt att djuret inte driver på vargen. Dessutom skulle hunden kunna uppmärksamma hundföraren på att det finns varg i närheten, och man kan därigenom avbryta jakten.
Siffrorna om när rätten att skydda sin hund genom att skjuta vargen kan användas som ett verktyg gäller en utredning som Viltskadecenter gjorde om den skandinaviska vargen. Det var en ganska lång period från slutet av 90-talet till 2005. Av totalt 152 angrepp som studerades var det i 17 fall som man skulle ha haft nytta av att använda möjligheten att försvara sin hund med vapen. Det är i det sammanhanget som forskarna drar den intressanta slutsatsen – det vill jag medge – att det skulle innebära att ungefär två till fyra vargar varje år skulle få sätta livet till. Det bedöms inte påverka populationen. Men i samma andetag säger man i utredningen att om syftet är att avvärja ett angrepp är inte en ändring av lagstiftningen en prioriterad fråga eftersom det är effektivt att skrämma rovdjuret.
Jag hoppas att Annika Qarlsson står bakom vår djurskyddslagstiftning som säger att djur ska ha rätt till att utöva ett naturligt beteende, inte utsättas för onödigt lidande och hållas väl.
Anf. 41 ANNIKA QARLSSON (c):
Fru talman! Det är precis det jag gör, och jag tycker att det gäller även jakthundar. Problemet är att de tydligen inte innefattas i de här diskussionerna.
Om man nu har kommit fram till att det inte handlar om så många fall, varför finns inte det med som en del i paketet? Vad är man rädd för? Man gick ut så tydligt och stort i en debattartikel och försökte låtsas som att man nu lyssnar, hör och vet hur alla har det.
Någonstans finns den frustration som man lever och bor i. Man ser att 25–30 miljoner kan läggas ut på dessa bitar – men ingen lyssnar.
Det här är en demokratisk fråga, som tyvärr inte landar bara på jordbruksministern utan på en politik som rör hela frågan. Förslaget blir en del i en ytterligare polarisering mellan stad och land.
Ändringen av 28 § skulle jag gärna vilja ha ytterligare förtydligande av. Socialdemokraternas gruppledare har gjort gällande att den förändring som skedde den 1 mars, som var ett steg i rätt riktning och som vi välkomnar, också skulle leda till att man skulle ha rätt att skydda djur även utanför hägn utan att det varit ett direkt angrepp. Det kan vara intressant att höra.
Och jag har fortfarande inte heller fått någon kommentar om detta att det inom sju åtta år finns kanske 500–600 vargar och att det kanske handlar om 120 hundar. Vad finns det för tankar kring det, eller är det bara mandatperioden som vi pratar om?
Anf. 42 Jordbruksminister ANN-CHRISTIN NYKVIST (s):
Fru talman! Det här med statistik är ju alltid svårt, och Annika Qarlsson pratar om 500–600 vargar. Man kan väl känna en oro för att genetiken i vår vargpopulation är sådan att det kan vara svårt att komma upp till sådana nivåer. Det finns ett etappmål på 200 vargar, 20 föryngringar per år, och det ska göras en utvärdering när vi har nått dit.
Jag vill här också framhålla att det är väldigt angeläget att vi utvecklar de förebyggande åtgärderna, för jag hoppas att vi är överens om att det är den allra bästa vägen att gå.
Annika Qarlsson måste skilja på det socialdemokratiska partiet och den socialdemokratiska regeringen. Det socialdemokratiska partiet har en jakt- och viltvårdsgrupp. Vi arbetar framför allt med jakt- och viltvårdsfrågor, men vi kommer där in också på rovdjursfrågorna. Det var när den gruppen bildades som det förekom en debattartikel.
Regeringen har tillsatt den särskilda utredaren som ska titta på bland annat frågor kring den regionala och lokala förvaltningen och det regionala och lokala inflytandet.
Viltskadecenter tycker jag har lagt fram en otroligt intressant utredning, där man visar på att den allra bästa vägen är att skrämma ett rovdjur. Men jag är medveten om att skador på hund och risken att min hund ska bli angripen av en varg är ett väldigt allvarligt problem för toleransen av rovdjurspolitiken. Det är därför som jag är mycket engagerad i den här frågan.
Jag hoppas mycket på utredningen, och jag kommer att jobba vidare utifrån de möjligheter jag har inom mitt departement.
Överläggningen var härmed avslutad.